När jag träffade Birgitta i morse började jag med att berätta om beställningen av ”rygg-sträckar”-hjälpmedlet jag gjort igår och det tyckte Birgitta lät bra. ”Alla sätt är bra utom de dåliga” tycker vi väl båda och det är helt klart värt att prova.

Annars ägnades träningen en hel del åt bakdelsvändningar eftersom Archie inte gjorde dom så bra på tävlingen i lördags. Han vill ibland stå ett steg med bak i vändningen och när man vänder för höger skänkel kan det bakbenet ibland också ”ramla ut”.

Även kontroll av gas och broms gjordes där väl bromsen fungerade bättre än gasen. Vi strävar efter att få Archie mer ”elektrisk”, med den konkurrens som råder på tävlingsbanorna idag måste man försöka få fram allt vad som finns i hästen och helst lite till :=).

Mitt problem med travökningarna är just nu att Archie inte riktigt släpper ner mig på ryggen eftersom han själv inte arbetar tillräckligt med bakbenen vilket får till följd att JAG sitter och skumpar runt på honom vilket i sin tur knappast känns skönt för honom = ond cirkel.

Denna cirkel får man försöka bryta genom att dels rida lätt, dels bara göra korta sekvenser med ökningar och i stället rida intervaller med ökningar/ minskningar hela tiden.

Dagens träning blev i mångt en repris av kategori 1 träningen för 14 dagar sedan, säkert till viss del beroende på att vi bestämde oss för att lämna skänkevikningarna åt sitt öde ”for now”.

Både Birgitta och jag tror dessutom att annat arbete, där man kommer till just arbete, kommer att stärka Archie så att även han i sinom tid kan korsa sina små ben.

En ryttarkollega skrev ett uppmuntrande mail till mig i förra veckan där hon lät meddela att hennes häst, som nu ändå är på George-nivå med många placeringar i MSV också hade mycket svårt för skänkelvikningar i sin ungdom så Archie är inte unik på något vis. Och denna häst gör nu, när han är äldre, starkare och mer utbildad hur fina skänkelvikningar som helst så ryttarkollegan tyckte att jag ett tag i alla fall skulle koncentrera mig på att göra ”annat” ännu bättre och låta skänkelvikningarna bero. Ett mycket bra råd tror jag!

Allt tragglande med skänkelvikningarna har ju dessutom inte gjort dom så superba som de borde vara efter så mycket träning om hästen inte hade haft svårigheter med dom utan vissa träningspass tycker jag snarare att Archie blivit sur, ibland på gränsen till….tja…istadig är ett så oerhört laddat ord…men ja…”jäkligt olydig” om jag säger så. Detta har kunnat visa sig i att han till slut inte har velat gå åt sidan över huvud taget utan snarare gått emot skänkeln eller annat trams. Sådant beteende vill jag inte ha!

Men idag flöt alltså allting på jättefint och vi koncentrerade oss på bakdelsvändningar som vi inte gjort på ett tag, på travökningar under lättridning så att Archie verkligen skulle få upp ryggen samt diverse övergångar, förvänd galopp osv. Hela passet reds i en längre och lägre form för att ”länga ut” kroppen. Jag har inga problem med att sedan korta upp hästen och rida i en högre form men märker att Archie trivs av att gå på detta vis och verkligen sträcka ut.

I eftermiddag blir det hagvistelse utan täcke för första gången för i år och därmed också spolspilta och schamponering efteråt :=).

Vädret har varit härligt med mycket sol i många dagar nu men morgnarna är fortfarande kalla med till och med lite frost vissa nätter.

Om man tycker om att kategorisera saker i livet så tycker jag personligen att dressyrträningar till exempel kan delas in i 4 kategorier :=):

1. När det mesta på träningen fungerar väldigt bra och okomplicerat.

2. När det mesta på träningen fungerar dåligt och det känns som att i princip ingenting stämmer.

3. När vissa saker fungerar bra och andra dåligt.

4. När det mesta varken känns speicellt bra eller dåligt utan mest sådär ”mitt-emellan”.

Idag hade jag en ”kategori 1 träning” vilket var mycket trevligt på många vis. Jag tror också att det är viktigt inte bara för ryttaren utan även för HÄSTEN att få sådana träningar för även om man på träning egentligen ska träna på/öva/arbeta med sådant som kanske inte fungerar så bra när man sitter och rider ensam så tror jag att för mycket nötande och fokus på bara jobbiga saker kan trötta ut hästen, inte bara fysiskt utan även mentalt. Alla behöver känna sig duktiga ibland/ofta :=)!

Idag fick jag rida i en lägre form och låta Archie tänja ut kroppen och i denna form gjorde vi ungefär det som vi gjort de senaste träningarna; olika sidvärtsövningar i trav och galopp, framdelsvändningar, ryggningar, övergångar, travökningar osv.

Som sagt så flöt allt på väldigt harmoniskt trots att jag idag hade med mig min i sammanhanget olydiga hund som först sprang runt och bjäbbade (hon har dock slutat att jaga Archies svans) och sedan satt och pep när vi band fast henne. Archie skänkte henne som vanligt inte en blick utan gjorde bara det han skulle. DUKTIG GOSSE!

På tal om den duktiga gossen så tror jag att det är lätt att man av mina inlägg kan få intrycket av att Archie är fullständigt AVTRUBBAD och att INGENTING kan få honom att reagera (en läsare ställde en fråga i den riktningen i inlägget om den förvånade hopphästen).

Och visst tycker JAG att Archie är ovanligt iskall i de flesta situationer och det är jag, fegis-Birgitta, innerligt tacksam över men helt utan känslor är hästen INTE.

Jag HAR sett olydiga och rent av istadiga sidor av Archie och vet tex hur jag tämligen enkelt skulle kunna få honom att stå på bakbenen men just för att jag vet detta så gör jag också allt för att inte locka fram dessa sidor.

Ibland måste man ta i med ”hårdhandskarna” och jag är verkligen inte den som sitter och ”mesar runt” och accepterar vad som helst men i vissa lägen så går det helt enkelt inte tvinga Archie utan då måste man gå en omväg. I andra situationer kan man däremot vara långt tuffare. Att veta när det är läge för vilken ”approach” gör att vi för det mesta lever i yttersta harmoni med varandra :=).

Om dagens träning finns inte så mycket att orda. Vi inriktade oss helt på sidvärtsrörelser; skänkelvikningar, öppna och sluta (öppna och sluta även i galopp).

Detta är något som Archie helt klart INTE har fallenhet för utan som vi kommer att få öva både länge och träget på misstänker jag.

Som jag redan nämnt tidigare tycker Birgitta att jag gott kan öva detta en hel del när jag tömkör och det gör jag också.

Under dagens träning fick jag höra ”stäck på dig” och olika andra versioner av detta budskap ungefär sjutusensexhundra gånger. Med andra ord anser tränar-Birgitta att jag sitter som en säck potatis och därmed inte hjälper hästen i tex ökningarna. Dessutom ser det givetvis också FULT ut rent estetiskt.
Nu får jag verkligen inte hoppas att jag sitter fullt så fullständigt regelvidrigt och enormt gräsligt som man kan tro om man hör Birgittas ”kommandon” men givetvis finns det ingen rök utan eld…

Annars så skötte sig hästen bra i alla fall och verkligen flög/ dansade fram. I sanning i vart fall DELVIS beroende på att Birgitta stod med en körpisk i handen (vi gjorde några embryon till tramp), detta eldar alltid upp honom lite extra, dvs att han vet att Birgitta ibland kan ”vina till” med pisken i luften om hon tycker att Arch segar sig.

Fick jag önska mig ett otillåtet hjälpmedel på tävlingsbanan skulle det absolut vara en människa som stod mitt på banan och viftade med en pisk, om än bara 2-3 gånger, DET brukar påverka Archie mycket positivt då han spänstar på men utan att bli spänd och okontaktbar.

Fick jag inte önska mig en medföljande ”piskare” hade jag önskat att man fick tävla med vita lindor runt om; det är sååå snyggt på en svart häst tycker Birgitta, 12 år :=)!

Hade jag inte vetat bättre hade jag faktiskt misstänkt att min tränare är en datahacker :=)!

Igår hade jag en maildiskussion med en ryttarvän angående SKOLORNA (öppna och sluta alltså, inte grund- eller gymnasie-skolorna :=)) och då skrev jag något i stil med att jag inte precis tränat skolorna då jag ridit för Birgitta (däremot har jag ”nosat” lite på dom på egen hand) eftersom vi fokuserat så mycket på de fördömda skänkelvikningarna.

Idag hann jag knappt sätta mig i sadeln förrän Birgitta beordrade sluta i skritt, följt av sluta i galopp, öppna i trav osv.

Har Birgitta på något sätt lyckats smygläsa mina mail :=)?????

Hur som helst var det detta som vi ägnade största delen av träningen åt tillsammans med annat allmänt lösgörande arbete.

Birgitta undrade också om jag hade påbörjat mitt cavalletti-arbete och det har jag ju, både uppsuttet och på töm.

Dagens träning gick bra men aldeles för fort!

Varför är det så ibland?

Jag tyckte knappt att vi hann börja förrän ”tiden var ute”.

Hur som helst fick jag idag en viktig och nyttig hemläxa som jag tycker att det ska bli roligt att ta itu med.

Birgitta tycker att Archie behöver bli ännu rörligare i sina bogar och enligt henne är det där mycket av mina bekymmer med sidvärtsrörelerna, framför allt åt vänster, sitter. Archie förmår inte riktigt att trampa över med höger fram och då blir det givetvis också svårt för bak att följa med.

Från och med nu ska jag rida mycket mer över cavalletti, gärna lite högre sådana så att Archie verkligen tvingas lyfta på benen. Detta kommer givetvis inte bara att gynna hans BEN utan även RYGGEN!

Ska sanningen fram har jag inte ridit över en bom sedan Archie fick fång så det kan väl vara hög tid att återuppta denna nyttiga träning.

En annan sak som står på schemat från och med nu är daglig stretching av framdelen på gossen, något som jag hittills bortprioriterat, och så får vi se om jag märker resultat vad gäller ”ökad bog-rörlighet”.

Både stretchingen och cavallettiarbetet känner jag mig väldigt bekväm med eftersom det är sådant jag behärskar till fullo och inte behöver fundera på om jag gör rätt eller inte vilket inte alltid är fallet med saker som man gör i sin ensamhet.

Jätteskönt att kunna skriva denna rubrik; det betyder ju att träningen idag blev av och det är verkligen underbart att vara igång igen. Archie rids nu helt som vanligt, det enda jag inte har börjat med ännu är hoppningen men det kommer jag att göra inom kort (några dagar).

Idag fick jag mycket skäll av Birgitta; hon skakade förundrat på huvudet flera gånger så som hon gör när hon inte kan förstå hur jag….(vad det nu är jag hittar på för tokigheter).

Idag handlade ”tokigheterna” mycket om min sits och att jag inte sitter/ inverkar korrekt vid avsaktningar. Det blir för mycket dragkamp och jag hasar fram i sadeln samtidigt som jag drar upp skänklarna. FULT och FEL! Vi jobbade jättemycket med detta eftersom framför allt avsaktningarna från galopp till skritt innehåller aldeles för många mellanliggande travsteg och för mycket dragande öht.

Lite bakdelsvändningsträning blev det också- jag började att rida på en liiiiiten volt i sluta och minska volten tills det blev en bakdelsvändning ungefär.

Sidvärtsträning blev det också i både skritt (går MKT MKT bra för både vänster och höger skänkel) trav och galopp (bättre och bättre, ibland riktigt bra för vänster skänkel och fortfarande tämligen svagt/ dåligt för höger) på lite olika linjer.

Eftersom Archie inte precis jobbar ihjäl sig med bakbenen av sig själv vill Birgitta att jag ska lägga mycket fokus på detta; dvs att verkligen få igång hela hästen.

Om man bara vill rida runt på lite halvlånga tyglar är han den lättaste hästen i världen att rida, 100 % med och okomplicerad men nu måste bågen spännas! Mer samling, upp i formen, aktivare bakben- det är vår melodi framöver!

Som ni säkert förstår var det jättekul att träffa Birgitta igen!

Vi började med att prata om helgens tävling och jag berättade om mitt beslut att inte rida fler LB vilket Birgitta tycker är helt rätt. Någon måtta får det vara och efter ca 20 LB-rosetter får vi nog räkna oss som överkvalificerade (och med en placeringsprocent på över 80%).

Vi hann inte många meter in i träningen förrän en av mina akilleshälar blev tydlig; jag aktiverar inte hästens bakben tillräckligt vilket bla syns i sega avbrott då aldeles för mycket vikt hamnar på framdelen i stället för där den borde; bakom mig!

Jag tycker ju mycket om att rida på halvlånga tyglar och det säger sig självt nästan att ju längre tyglar man har desto svårare är det att verkligen rama in hästen mellan hand och skänkel.

Jag fick nu korta tyglarna rejält och aktivt arbeta för att Archie skulle vara framme på bettet och inte försöka krypa bakom hand och/ eller rasa ner i formen.
Efter ett tag kändes det inte så jobbigt faktiskt och jag FATTAR ju att det är så här jag SKA rida även om det initialt känns jobbigt med så korta tyglar (vilket också Archie tycker så klart- det innebär mer jobb för honom och det gör han inte av sig själv).

Vi tränade mest på alla möjliga övegångar: trav-halt-ryggning-trav, trav-skritt-bakdelsvändning-trav, galopp-skritt osv men gjorde även lite ökningar och sidvärtsförflyttningar.

Ibland kan jag bli lite trött på mig själv för just detta på dagens träning är ett exempel på något som Birgitta i perioder tjatat på mig i flera år. Hur trögfattad är jag? Det är väl bara att göra som hon säger ALLTID och inte hemfalla åt långa tyglar och sega reaktioner så fort man lämnas ensam i någar veckor….suck….