På tal om att man aldrig ska säga aldrig hände något ganska konstigt häromdagen.

Jag hade bara dagar dessförinnan publicerat ett inlägg där jag påstod att maken, jag och Soya sov så stillsamt i den gemensamma bädden och jag var i inlägget också lite fascinerad över detta, dvs att vi aldrig råkade slå till varandra i sömnen eller dylikt.

Ja, det skulle jag givetvis inte ha skrivit för vad tror ni hände kort därefter?

Jag vaknade/ väcktes mitt i natten av att maken slog till mig jättehårt på armen samtidigt som han flög upp i sängen som en katapult.

Vi var nog båda för sömndruckna för att utreda detta vidare vid denna tid på dygnet men på morgonen avgav maken sin förklaring.

Han hade drömt att han och Soya hade blivit attackerade av jättelånga ormar på sin promenad och maken hade lyft upp Soya högt i luften för att hon inte skulle bli biten samtidigt som han hade slagit efter ormarna.

Jaha…vad ger ni mig för det?

Efter nästan 10 år tillsammans blir man misstagen för en orm (ulvar i fårakläder har man ju förvisso hört talas om….).

I morse när vi steg upp sa maken till mig att han hade sovit jättedåligt och avslutade ”och när jag väl lyckades somna fick jag Soyas tass rakt i ögat”.

Riktigt så våldsamt brukar det inte gå till i vår sänghalm, snarare brukar jag faschineras över hur ”samspelta” vi ändå är- 3 varelser i en 160 säng.

Visst får man ”fälla ihop sig” ibland för att snabbspringaren sträcker ut sig i SIN fulla längd (och för att väga 14 kilo är hon lååååång) men jag tycker att det borde vara lätt hänt att man både sparkar till henne, lägger sig på henne och allt möjligt annat eftersom hon alltid ligger under täcket.

Men precis som maken och jag aldrig sparkar på varandra eller som småbarn kan sova i föräldrarnas säng utan att skadas så klarar sig fastrunner också för det mesta.

Någon enstaka gång har jag hört att hon ramlat ur sängen men om det har berott på maken eller mig eller varit självförvållat vet jag faktiskt inte.

Och oftast sover hon vid våra fötter- inte i ansiktshöjd så att man riskerar att få ögonen utpetade även om hon vid något enstaka tillfälle kan hasa sig uppåt i sängen, lägga huvudet på någons kudde och se så människolik ut att maken och jag givetvis inte kan göra annat än sucka hänfört över vår ”bebis”.

Vissa sover gott om natten

Du vet att du älskar din hund (eller är knäpp i bollen- välj själv) när du hellre ligger ihopfälld som en jäkla armékniv medan hunden vräker sig bredvid dig i sängen än att du lägger hunden i någon soffa, fåtölj eller någon av de 2 gästsängarna du har i ditt hus (om den nu inte kan ligga i sina 2 korgar eller rent av på golvet)!

Njut av livet Soya!

Hörde nyligen att ytterligare en whippetägare jag känner har köpt sig en hund till (har nu två) och detta fick mig än en gång att fundera över varför det är så vanligt att just whippetägare (eller snarare sagt de flesta med VINTHUNDAR) har två eller flera hundar.

När jag i huvudet gick igenom de jag känner som har vinthundar var det banne mig inte många med bara en hund utan de flesta har som sagt inte bara två hundar utan ibland både 3 och 4 och i förekommande fall faktiskt också ännu fler!

Nu ska jag inte påstå att jag känner massor av hundägare som har andra raser än vinthundar men man har ju dock träffat en del genom åren (att hästmänniskor även har hund är inte helt ovanligt) och där tycker jag att det är ganska ovanligt att man har 2 pudlar, dalmatinrar, golden retrievrar eller vad det nu må vara.

Mina egna teorier kring detta ”fenomen” är flera.

Personligen anser jag att en whippet är otroligt lättskött vad gäller exempelvis PÄLSVÅRD- den är i mitt eget fall faktiskt obefintlig om man bortser från de enstaka badkarstvättar föranledda av att Soya rullat sig i någon bokstavlig skit.

När hon inte ägnar sig åt denna faiblesse luktar hon aldrig illa eller ens ”hund”- inte alls så som en del framför allt långpälsade hundar kan lukta/ stinka (välj själv) när de tex blir våta.

En whippet ÄTER heller inte speciellt mycket (säg 3-4 dl torrfoder om dagen beroende på sort och hundens aptit) = billiga i drift.

Whippeten tar också liten plats och är väldigt lugn hemma vilket ytterligare skulle kunna bidra till att man skulle kunna tänka sig att ha mer än en av denna sort och avslutningsvis är det ganska vanligt att ”whippetfolk” vill tävla med sina hundar och/ eller ställa ut dom och då är det kanske också roligare om man har ”mer än en chans” så att säga.

De som har anda raser än vinthundar och som har mer än en hund har enligt min erfarenhet oftast mindre hundar eller så bor de i hus/ på landsbygden där man lättare härbärgerar tex 2 stora schäfrar än i en liten innerstadslägenhet.

I storstäderna är det också vanligare att man betalar ganska dyrt för hundpassning och givetvis blir kostnaden för 2 hundar avsevärt högre än om man bara har en fyrfoting att sörja för.

Tja…detta var mina tankar i frågan….någon annan som har något att tillägga, kritisera, instämma i eller vill vädra?

Ibland talar man ju om ”vardagshjältar” och härom dagen såg jag, vad jag skulle vilja utse till just en hjälte, på stan.

Jag tänker på alla LEDAR-hundar; de är väl värda detta epitet menar jag!

Tänk så mycket ansvar de har! Hur de sköter sitt jobb stora delar av dygnet utan att klaga eller kräva varken semester eller övertidsersättning :)!

Och vilken glädje och hjälp de måste utgöra för sina ägare!

Vilken tur att vissa hundar är så läraktiga att de kan jobba på detta förtjänstfulla vis och inte bara jaga bollar och leka med sina ”pipisar”- HEJ SOYA :)!

Degknytet till vänster är det som sedermera ska bli Soya fastrunner! Som synes är även de i vuxen ålder mycket smäckra hundarna riktiga tjockisar när de föds :).

Här är hon till höger i bild- syster Zahra är den längst till vänster och det syns redan att hon ska bli den större av systrarna.

Bilderna har lånats från Per-Mobiles blogg, Soyas och Zahras uppfödare

Nu trooor jag inte att naturen vid skapandet av hundar tog hänsyn till att dessa skulle tas om hand av människan och bli dess bästa vän men OM det trots allt ÄR så har jag en teori kring valpars utseende:

Alla valpar ”görs” så söta och gulliga, oavsett hur de sedan kommer att se ut i vuxen ålder enbart för att vi människor ska STÅ UT MED DOM :)!

För hur det än är så ÄR det inte bara ”gulle-gull” med valpar utan en hel del bök också, sådant som man (förhoppningsvis) slipper med den vuxna hunden.

Valpen ska bli rumsren, läras att inte tugga sönder allt som kommer i de små nål-tändernas väg, den ska lära sig olika kommandon och att överhuvudtaget LYDA.

Och medan man håller på med allt detta lite halvjobbiga så är det en stor bonus att den lilla valpen är sååå bedårande gullig- vem kan bli arg på en sådan?

Råkade avlyssna följande konversation mellan Soya och NN:s hund på utebanan:

Vad mysigt vi kan ha det och ligga här och pussas medan de korkade hästarna springer runt runt…

Näää…nu sover vi lite tycker jag!

För att fortsätta gårdagens berättelse om vårt hems encounter med den lilla labradoren insåg jag inte bara av de massakrerade leksakernas öde att Soya nog är ett stillsamt djur.

Nej, när jag någon timme efter att hunden hade åkt gick ut i trädgården för lite nödvändig ogräsrensning med mera möttes jag av nästa förödelse.

I 2 av våra 3 gräsmattor fanns stora upprivna gräs och mosstuvor- det såg INTE roligt ut!

Maken hade tidigare berättat att hundarna hade lekt i trädgården och detta var alltså frukten av det hela.

Det ska sägas att Soya själv kan leka ganska intensivt i trädgården- jag kan tex kasta en boll till henne som hon sedan rusar runt med men DÅ finns det minsann inte ett spår efter hennes tassar någonstans.

Det är bara att inse att det ÄR skillnad på större, tyngre och yngre lekfulla djur och min 14-kilos fjäder och jag ska i ärlighetens namn säga att jag är extremt glad över denna skillnad till snabbspringarens fördel.

Jag längtar inte efter varken söndertuggade leksaker eller hålor i gräsmattan eller annat som kommer med vissa andra raser (HÅÅÅÅR överallt tex, LUKT av våt hund osv).

Sedan kanske jag inte jublade såååå över en vinthunds otroliga snabbhet de gånger Soya tidigare försvann flera KILOMETER på någon minut- allt för att försöka få en kaninstek till middag- men det är historia…eller hur Soyis :)?

Som jag nämnde härom dagen så fick min man då besök av en vän med en 14-månaders labrador.

Jag var inte hemma vid tillfället men enligt maken hade allting gått bra och Soya och labben hade lekt så fint i trädgården.

Hunden hade också varit inne en vända i huset (och ätit upp allt i Soyas matskål…hmmm….) och inte heller där var det några problem sa min man.

En stund efter att hunden hade åkt hem hittar min man plötsligt en liten plastdel på matrumsgolvet som han inte kan lokalisera och han frågar mig vad jag tror att det kan vara.

Efter lite funderande och då mina ögon råkade falla på en av Soyas leksaker som också låg i närheten klarnade bilden fullständigt.

Soyas leksak, bestående av en hård boll och några reptampar var inte längre just en HÅRD BOLL utan snarare en mycket SÖNDERTUGGAD boll!

Och döm om min förvåning (eller inte….) när jag en stund senare hittar en liknande leksak i trädgården, SLAKTAD på exakt samma vis!

Ja, vad kan man säga……

Jag har tidigare hört flera hundägare berätta att de inte tycker att det är lönt att köpa några leksaker åt sina hundar- de blir tydligen förstörda på MINUTER- framför allt om de är i formen av ”pip-leksaker”.

Jag har aldrig riktigt förstått det där då Soya haft alla sina leksaker sedan vi köpte henne, dvs i 2½ år och det i princip inte finns ett märke på dom.

Jag kan ibland bli så sugen på att köpa någon ytterligare leksak åt henne när jag är i Ullared där utbudet är enormt och priserna pinsamt låga (många leksaker har jag betalat 9.90 för) men samtidigt har jag ju också insett att eftersom leksakerna aldrig ”går åt” så samlas de bara på hög och det får ju ändå finnas en gräns för hur mycket sådant man kan ha liggande överallt.

Men nu förstår jag alltså att min hund är lite speciell.

Det förstod jag förvisso redan så smått när vi precis hade köpt henne och jag på ett vinthundsforum läste en diskussion som handlade om VAD ens vinthund hade förstört genom åren.

Det var ingen ände på historierna från de olika hundägarna och den mängd slaktade föremål som presenterades var outsinlig.

Glasögon, fjärrkontroller, mobiltelefoner, skor, soffbord, bilinredning (!)…ja… det var en hel del som mött en vinthunds käftar och gått förlorande ur striden och jag sände en tacksamhetens tanke till Soya som då precis hade dristat sig till att slita itu….en toarulle…i tusen delar.

Denna rulle är till dags datum det enda doggy förstört så det känns inte allt för betungande på förlustkontot kan jag säga.