Inspirerad av en annan bloggskribent som mer eller mindre frågar sig detsamma eftersom hennes häst är halt ställer även jag frågan och hoppas på lite debatt!

Ja, när ska man egentligen ringa efter veterinär/ klinik om man upptäcker att hästen är halt?

På senare tid har allt fler röster höjts för att många djurägare i onödan skapar höjda försäkringspremier genom att i tid och otid besöka kliniker och veterinärer i stället för att använda sunt förnuft, rida bättre, låta tiden läka alla sår, you name it.

Själv tillhör jag de försiktigas skara och vill hellre ta det säkra före det osäkra genom att tämligen omgående konsultera veterinär om min häst blir halt.

Erfareheten har lärt mig att det för en lekman (ja, till och med med för en veterinär ibland) kan vara mycket svårt att avgöra vilken form av behandling en halt häst behöver, om den ens behöver behandlas.

Även om man, framför allt till ”häst-nybörjare”, lär ut att de ska titta efter värme, svullnader och sår hos halta hästar är MIN erfarenhet att det ytterst sällan går att lokalisera eller diagnosticera en hälta just på detta vis.

Jag har sett massor av halta hästar som varken varit varma, svulla eller haft synliga sår!

En del hästägare tycks också tro att ”tiden läker alla sår” om man bara väntar tillräckligt länge men så är det givetvis inte.

Det var som en mycket erfaren chefsveterinär (tillika professor) sa till mig en gång för många år sedan ”om du får en hjärtattack hjälper det inte att bara lägga sig i sängen och vila”.

Och även om enbart tiden kan läka vissa skador så undrar i alla fall jag varför man inte ska påskynda läkningsprocessen och lindra eventuell smärta om man kan?

Ytterligare en faktor som man bör beakta och betänka är att vissa hältor kräver mer eller mindre boxvila (fång tex) medan det vid andra tillfällen (vrickningar) är bra att skrittmotionera hästen flera gånger om dagen.

Och hur ska man veta vilken strategi man ska tillämpa om det inte är helt uppenbart varför hästen är halt?

Man kanske hade påskyndat läkningen av en vrickning om man inte hade låtit hästen stå i box i en vecka eller så kanske man hade utsatt en fånghäst för ett oerhört lidande genom att släppa ut den i hagen?

Det är minsann inte alltid så lätt att avgöra, fråga mig som i vintras i över en veckas tid var ute och gick på långa promenader med en häst som visade sig ha fång!

När fången väl var konstaterad av veterinär fick Archie knappt lämna boxen i flera veckor medan jag alltså dessförinnan hade haft honom ute i både knölig vinterhage och varit ute och vandrat med hur långt som helst utan att hästen protesterade det minsta mer än att han var stel när han började gå men rörde sig bättre och bättre redan efter kanske 50 meter!

Med facit i hand kan jag inte för mitt liv förstå hur Archie ville gå överhuvud taget och det är bara att tacka högre makter att jag inte förstörde honom för livet.

När Archie blev oförklarligt halt för 2 år sedan kunde jag också ha förvärrat hans skada om jag inte snabbt hade kommit till klinik och fått konstaterat att han hade en blödning och eventuellt också en spricka i hoven. Vi kunde efter detta genast sko hoven med en stabiliserande sko och kanske var det därför som Archie mycket snabbt blev återställd? Nu var det ingen spricka i hoven utan ”bara” en blödnng men hur skulle jag ha vetat detta utan röntgen och veterinärkontroll?

Nej som sagt; JAG föredrar att mer eller mindre omgående ringa och boka tid på klinik, om inte annat för att det nästan alltid är flera dagars väntetid. Om man inte vill att hästen ska undersökas av vilken tomte som helst (och det vill jag verkligen inte) så måste man ibland vänta upp emot kanske 2 veckor innan man kan få en veterinärtid och har man då först låtit hästen vila i 1-2 veckor innan man ens ringer; ja…då har det hunnit gå ganska lång tid under vilken man, anser jag, mer eller mindre famlar i blindo så vida man inte med 100 % säkerhet vet på vilket sätt hästen blivit halt (och det är också något man ytterst sällan vet enligt min erfarenhet).

Vad säger ni läsare? När ringer ni och bokar tid hos veterinär och hur resonerar ni då?

Jag tror nog att de flesta av er instämmer i rubriken- visst hör god mat till ett av livets glädjeämnen?

Jag hade en arbetskamrat som tyckte motsatsen; att äta var bara ”jobbigt” och hon önskade sig ett piller som kunde tillgodose hela dagsbehovet av näring; ett resonemang som jag, mat-gamen- inte alls kunde förstå.

Men förutom att det är GOTT/njutningsfullt att äta så vill jag påstå att det också är ett av de säkraste sundhetstecknen, eller snarare tvärom: om man INTE vill/ kan äta är det oftast en kraftig varningsflagg för något.

Jag har haft hästar som har varit ganska sjuka (kraftigt förkylda, buköppnade, fångangripna osv) men MATLUSTEN har det aldrig varit något fel på, inte ens i dessa ”smärtsituationer”.

Jag har berört det tidigare och säger det igen: djur som äter dåligt bör man verkligen kolla upp, så vida de inte ”alltid” varit små i maten/ kräsmagade.

Sedan behöver det inte alltid vara en fysisk åkomma som gör att djuret inte äter, det kan också vara något psykiskt; kanske är hästen stressad, vantrivs, är mobbad i flocken eller något liknande.

Då jag köpte min första hund, en schäfertik, kunde jag knappt få i henne någon mat. Torrfodret kunde hon inte äta torrt för det satte sig i halsen på henne och blötte man upp det lät hon det stå så länge att allting surnade och jag fick slänga helt orörda matskålar.

Om man gav det uppblötade torrfodret med MATSKED (!), dvs handmatade hundrackaren åt hon men så fort man ställde fram skålen (efter att hon slurpat i sig hur många matskedar som helst) så vände hon demonstrativt bort huvudet igen.

Till saken hör att denna schäfer hade den sämsta kondition jag någonsin varit med om hos en hund; efter 1 timmes promenad kunde hon flämta inne i lägenheten i FLERA TIMMAR (helt sant!). Jag var helt förskräckt och trodde att hon kanske hade hjärtfel eller något (jag och dåvarande sambon FICK hunden gratis av ett par som inte kunde ha kvar henne) och hade inte blivit förvånad om hunden en dag bara hade segnat ner och dött.

Men dog gjorde hon inte, min fina Ketty, utan tvärom byggde jag upp hennes kondis så att hon till slut var stark som en björn. Hon kunde springa med hur länge som helst när vi var ute och körde travhästar och i och med att konditionen kom så slutade också all ”petighet” vad gällde maten.

När Ketty hade förvandlats från flämtande potatissäck till en outtröttlig atlet fanns det inte DEN maten som hon inte slukade i ett nafs.

Alla mina andra hundar och hästar har redan från början visat att de brås på sin matglada ägare och deras magar tycks liks undertecknads som ”hål utan botten” = går att äta hur mycket som helst.

Nu äter ju varken jag eller djuren obegränsat ändå och även om vi skulle VILJA men som sagt: vi skulle inte tacka nej om det inte hade påverkat oss negativt.

Som jag nämnde i mitt föregående blogginlägg så anser jag att det är viktigt att verkligen välja ”rätt” veterinär då ens häst behöver vård och inte bara välja ”en i högen”.

Beroende på var i landet man bor kan detta vara mer eller mindre lätt genomförbart; bor man i Skåne har man ”tusentals” veterinärer och kliniker att välja bland medan utbudet i tex Norrland är långt mer begränsat.

Då jag själv har valt veterinär har jag tagit hänsyn till flera olika faktorer:

– kunnande:
Jag skulle aldrig få för mig att ringa efter en distriktsveterinär för en hältutredning. Jag vill ha en så specialiserad veterinär som möjligt och det ligger i sakens natur att distriktsveterinärer oftast inte har samma kompetens/erfarenhet som den som dagligen träffar och undersöker ”halta hästar”.

Jag vill också att den veterinär som undersöker min häst ska ha tillgång till all medicinsk utrustning som är adekvat- röntgen, ultraljud eller vad det än må vara.

Av denna anledning anser jag att kliniker framför ”resande” veterinärer absolut är att föredra för annars slutar det ändå med att den resande veterinären inte kan göra så mycket på plats utan skickar en vidare till klinik = onödig tid har hunnit gå.

– bemötande:
När jag besöker en veterinär med min häst vill jag att det är min häst som ska vara i absolut fokus! Jag har varit med om veterinärer som, samtidigt som de undersökt min häst, pratat med andra hästägare eller med annan klinikpersonal om andra hästar. Det ger för mig ett splittrat och okoncentrerat intryck! Det är jag som betalar dyra pengar för att få min häst undersökt och då vill jag också känna att jag har veterinärens 100 %-iga uppmärksamhet.

Hos veterinären vill jag också känna mig ”omhändertagen”; jag vill känna empati och värme, engagemang och förståelse.

Att ha ett sjukt djur kan många gånger vara mer eller mindre traumatiskt för ägaren och då vill man verkligen känna att veterinären bryr sig.

Man vill inte känna sig ”besvärlig”- som att man stör om man ringer eller att man är jobbig om man ställer ”tusen frågor”.

– tillgänglighet:
Då mina djur varit sjuka/skadade vill jag att de ska träffa en veterinär NU, GENAST, MEDDETSAMMA och helst IGÅR.

Jag är ingen vän av ”tiden läker alla sår” eller ”vi väntar och ser vad som händer”.

Kliniker/ veterinärer som har mer än 2 veckors väntetid är uteslutna för min del och helst vill jag komma om inte samma dag så i vart fall inom en vecka.

Många gånger vet man ju inte hur man ska ”hantera” en sjuk häst; ibland hjälper vila och stillastående medan det andra gånger kan vara bra att skritta/ leda djuret så mycket som möjligt. Om man inte vet vilket som är det rätta kan det förvärra hästens skada eller orsaka onödigt lidande.

Titta bara vad som hände då Archie fick fång och då jag fick rekommendationen av en veterinär att gå ut och gå med Archie så mycket som möjligt tills veterinären kunde undersöka honom (innan vi visste vad som felades honom). På min beskrivning (stel häst som blir bättre när han fått gå ett tag) har jag full förståelse för att veterinären gav mig detta råd men med facit i hand så skulle jag ju definitivt inte ha gått med en häst som hade akut fång!

I morse läste jag ett blogginlägg från ”Hanvrepappa” http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/55221.htm#comments

där han undrar om vi i för överdriven välmening om våra djur anlitar veterinärer för ofta.

Jag skulle vilja påstå att Havrepappan gör ett tankefel och själv hävda att problemet inte är att vi går till veterinären för ofta i onödan utan att vi måste göra dessa besök pga okunskap/felhantering/dålig ridning osv (vilket i sig är ett enormt problem).

Havrepappan tar något exempel där han tog ledigt från jobbet för en hältutredning och när han och frugan väl nådde kliniken så var hästen ohalt hur man än böjde och bände i den.

Jag vill åter igen påstå att detta är på gränsen till unikt i min (häst)värld!

De gånger jag hört talas om människor som åkt till klinik/veterinär i tron att hästen varit sjuk/skadad/halt och sedan fått beskedet att hästen är 100 % ”tip-top” kan jag nog räkna på ena handens fingrar, om ens det!

Min erfarenhet är tvärtom att vissa hästägare snarare väntar lite för länge ibland med att konsultera veterinär och ”hellre” drar kiropraktor, massör, hästpratare och handpåläggare till stallet först innan de tvingas inse att hästen behöver medicinsk behandling.

Ibland vill vissa hästägare inte heller inse att något är fel och detta kan säkert bero på många olika anledningar förutom ren okunskap = man fattar inte/ser inte att hästen är sjuk.

Man kanske känner sig ”dum” som har ridit sin häst halt eller så agerar man som en struts och tror att så länge ingen har sagt att hästen är ofräsch så kan man fortsätta att träna inför någon tävling som man kanske har sett fram emot länge. Osv, osv….

Så nog för att även jag kan tycka att vissa hästägare klemar väldigt mycket med sina djur, sveper in dom i trettioelva täcken osv, men att man skulle besöka just veterinär i onödan håller jag inte med om.

Om inte annat så är det ju väldigt dyrt att anlita veterinär för även om försäkringen täcker oerhört mycket så måste de flesta ändå betala en självrisk på ca 3.000:– och ofta även vissa procent (vanligtvis 20) på överstigande belopp.

Nej, den dagen man tror att hästen är sjuk så ska man absolut lita på sin magkänsla, det är min och många andras bittra erfarenhet!