Idag var det äntligen dags för Vickes återbesök hos veterinären, detta efter att han på morgonen hade fått nya (överrullnings)skor med kilsulor och silikon under dessa.

Veterinären var mycket nöjd med hur hovvinkeln har ändrats tack vare kilsulan, det ser inte längre ut som att Kalle Anka har lånat sina fötter till Vicks.

När det var dags för longering så dansade min fina häst fram vilket jag i och för sig inte blev förvånad över då jag redan för en vecka sedan såg honom springa ohalt i hagen.

Så långt allt gott således men veterinären valde ändå att spruta om hovleden för att inte riskera ett nytt återfall som vi ju fick förra gången Vicke friskförklarades.

Annars tyckte han i sak inte att det var något osedvanligt långdraget förlopp med hältan med tanke på att en hovled är inblandad- de KAN ta tid.

Nu är det en långsam igångsättning som gäller; jag kan börja skritta om en vecka och trava om en månad.

Om 2 månader ska jag kunna rida för fullt så vida inget oförutsett inträffar.

Jag har, delvis pga ovanstående men inte bara bestämt mig för att försöka hitta ytterligare en häst att rida på- ska skriva ihop ett inlägg om det ikväll så får vi se om ni kan hjälpa till.

Eftersom jag redan i tisdags, efter magnetröntgen, fick en hint från den veterinär som tagit bilderna om vad HON ansåg var Vickes ”problem” (fast hon ville begära in en second opinion från en kollega i Tyskland) bokade jag redan efter detta besök en tid hos mig egen veterinär- som ni vet vill jag att allt ska ske NU, GENAST, MEDDETSAMMA och helst redan igår och givetvis framför allt när det handlar om en häst som behöver behandlas.

Och eftersom den tyska kollegan instämde i att det är hovleden som ”spökar” (severe distention of the coffin joint= fylld i hovleden) så anade jag att det var den som även min egen veterinär ville behandla idag.

Och mycket riktigt- efter longering där man såg en hälta i ena varvet och efter palpering som bekräftade den fyllda hovleden så sprutades Vicke där.

Veterinärens teori är att hovleden ”helt enkelt” behöver mer tid för att läka ut och det är inget konstigt vad gäller just hovleder enligt honom; de kan ta längre tid på sig än tex kotor.

Och pulsen i benet tror han kommer av inflammationen i hovleden- det sa även ”röntgen-veterinären” att hon trodde.

Nu är det enbart hagvistelse i liten hage som gäller i en vecka, därefter kan jag leda Vicke veckan därpå och sedan är det återbesök då vi kanske får spruta om leden.

Eqqiox i en vecka- det är en inflammationshämmande pasta som ges i munnen.

Vad gäller just hovleder så är SKONING av mycket stor vikt och tyvärr är Vickes hovar allt annat än optimala.

Han har tunna, platta sulor och är låg i trakterna och dessutom liiite lägre i trakterna i det skadade benet.

Nu ska vi prova någon form av ringsko med överrullningsfunktion och en sula under i alla fall under en skoperiod- skoning blir någon gång i nästa vecka.

Visst sitter skorna sämre med sula men vad ska man göra?

Jag är så klart inte det minsta glad att stå med en skadad häst i hur många veckor som helst men får ändå vara tacksam att det inte är några ligamentskador inblandade eller någon sena för den delen.

Nu är det ”bara” att se tiden an- till att börja med som sagt om 14 dagar vid nästa klinikbesök.

Idag har Vicke och jag alltså varit på Ugglarps hästklinik, ca 75 minuters körväg från vårt stall.

Vi kom dit strax innan 8 och körde hem vid halv ett så det blev ju några timmar innan allt var klart.

Jag fick börja med att ställa in Vicke i en box i dagstallet…..

Så här tjusigt var det! Behaglig värme för oss människor i alla fall och dämpande gummimattor  i boxarna.

Det första som hände därefter var att framskorna drogs av och det var otroligt noga med att inte minsta lilla metallbit (från sömmarna) fanns kvar någonstans på hoven då detta påverkade magnetröntgen. Så hovarna borstades av minutiöst och sömhålen rensades lika petigt.

En kanyl sattes- det var genom denna man sedan sprutade in lugnande medel under hela röntgen-processen (det blev säkert 10-15 ”sprut”). Det är viktigt att hästen står blickstilla under tiden bilderna tas men den får ju inte bli så groggy att den riskerar att tuppa av.

Även med en häst som står mycket stilla tar hela processen runt 2 timmar och börjar den att röra sig och man måste korrigera benet och apparaten flera gånger tar det givetvis ännu längre tid.

När kanylen var satt fick Vicke gå in i klinikens stall…..

…för att komma lite till ro, kissa om han behövde det och vänta på att det lugnande medlet skulle verka lite.

Ja, tyvärr blev det inte mer bilder än så för därefter fick jag lämna ifrån mig allt av metall; nycklar, mobil och mina stålhätteförstäkta ridskor för att inte störa apparaturen i den ”bunker” (helt kopparklätt rum) där magnetröntgen ägde rum.

Som jag nämnde tog undersökningen över 2 timmar men både veterinären och djursjukvårdaren var väldigt trevliga kvinnor med vilka jag hann avhandla alla möjliga ämnen rörande hund och häst så tiden gick väldigt snabbt.

Man röntgar båda hovarna för att kunna jämföra men tar fler bilder på den skadade hoven.

Vicke var, precis som alla mina hästar faktiskt (även muppen Kreon) en mönsterpatient som uppförde sig som det anstår en uppfostrad dressyrhäst och det underlättade så klart eftersom det är så viktigt med just stillhet vid denna typ av röntgen.

Nu får jag våndas i ungefär en vecka innan svaret på magnetröntgen kommer och så fort jag vet något kommer ni givetvis att delges detsamma.

Under tiden skrittar vi på så fort skorna kan slås på (min hovslagare är tyvärr sjuk) och fram tills dess är det sjukhage som gäller för att inte fläka upp hovarna.