Ibland undrar jag hur folk tänker.

Läste mycket förundrat detta inlägg på ett vinthundsforum:

”Hej,
vi funderar på att skaffa hund och whippet verkar vara en intressant kandidat. Grejen är att jag cyklar en hel del, både pendlar och sportar, och jag vill att min hund ska kunna följa med mig.

Hur skyddar jag tassarna om hunden ska springa med mig fram och tillbaka till jobbet varje dag, 4 mil på asfalt?”

Som någon redan har svarat denna människa så tror inte heller jag att det finns någon hund, vinthund eller ej som dagligen kan/ bör springa 4 mil på asfalt och definitivt inte i ett så snabbt tempo att den kan tillryggalägga 20 kilometer på en halvtimme, dvs 40 km/ timme.

I och för sig kanske slädhundar orkar så pass tuffa pass men troligen inte på asfalt?

Vad tror ni?

Maken och jag brukar skoja om att Soya är så otroligt rättvis :).

Har hon tillbringat många timmar med mig på träning/tävling tex så ger hon maken extra uppmärksamhet och lägger sig inne på hans kontor medan hon gärna ligger i soffan med mig om maken arbetat hemifrån den dagen.

Och om vi båda har tillbringat mycket tid med henne och framför allt motionerat henne mycket, då kan hon gärna visa att hon är trött på oss båda genom att springa upp på ovanvåningen och rulla ihop sig i sin fåtölj.

Då vet man att hon vill vara för sig själv en stund…..

Igår på hundkappträningen deltog en ny hund (en italienare) och hans ägare hade påpassligt nog kameran med sig.

Även Soya lyckades bli förevigad och titta på dessa bilder!

Vad är den gemensamma nämnaren?

En utstickande tunga…. En till……….

Och ta mig tusan…ytterligare en tredje tung-bild?

Vad är detta för löpstil?

I min värld borde det vara jobbigare att springa på detta vis- är det kanske därför det oftast går i snigelfart på banan (tänk vad bra om jag har hittat något att skylla på- något som dessutom aldrig i livet går att träna bort)?

Eller var det tungan som faktiskt hjälpte Soya att vinna loppet för dels har jag aldrig sett henne ha den ute förut och dels har hon aldrig heller kommit först i mål :)!

Glömde förresten att berätta att jag ”visade upp” Soyas svans för 2 erfarna vinthundsmänniskor igår.

Den ena skrattade gott åt min oroliga fråga ”så det kan inte vara cancer då” och den andra visade att hennes hund hade en liknande svansknöl :).

Bådas teorier, liksom flera andras, är att Soya slagit i svansen i något och fått någon form av benhinnereaktion, det vi inom hästvärlden skulle kalla ”överben”.

Så nu är jag lugnad…..

Häromdagen skrev jag ett inlägg om smuggelhundar och påstod att det är att låta snålheten bedra visheten när man köper en sådan hund eftersom man kan drabbas av rätt så dryga veterinärkostnader genom att köpa en ”defekt” hund.

Inte för att det behöver vara fel på alla smuggelhundar men åter igen vill jag påstå att risken är större än om man köper en hund av en seriös uppfödare.

Ett annat exempel på där snålheten verkligen kan bedra visheten och som jag uppmärksammat sedan jag själv köpte hund är vad gäller fodret.

Tidigare hade jag ingen aning om hur pass vanligt det ändå verkar vara med hundar som har diverse foderallergier, matvägrar, har diarréer och andra magrelaterade problem.

Jag vet inte hur många inlägg jag läst på nätet om hundägare som sliter sitt hår och är helt förtvivlade över sina hundars utfodringsproblem och mot bakgrund av detta förstår jag inte hur vissa vågar ”gambla” så pass mycket med foder som de ändå tycks göra.

Jag hörde en whippetägare kommentera att hon skulle byta från foder x till foder y ”eftersom det började bli dyrt” och med tanke på att jag både vet hur mycket (läs: lite) en whippet äter och vad foder x och y kostar så måste jag baxna.

Genom foderbytet skulle personen på sin höjd spara typ en hundralapp i månaden och har man så ansträngd ekonomi bör man kanske fundera över om man har råd att HA hund?

Visst finns det hundar som skulle kunna äta ”sten” till middag varje dag utan att bli dåliga men har man en hund med minsta lilla problem får man väl se till att köpa ett foder som fungerar och inte hålla på och hela tiden leta extrapriser och köpa det som för dagen är billigast i affären?

Dessutom kan man inte alltid bara titta på ett foders pris utan måste se detta i relation till innehållet.

Många gånger måste man ge MER av det billiga fodret och då är frågan vilken besparing man egentligen har gjort?

De senaste veckorna har jag i dagspressen sett annonser i syfte att förhindra/ avråda folk från att köpa så kallade smuggelhundar.

Och det är ju bra, fast sorgligt att det ens behövs.

Jag förstår ärligt talat inte hur folk som köper dessa hundar tänker och kan inte annat än tro att deras enda skäl för ett sådant köp är att de TROR att de kommer att spara pengar.

Så vitt jag vet finns alla de raser som smugglas in även i Sverige så DET kan ju inte vara skälet.

Inte heller att man ska röna framgång på någon tävlingsarena för dessa hundar går ju inte att ställa ut eller tävla med.

Nej, de som inte tänker längre än näsan räcker, och förmodligen har föga eller ingen erfarenhet av hundar inbillar sig förmodligen att de gör en bra affär genom att köpa en smuggelhund något billigare än om de hade gått till en seriös uppfödare.

Och visst kan man ha tur och få en på alla vis frisk och sund hund som man är lycklig med i alla sina dagar men JAG hade faktiskt aldrig vågat chansa.

Om man köper en smuggelhund har man oftast ingen möjlighet att se eller få veta (helt sanningsenligt i alla fall) något om föräldrarna eller tidigare avkommor.

Det kan finnas sjukdomar som inte upptäcks direkt eller så utvecklar hunden ett temperament som man inte alls trodde.

Exemplen kan göras många och det kan verkligen bli en kostsam affär i slutändan om man måste ha klippkort hos veterinären pga olika sjukdomar/ defekter som man inte upptäckte vid köpet och som man kanske hade kunnat hävda som ett dolt fel/ skäl för att köpet skulle gå tillbaka om man hade köpt hunden av en seriös uppfödare.

En person i min närhet smugglade faktiskt själv in en hund för x antal år sedan, detta utan i princip någon hunderfarenhet över huvud taget.

Efter bara någon månad visade det sig att den lilla valpen hade något fel på sina framben som gjorde att de ”växte snett” och det krävdes en på den tiden extremt kostsam operation för att i alla fall hjälpligt rätta till detta.

Bara ett exempel…

Köper man hund av en seriös uppfödare i Sverige har man också en ovärderlig möjlighet att få diverse råd och hjälp under hundägandets gång.

Uppfödarens kunskaper och ibland stora kontaktnät ska inte underskattas och förutom att man inte behöver känna sig ensam och osäker i sitt hundägarskap kan man därigenom också få nya vänner som delar ens intresse.

Måste faktiskt i sammanhanget också kommentera de som ”adopterar” hundar från utlandet för att rädda dom från ett liv på gatan eller i värsta fall avlivning.

Jag förstår absolut den behjärtansvärda tanken men skulle ändå vilja slå ett slag för att i stället försöka hjälpa de hundar vi har hemma i Sverige i första hand.

Blocket och andra annonssidor är fullt av hundstackare som behöver nya ägare och vill man göra en insats så kanske man borde inrikta sig på dessa innan vi börjar importera hundar som kanske inte alltid precis tillför hundaveln något eller som gör bra reklam för hundägarskapet.

Ibland måste man höja förvånat på ögonbrynen!

På ett vinthundsforum har någon startat en debatt och gjort en enkät och frågan lyder ”om hetsjakt med vinthund var lagligt hade ni låtit era hundar jaga”.

Ni som följt bloggen länge och läst de debatter som förekommit HÄR vet så klart min åsikt i frågan- för mig är världen en bättre plats utan så många skadedjur som jag ser kaninerna som och om även en hare råkar stryka med i farten so be it! Så hemsk är JAG men det som faktiskt förvånar mig är enkätsvaren:

Av 40 som svarat är nämligen en övervägande majoritet (70%) av samma ”hemska” åsikt som jag och det trodde jag aldrig. 7,5 % vet ej och 22,5 % har svarat nej.

Hur ska man förklara detta tro?

Ja, detta är en intressant diskussion och fråga tycker jag och jag skulle önska att alla ”smygis-läsare” som har whippet (och ni är en hel del, det vet jag) kunde kommentera lite för en gångs skull (du Görel bidrar mer än väl så du ska inte känna dig träffad :)).

Att frågan i rubriken har väckts hos mig flera gånger är kanske inte så konstigt, jag har både hört och läst om andra whippets som skadat sig på både träning och tävling, en del inte så allvarligt, andra rätt så rejält och någon har till och med fått avlivas.

En intressant reflektion som jag gjorde nyligen är att jag efter varje träning/ tävling, oavsett om det gäller LC eller hundkapp har tänkt för mig själv: ”Skönt- inga skador den här gången heller”.

Och det intressanta med detta är att jag under mina mer än 20 år som extremt aktiv tävlingsryttare i både hästhoppning och dressyr aldrig någonsin tänkt denna tanke i hästsammanhang.

Givetvis har jag haft skadade hästar genom åren, tro inget annat, men att de skadat sig just när man tävlat/ tränat har i princip aldrig hänt (jo, en gång blev Décima sparkad av en annan häst på en hoppträning).

Är det så att jag är mer rädd när Soya springer eftersom jag inte har någon möjlighet att påverka henne på det sättet som jag ju ändå (till viss del i alla fall) kan göra när jag sitter på hästen?

Att LC och hundkapp-träningar och tävlingar inte genomförs på ett säkert sätt ur arrangörssynpunkt kan jag absolut inte skylla på så det argumentet går bort.

Nej, jag känner att jag får ta mig en funderare på hur jag kommer att agera framöver.

Visst kan hunden även skada sig vid ”normal motion” men den ”måste” man ju på något sätt ändå ägna sig åt vare sig man vill eller inte (och kan välja mer eller mindre säkra sätt) om ni fårstår hur jag tänker?

En stor skillnad i mitt fall är också att min häst Archie är köpt uteslutande som tävlingshäst och skulle han inte uppfylla de krav jag har på honom där så skulle jag ovillkorligen sälja honom hur mycket jag än tycker om honom som individ.

Soya däremot är verkligen inte köpt som tävlings- utan sällskapshund och när det nu dessutom har visat sig att hennes tävlingsreslutat hittills varit minst sagt mediokra börjar jag undra om det är värt att riskera hennes hälsa ”bara för hon tycker att det är så himla kul”.

Detta har ju varit mitt argument till fortsatta träningar och tävlingar- hunden är fullkomligt galen i att både springa LC och på hundkappbanan fast å andra sidan finns det mycket annat hon tycker är roligt i livet också.

Det är inte så att jag för en sekund inbillar mig att hennes livkvalitet skulle försämras det minsta om hon aldrig såg en LC eller hundkappbana mer i hela sitt liv eller att hon skulle fundera över ”varför”- så tror jag inte att hundar är funtade.

Det finns så otroligt mycket annat i just Soyas liv som uppfyller hennes dagar, det kanske inte är så för alla hundar- vad vet jag?

Nej, som sagt….jag måste fundera ett par varv till på detta.

Givetvis kommer jag inte ens nu att förlåta mig om Soya skulle skada sig vid fortsatta träningar och tävlingar- bara att jag har övervägt att skippa det men låtit bli kommer ju att väcka det dåliga samvetet utan tvekan.

Hur resonerar ni andra whippetägare kring skador vid träningar/ tävlingar?

Är det något ni ens reflekterar över?

Tänker ni ”det händer inte mig” och hoppas på det bästa?

Är det så viktigt att få tävla? Är det kanske därför ni köpt just en whippet?

Många frågor men svara gärna!