Som vanligt vid ett årsskifte kommer det nya lagar och regler att rätta sig efter, så även för oss hästägare.

Jag läser på nätet att Jordbruksverket har infört flera nya regler för att förbättra djurskyddet för hästar och det som jag tycker är bäst är att det från 1 januari inte längre är tillåtet att ha taggtråd som stängsel i hästhagar, ett steg i riktning mot att förbättra hästarnas miljö och minska skaderiskerna.

Från den 1 augusti införs nya bestämmelser som reglerar hästarnas utevistelse och stallmiljö:

* Häst får inte hållas bunden i spilta mer än 16 timmar per dygn.

* Boxar och spiltor ska vara utformade så att hästarnas sociala behov tillgodoses.

* Hästar ska dagligen ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter.

Vad gäller de 2 sista punkterna kan jag inte låta bli att fråga mig vad dessa halv-kryptiska formuleringar egentligen innebär i realiteten?

Om man släpper lös en häst i ridhuset/ paddocken 10 minuter varje dag – har man då uppfyllt kraven enligt den sista punkten tex?

När kan man få dispens från att följa den sista punkten?

Och vilka blir konsekvenserna om dessa regler inte efterföljs?

Ja, det ska bli intressant att se om reglerna bara blir en skrivbordsprodukt som man kan skita i eller vad som egentligen kommer att hända!

Jag vet att det redan idag är svårt för vissa storstads-ridskolor att släppa ut alla lektionshästar i hagen varje dag och frågan är hur man kommer att lösa detta framöver? Finns det inte mer mark att göra hagar av kring ridskolan så finns det liksom inte- dvs omöjligt att åtgärda så vida man inte flyttar hela anläggningen.

Och lektionshästar är säkerligen inte de enda som inte alltid får gå ut dagligen…..personligen vet jag några privatägda hästar som framlever sina dagar på samma vis :-(.

Som sagt; tiden får väl utvisa hur reglerna ska tolkas och vad som händer om de inte efterlevs.

Innan vi ger oss i kast med diskussionen om vintervila vill jag bara orda lite om några tankar jag fick efter att ha läst Minstrals kommentar kring gårdagens inlägg.

Så här skriver Minstral:

Håller helt med, en i stallet, som inte tränar hårdare än vad jag gör, snarare mindre, ger minimal stråfodergiva för att hästen inte ska bli tjock. Sen ger hon 2 kg Krafft Groov (för att hon tycker det innehåller mer vitaminer än Grund) och 1 kg Krafft energi.

Annars rider jag väl mellan 5 o 6 dagar/vecka året runt. Dressyrträning 1 dag/vecka. Då får Misty stråfoder (mängden varierar efter grästillgång i hagen) och 1 kg Krafft Grund/ dag. Morötter och äpplen.

Efter att ha läst detta fick jag ÅTER en tanke som slår mig då och då:

Jag skulle vilja sätta en bra slant på att detta med överdriven utfodring, både vad gäller ”vanlig” hästmat (kraft och stråfoder) och framför allt tillskottsfoder är ett typiskt KVINNLIGT FENOMEN!

Något för genusforskare att undersöka?

Vi kvinnor är, om JAG ska generalisera mer ”omhändertagande” och ägnar dessutom långt mer tankar kring mat och matlagning än vad ”gemene karl” gör.

De av oss som har djur öveför GÄRNA detta beteende på just djuren och en del TYCKER OM och finner faktiskt nöje i att blanda till olika fodersorter, skiva äpplen och morötter och göra små ”rätter” åt hästen (eller hunden eller katten….).

Att bara ge havre och hö eller gud förbjude ENBART HÖ känns för dessa hästägare ”fattigt” och ”trist” och har de dessutom förläst sig på hur proffsen utfodrar så är det lätt hänt att de beger sig till foder-shopen utan att i förväg ha analyserat det foder som hästen äter och tagit reda på om det ens finns ett BEHOV av tillskottsutfodring (vilket då jag är övertygad om att det i 90 % av fallen inte finns).

Själv tycker jag att det är jättetråkigt de gånger jag måste köpa något tillskott, exempelvis soja om stråfodret har rent för dåliga proteinvärden.

Varför ägna extra tid åt att köra iväg enkom för att köpa detta, baxa med tunga säckar och SLÖSA PENGAR om det inte behövs.

Nej…för mig är detta obegripligt men så är jag kanske inte den typiska kvinnan heller?

Läser i Ridsport att det 1 juli i år tydligen kommit en ny lag vad gäller hästpassen.

Hästägaren är enligt lagen ansvarig för att hästen har ett pass. Detta ska alltid finnas där hästen är, förutom när den flyttas mellan beteshagar, är ute på rid- eller körtur eller transporteras akut till veterinär. I de fallen behöver passet inte följa med hästen, men det ska kunna visas upp inom 3 timmar.

Skärpningen av lagen gör att den som har hand om hästen- hästhållaren- ska kunna visa upp passet omgående ifall en kontroll görs av länsstyrelsens inspektörer. Detta innebär att den ansvariga personen- hästhållaren- till exempel i ett inackorderingsstall ska ha tillgång till hästarnas pass.

Det är lagen om provtagning som reglerar hästpassen och den finns för att snabbt kunna vidta nödvändiga åtgärder vid ett utbrott av en smittsam sjukdom. Straffpåföljden för den som inte visar upp passet kan bli böter.

Av ovanstående följer att vi som har våra hästar inackorderade ska lämna vår hästs pass till stallägaren.

Hur många kände till detta?

Enligt den rundringning som Ridsport gjorde: i princip INGEN.

Jag hade faktiskt själv ingen aning och känner mig i ärlighetens namn inte allt för pigg på att lämna ifrån mig Archies pass.

Jag undrar hur många som kommer att bry sig om denna lag och min personliga gissning blir: INTE MÅNGA.

Vad tror ni?

Inspirerad av en annan bloggskribent som mer eller mindre frågar sig detsamma eftersom hennes häst är halt ställer även jag frågan och hoppas på lite debatt!

Ja, när ska man egentligen ringa efter veterinär/ klinik om man upptäcker att hästen är halt?

På senare tid har allt fler röster höjts för att många djurägare i onödan skapar höjda försäkringspremier genom att i tid och otid besöka kliniker och veterinärer i stället för att använda sunt förnuft, rida bättre, låta tiden läka alla sår, you name it.

Själv tillhör jag de försiktigas skara och vill hellre ta det säkra före det osäkra genom att tämligen omgående konsultera veterinär om min häst blir halt.

Erfareheten har lärt mig att det för en lekman (ja, till och med med för en veterinär ibland) kan vara mycket svårt att avgöra vilken form av behandling en halt häst behöver, om den ens behöver behandlas.

Även om man, framför allt till ”häst-nybörjare”, lär ut att de ska titta efter värme, svullnader och sår hos halta hästar är MIN erfarenhet att det ytterst sällan går att lokalisera eller diagnosticera en hälta just på detta vis.

Jag har sett massor av halta hästar som varken varit varma, svulla eller haft synliga sår!

En del hästägare tycks också tro att ”tiden läker alla sår” om man bara väntar tillräckligt länge men så är det givetvis inte.

Det var som en mycket erfaren chefsveterinär (tillika professor) sa till mig en gång för många år sedan ”om du får en hjärtattack hjälper det inte att bara lägga sig i sängen och vila”.

Och även om enbart tiden kan läka vissa skador så undrar i alla fall jag varför man inte ska påskynda läkningsprocessen och lindra eventuell smärta om man kan?

Ytterligare en faktor som man bör beakta och betänka är att vissa hältor kräver mer eller mindre boxvila (fång tex) medan det vid andra tillfällen (vrickningar) är bra att skrittmotionera hästen flera gånger om dagen.

Och hur ska man veta vilken strategi man ska tillämpa om det inte är helt uppenbart varför hästen är halt?

Man kanske hade påskyndat läkningen av en vrickning om man inte hade låtit hästen stå i box i en vecka eller så kanske man hade utsatt en fånghäst för ett oerhört lidande genom att släppa ut den i hagen?

Det är minsann inte alltid så lätt att avgöra, fråga mig som i vintras i över en veckas tid var ute och gick på långa promenader med en häst som visade sig ha fång!

När fången väl var konstaterad av veterinär fick Archie knappt lämna boxen i flera veckor medan jag alltså dessförinnan hade haft honom ute i både knölig vinterhage och varit ute och vandrat med hur långt som helst utan att hästen protesterade det minsta mer än att han var stel när han började gå men rörde sig bättre och bättre redan efter kanske 50 meter!

Med facit i hand kan jag inte för mitt liv förstå hur Archie ville gå överhuvud taget och det är bara att tacka högre makter att jag inte förstörde honom för livet.

När Archie blev oförklarligt halt för 2 år sedan kunde jag också ha förvärrat hans skada om jag inte snabbt hade kommit till klinik och fått konstaterat att han hade en blödning och eventuellt också en spricka i hoven. Vi kunde efter detta genast sko hoven med en stabiliserande sko och kanske var det därför som Archie mycket snabbt blev återställd? Nu var det ingen spricka i hoven utan ”bara” en blödnng men hur skulle jag ha vetat detta utan röntgen och veterinärkontroll?

Nej som sagt; JAG föredrar att mer eller mindre omgående ringa och boka tid på klinik, om inte annat för att det nästan alltid är flera dagars väntetid. Om man inte vill att hästen ska undersökas av vilken tomte som helst (och det vill jag verkligen inte) så måste man ibland vänta upp emot kanske 2 veckor innan man kan få en veterinärtid och har man då först låtit hästen vila i 1-2 veckor innan man ens ringer; ja…då har det hunnit gå ganska lång tid under vilken man, anser jag, mer eller mindre famlar i blindo så vida man inte med 100 % säkerhet vet på vilket sätt hästen blivit halt (och det är också något man ytterst sällan vet enligt min erfarenhet).

Vad säger ni läsare? När ringer ni och bokar tid hos veterinär och hur resonerar ni då?

Jag tror nog att de flesta av er instämmer i rubriken- visst hör god mat till ett av livets glädjeämnen?

Jag hade en arbetskamrat som tyckte motsatsen; att äta var bara ”jobbigt” och hon önskade sig ett piller som kunde tillgodose hela dagsbehovet av näring; ett resonemang som jag, mat-gamen- inte alls kunde förstå.

Men förutom att det är GOTT/njutningsfullt att äta så vill jag påstå att det också är ett av de säkraste sundhetstecknen, eller snarare tvärom: om man INTE vill/ kan äta är det oftast en kraftig varningsflagg för något.

Jag har haft hästar som har varit ganska sjuka (kraftigt förkylda, buköppnade, fångangripna osv) men MATLUSTEN har det aldrig varit något fel på, inte ens i dessa ”smärtsituationer”.

Jag har berört det tidigare och säger det igen: djur som äter dåligt bör man verkligen kolla upp, så vida de inte ”alltid” varit små i maten/ kräsmagade.

Sedan behöver det inte alltid vara en fysisk åkomma som gör att djuret inte äter, det kan också vara något psykiskt; kanske är hästen stressad, vantrivs, är mobbad i flocken eller något liknande.

Då jag köpte min första hund, en schäfertik, kunde jag knappt få i henne någon mat. Torrfodret kunde hon inte äta torrt för det satte sig i halsen på henne och blötte man upp det lät hon det stå så länge att allting surnade och jag fick slänga helt orörda matskålar.

Om man gav det uppblötade torrfodret med MATSKED (!), dvs handmatade hundrackaren åt hon men så fort man ställde fram skålen (efter att hon slurpat i sig hur många matskedar som helst) så vände hon demonstrativt bort huvudet igen.

Till saken hör att denna schäfer hade den sämsta kondition jag någonsin varit med om hos en hund; efter 1 timmes promenad kunde hon flämta inne i lägenheten i FLERA TIMMAR (helt sant!). Jag var helt förskräckt och trodde att hon kanske hade hjärtfel eller något (jag och dåvarande sambon FICK hunden gratis av ett par som inte kunde ha kvar henne) och hade inte blivit förvånad om hunden en dag bara hade segnat ner och dött.

Men dog gjorde hon inte, min fina Ketty, utan tvärom byggde jag upp hennes kondis så att hon till slut var stark som en björn. Hon kunde springa med hur länge som helst när vi var ute och körde travhästar och i och med att konditionen kom så slutade också all ”petighet” vad gällde maten.

När Ketty hade förvandlats från flämtande potatissäck till en outtröttlig atlet fanns det inte DEN maten som hon inte slukade i ett nafs.

Alla mina andra hundar och hästar har redan från början visat att de brås på sin matglada ägare och deras magar tycks liks undertecknads som ”hål utan botten” = går att äta hur mycket som helst.

Nu äter ju varken jag eller djuren obegränsat ändå och även om vi skulle VILJA men som sagt: vi skulle inte tacka nej om det inte hade påverkat oss negativt.