Fokus under den gångna veckan har på hästfronten varit dels hästletande och dels att bekanta mig med min lånehäst Zack.

Om vi ska börja med den sistnämnde så är jag verkligen otroligt tacksam över att ha fått möjlighet att ha honom ”hemma” under denna månaden.

Dels tycker jag att han passar mig i största allmänhet men jag är också glad över att kunna hålla igång ridningen så att jag har något att sysselsätta mig med och dessutom inte är helt otränad när jag ska provrida andras hästar.

Redan i tisdags avverkade vi den första träningen för Christina och det var jättekul att vara ”på banan” igen.

Målet under denna månad med Zack är inget högtflygande- jag kommer att arbeta med sådant som de flesta hästar behöver påminnas om då och då- mycket grundarbete med form, bärighet och övergångar.

En månad går väldigt fort och jag tänker inte börja med något som tar tid att befästa (byten tex) eller som kräver långvarig styrke-uppbyggnad- vi ska ju dessutom ha KUL under tiden och inte bara ”slita”.

Om vi går över på hästletandet så går det väl inte så bra sett till att jag inte har hittat så många hästar att provrida och att de jag HAR ridit har varit ointressanta för mig.

Hittills har jag tittat på 7 hästar på 4 olika ställen och förhoppningsvis hittar jag snart nya objekt.

Jag är så klart ledsen över det faktum att jag knappast kommer att hitta en häst på Kreons nivå (startklar för MSV B) som inte är ”för gammal” men det är bara att kavla upp ärmarna med en ny, mer outbildad förmåga som i alla fall ska vara snällare än han på tävlingsbanan kan man hoppas :).

Om jag ska säga några ord om det bästa djuret också- min älskade Soya så blev hon friskförklarad från sin lunginflammation i måndags och började löpa i tisdags.

Nu promenerar vi som vanligt utan restriktioner och det är mycket skönt; koppel har aldrig varit min grej.

I förra veckan skrev jag att föregående vecka började på sämsta tänkbara vis (eftersom Kreon blev halt) men det är verkligen inget mot hur DEN gångna veckan började.

Att Kreon skulle tas bort på det sätt som skedde kunde jag faktiskt inte drömma om; jag hade en naiv föreställning om att hans operation skulle kunna gå på 3 sätt:

– man skulle hitta något som krävde en kort konvalescens

– man skulle hitta något som krävde en lång konvalecens

– man skulle hitta något som inte gick att fixa och då skulle man inte väcka honom ur narkosen.

”Dumt nog” diskuterade jag aldrig igenom ”worse case scenario” med veterinären (som jag aldrig träffade innan operationen utan bara pratade kort med i telefon och som jag inte känner sedan tidigare) och då blev det som det blev; jag fick beskedet om hur illa det var först när Kreon stod på benen och då jag redan mentalt trodde att allt hade gått bra så min chock blev ändå stor liksom overklighetskänslan efteråt.

Men mitt i allt det fruktansvärda är jag ändå tacksam över en hel del faktiskt; framför allt att pinan blev kort så att säga, både för mig och Kreon.

Det hade varit en miljon gånger värre om prognosen hade varit ”vänta och se” och jag hade släpat omkring på hästen i många månader för att sedan ändå konstatera att ”nej, det gick inte”.

Nu fanns det liksom inga alternativ- inget kanske, om ifall….

Otroligt bra att veterinären var så 100 % övertygad och tydlig så att jag inte i efterhand börjar spekulera som man ju kan få för sig; ”om jag bara….”, ”tänk om….”.

Jag är också glad att både jag, remitterande veterinär och opererande veterinär handlade näst intill på snabbast möjliga vis och Kreons massiva skador till trots är jag ganska övertygad om att han bara hade ont den sista veckan, då när han blev så halt- jag vill i alla fall tro  det.

Jag har förstått att många chockats nästan lika mycket som jag över det som hänt, även andra har gråtit över min fina, fina häst vilket faktiskt känns lite….ja, lite fint eller vad jag ska säga.

Oaktat allt som den jäkla Muppen och jag gick igenom under de knappa 2 år jag ägde honom undrar jag om någon kan tvivla på min kärlek till honom- åhhh så fin jag tyckte att han var.

Men nu blev det som det blev och jag måste gå vidare vilket jag på sätt och vis redan har gjort eftersom det redan står en ny häst i Kreons box.

Zack hade jag bestämt mig för att låna redan innan Kreon lämnade mig och då var planen att ha något att rida på medan den sistnämnde stod i sjukhage eller leddes omkring.

Jag hoppas att både jag, Zack och hans ägare ska vara lika nöjda när hans sejour hos mig är över och det känns fint att ha fått detta förtroende av en trogen bloggläsare :).

Annars har veckan bestått av lite halvhjärtat letande efter en ny häst att köpa (eller långtidslåna för all del) och här har mina många kontakter inom hästvärlden kommit väl till pass.

Jag har också några personer som jag bollar lite idéer och annonser med- jag vill gärna ha andra duktiga ryttares input och minns lite vemodigt hur jag så gärna ville visa en av mina goda vänner (tillika mycket duktig ryttare) vilket fin häst jag ville köpa när jag fann Kreon.

Jag tog en massa urusla filmer på honom med min I-phone, filmade från alla vinklar och vrår och skrev långa utläggningar om hur gärna jag ville ha detta djur 🙂 som jag plågade henne med i veckor.

I dagsläget har jag redan varit och provridit 3 hästar (s0m alla stod i samma stall) och fler provridningar ska äga rum i veckan.

Om jag bara kort ska nämna något om min underbara hund också så har hon börjat äta den nya EP-medicinen Pexion som i princip inte gett henne några biverkningar alls vilket är mycket glädjande.

Mindre bra var att Soya fick ett 8:e anfall natten mellan torsdag och fredag, förhoppningsvis tar det ett tag innan medicinen börjar ge effekt fullt ut och jag ska diskutera detta med veterinär idag, dvs om vi ska fortsätta med ordinerad dos eller höja den redan.

Ja, mycket skrivet blev det om veckan och ni har också läst som aldrig förr- jag önskar bara att all time high-rekordet av läsningar hade berott på annat än det som hände…

Förhoppningsvis går det mot bättre tider- jag är i alla fall vid gott mod trots allt!

Ja, den gångna veckan började på sämsta tänkbara vis- mitt under ett ridpass i måndags började Kreon att galoppera väldigt konstigt (stötigt) och när jag hoppade av för att se hur det såg ut på lina gick det inte ens att få honom i höger galopp när jag inte längre satt på.

Min tappra häst hade nog ganska ont och såg oren ut även i traven så sedan dess är han inte sutten på utan har både varit hos ”sin” veterinär och blivit remitterad till en annan klinik för en titthålsoperation som ska äga rum idag.

Jag är så klart väldigt ledsen över händelseförloppet men samtidigt också hoppfull.

Jag har länge varit skum på Kreons högra bakknä och funderat på varför han musklat sig ojämnt och fått knäledsinflammationerna och hoppas på att man kan finna en förklaring under operationen.

Så klart kan alla hästar få en ”vanlig” ledinflammation och den kan så klart också återkomma men i just Kreons fall så har det varit annat som gjort att jag tvivlat på att han blivit halt av ”bara” min ridning.

Ja, det är inte lönt att gå händelserna i förväg- nu får min fina häst först bli opererad och sedan får vi ta det därifrån och jag ÄR verkligen beredd på allt.

Jag har ”varit med” så länge så jag vet att alla scenarion är tänkbara och är också inställd på vad som än händer och har planer för detta.

Inte nog med att Kreon blev halt, Soya fick sitt 7:e EP-anfall i onsdagsnatt och nu har jag definitivt bestämt mig för att hon ska medicineras även om detta kan ge både övergående biverkningar som vinglighet, ökad törst och hunger mm men också ÖKA anfallens frekvens i värsta fall (och då får man ju givetvis avbryta behandlingen).

När jag läser om hundar som har anfall flera gånger om dagen är jag så rädd att Soya ska komma dithän i sin sjukdom, det finns för mig gränser för vad jag vill utsätta ett djur för.

Men…nu ska jag inte måla allting svart på den fronten heller utan vi börjar med medicinen på tisdag kväll (den är tyvärr en beställningsvara) och så får vi se vad som händer.

Tiden går fort när man har roligt…och tydligen när man har tråkigt också…snart har halva året gått! Jag kan nästan bli lite ”rädd” över hur fort både dagar, veckor och månader flyger förbi.

Själv fick jag en kortare arbetsvecka då jag tog semester i fredags och åkte med maken till Ullared.

Vi handlade på oss massor och kom ändå på en del som vi glömt och det var lika roligt som vanligt att botanisera och fynda bland varorna.

Jag är verkligen ingen shopping-människa annars och de gånger jag ”går på stan” kan räknas på ett finger typ- jag kan knappt komma ihåg när det hände senast.

Jo, om jag är på semester i en annan stad eller ett annat land kan jag strosa runt i affärer men här hemma gör jag det ALDRIG.

Så mig passar det att ta en heldag då och då och köpa på mig det mesta som man ändå behöver både till sig själv, hemmet och djuren till vardags- förbrukningsvaror helt enkelt men även lite roligare saker som en del kläder, rid och hästutrustning osv.

I torsdags var jag på återbesök med Soya på djursjukhuset i Malmö och det var allt igenom positiva besked där även om vi måste dit på ytterligare ett besök den 1 juli- förhoppningsvis det sista i alla fall vad gäller Soyas lunginflammation.

Epilepsin får vi väl lära oss att leva med och där har jag redan ett recept som bara väntar på att lösas ut och det tänker jag göra när nästa anfall kommer.

Jag skriver när och inte om för vid det här laget är jag övertygad om ATT det kommer att komma fler anfall- tyvärr.

Jag får trösta mig med att Soya under de mer än 4 år vi haft henne i övrigt varit kärnfrisk och den mest problemfria hund man kan önska sig, bortsett från att hon även i övrigt är det bästa hunden maken och jag kunde drömma om att få.

På Kreon-fronten händer det väl inte så mycket.

Jag rider numera som vanligt bortsett från att jag ännu inte har tränat för Christina vilket jag har saknat jättemycket.

Jag tror inte alls på att sitta och rida omkring för mycket i ensamhet- det funkar säkert för vissa men inte för mig.

Dels blir jag lite bekväm och nöjer mig med mindre och dels smyger sig osäkerheten på ”är det här verkligen bra, ska det ser ut så här, ska jag fortsätta på detta vis…”.

Skulle jag någon gång bli ekonomiskt oberoende skulle jag nog dels träna flera gånger i veckan men också anlita en veterinär som körde ut till mig en gång i veckan och böjde hästen åt alla håll och kanter så att jag alltid var helt säker på att jag satt på en 100 % fräsch häst- det hade nog lyckats hålla till och med den ibland osäkra och felsökande Birgitta lugn….kanske…

Annars märks det att det är sommar, vackert väder i alla fall ibland och att folk har annat att göra än att sitta framför sina datorer och läsa Birgittas hästsida.

Läsningarna går ner lite varje sommar, så även i år men jag hoppas att en del av er orkar ”hang in there” och kommentera och ha åsikter.

Förslag på blogginlägg är alltid välkomna liksom frågor av alla de slag.

Det mest ”minnesvärda” denna veckan men som jag gärna hade varit utan var Soyas 3 EP-anfall i torsdags och inläggningen på djursjukhuset i Malmö mitt i natten med misstänkt lunginflammation.

Nu är doggy hemma igen och verkar må efter omständigheterna bra men det kommer nog att ta några veckor innan hon är helt återställd och risken för nya EP-anfall har ju inte försvunnit 🙁

När 2013 var i antågande hoppades jag på ett BRA år men måste konstatera att jag hittills knappast blivit bönhörd- tvärtom.

Det har varit hur mycket elände som helst och jag har av olika anledningar inte ens berättat om hälften på bloggen så nu känns det verkligen som att det borde vara NOG!

Nåväl,  Kreon känns fin och snäll i alla fall och mitt digra, svettiga och ibland extremt tålamodsprövande arbete med att få till mer normala uteritter börjar äntligen ge resultat tycker jag.

Än rider jag inte för fullt men är på god väg dit och så här långt känns det bra.

Men jag ska inte sticka under stol med att jag då och då överfalls av tvivel i stil med ” ska det någonsin bli min tur”  eftersom det ständigt tycks hända saker som gör att jag inte kommer iväg och kan tävla som jag vill med den häst jag faktiskt köpt för just detta ändamål.

Så gammal jag är så kan jag ändå känna mig som en avundsjuk Birgitta 12 år (eller 6) som ser hur ”alla andra” åker iväg och tävlar medan jag i bästa fall rider fin dressyr hemma och i sämsta fall är på väg till nya veterinärbesök med en halt häst.

Nu får det banne mig vända med allt tack!

Avdelningen ”Man FÅR gnälla ibland”- skrivet på makens I-pad (som krånglar) eftersom min bärbara dator precis har slutat att fungera utan förklaring. Underbart när man är totalt oteknisk!

Efter att ha skrittat halva veckan kunde jag äntligen börja ägna mig åt även de andra gångarterna i torsdags.

Jag rider bara ut än så länge och travar och galopperar rakt fram men det känns väldigt bra och inte som om Kreon har tappat något av den ofrivilliga vilan.

Nu har han ju inte heller stått i ordets rätta bemärkelse utan faktiskt skrittat hela tiden + att han säkerligen har tagit sig både en och två trav och galopprundor i hagen så han BORDE inte heller kännas ”off”.

Numera får Kreon även gå i gräshage, om inte varje dag så i alla fall ungefär varannan (gräshagarna räcker inte till alla hästar på anläggningen) och även om just min häst inte är någon manisk tuggare så är det säkert mycket trevligare än att alltid stå i den trista grushagen.

Annars händer det väl inget särskilt av intresse just nu- jag är bara tacksam över det oftast fina vädret med sol och värme då detta klimat passar mig tusen gånger bättre än den evighetsvinter vi precis har lämnat bakom oss.

Bara att det är ljusare ute ger mig en helt annan ork och jag känner inte heller att jag måste skynda mig hem till min värmefläkt för att inte frysa ihjäl.

Ur hästhänseende, för detta är trots allt framför allt en hästblogg, var veckans höjdpunkt veterinärbesöket i onsdags som gjorde mig både förvånad och mycket glad.

Kreon visade ingen hälta alls och det var det som förvånade mig eftersom ”man” brukar behöva behandla om just bakknän och han hade ju bara vilat i 14 dagar.

Men jag protesterar inte- tvärtom!

Resten av veckan har ägnats åt våra numera sedvanliga skritturer och även om Kreon fortfarande inte skulle betraktas som varken snäll eller normal av de med sådana hästar som jag själv tidigare har ägt så går det framåt med våra mått mätt.

Saker som det förut krävdes enorma ansträngningar för att få Kreon att gå förbi tittar han inte ens på nu men fortfarande kommer det tjurigt beteende à la ”där ska jag inte gå- försök att tvinga mig om du kan” och då är det just det jag måste göra även om det inte alltid går på 2 sekunder.

Men men….så länge det går framåt så…

Och bara att kunna skritta utomhus den tredje veckan i rad nu tycker jag är stort för en så känslig häst- det är jag också glad för.

Gräshagedebut blev det i helgen och det värme mitt hjärta att se knäppisen beta lugnt- det är det jag saknar mest på vår i övrigt på många sätt perfekta anläggning; gräshage åt alla hästarna.

På bloggen har vi utbytt många kloka erfarenheter i veckan tycker jag- alltid lika roligt när ni engagerar er och tipsar och berättar.

Förhoppningsvis går vi mot en härlig sommar med mycket sol och värme men glöm inte att läsa och kommentera i alla fall- då blir jag glad :)!

Väderleksmässigt har det varit en till största delen härlig vecka med mycket sol och värme vilket fortfarande känns lite konstigt efter en så lång och seg vinter och i princip ingen vår men egentligen så ”ska” det ju vara ok väder när vi snart går in i juni.

På ridfronten händer det inte så mycket roligt- jag och Kreon skrittar ut 30 minuter om dagen med lite varierande resultat- några dagar har det varit väl mycket mupperier och det är så klart tröttsamt.

Samtidigt är jag glad att vi ändå kan vara utomhus och skritta- dels hade vi väl svettats ihjäl om vi hade tvingats vara i ridhuset och dels så hade det ju varit så tråååååkigt.

Ett återbesök är planerat till på onsdag och jag räknar kallt med en ombehandling av knät (det brukar mycket sällan räcka med en behandling när det handlar om bakknän) och fortsatt skrittande.

Soya mår som den drottning hon är sin luriga epilepsi till trots. Jag har läst massor om EP och om hundar som drabbats och sjukdomen kan vara minst sagt oberäknelig och anfallen kan verkligen slå till precis när som helst. Så det är bara att ta en dag i sänder.

Hade den medicin som finns inte gett så jobbiga biverkningar för många hundar hade jag inte tvekat att börja medicinera Soya men nu känner jag att jag vill att hon ska slippa den om hennes anfall inte kommer för tätt och/ eller blir för svåra. Vi får se.

3 veterinärbesök har det blivit i veckan- verkligen bedrövligt men om man ska se det från den positiva sidan så är jag oerhört tacksam över att de alla föregåtts av väldigt korta väntetider vilket gjort att jag har sluppit gå och våndas i onödan.

Veckan började således med att jag i måndags 07.45, 15 minuter innan utsatt veterinärtid ringde och klagade min nöd hos ”Kreons klinik” och jag fick tid för hältkontroll redan på onsdagen.

Dagarna fram tills dess red jag ut lite lätt, kände ingen hälta men var också övertygad om att X inte hade inbillat sig något på lördagen utan att det med största sannolikhet skulle konstateras en rörelsestörning hos veterinären.

Så blev det också, åter är det höger bakknä som spökar även om jag tror att vi upptäckte hältan långt tidigare än i sensomras förra året då jag nog red i några veckor på en inte helt 100 häst.

Jag får ju säga att Kreon, likt många andra hästar, har visat sig vara ett tåligt djur- han har hela tiden gjort det vi har bett om och om man vet vad han är kapabel till så är detta ingen självklarhet tycker jag.

Efter veterinärbesöket i onsdags har Kreon bara gått i hage fram tills igår då jag skrittade ut en kort runda och det är så planen ser ut- att fortsätta att skritta 30 minuter om dagen fram tills återbesöket 22 maj.

Inte nog med att Kreon alltså inte helt frisk just nu, till råga på allt elände fick Soya sitt andra EP-anfall i måndags (det första fick hon 11 februari) och ett tredje i torsdags.

Så även lilla Mimmi har varit hos veterinären, både i fredags då bla blodprov togs (perfekta värden) och igår då EKG och ultraljud av hjärtat visade samma sak- en till synes kärnfrisk hund.

När nästa anfall kommer vet ingen i hela världen och jag känner att jag inte kan oroa mig för något jag omöjligt kan påverka även om det är lättare sagt än gjort att slappna av.

Jag läste om en annan kvinna som aldrig lämnade sin hund mer än max några minuter då och då och så varken kan eller vill jag leva.

Dels har jag ett arbete som måste skötas och dit hundar inte är välkomna och dels KAN jag inte släpa med mig Soya överallt.

Nu är det ju extremt sällan hundar dör under ett EP-anfall (då de däremot är medvetslösa) så jag känner faktiskt ingen direkt rädsla för DET men så klart vill jag ju helst vara närvarande om det går.

Nå, nog om sjuka djur- förhoppningsvis kommer båda igen och som jag redan har skrivit många gånger; så här ÄR det, mer eller mindre att ha djur. Man får räkna med sjukdomar och olycksfall, precis som när man har barn för den delen- att sedan vissa är mer drabbade än andra…tja…livet är orättvist även i detta avseende och så är det bara.

Veckan började lugnt med en vilodag och dagen därpå var det träning för Christina som vanligt.

Även på onsdagen blev det ett härligt dressyrpass, denna gången utomhus och i torsdags skrittade vi ut med sällskap.

I fredags var vi hos X som inte hade ridit Kreon på nästan 2 veckor men av detta märktes inget- Kreon gick jättebra och både X och jag talade förväntansfullt om kommande tävlingar.

Detta skulle vi tydligen inte ha gjort-när Kreon skulle debutera i MSV B i Dagstorp dagen därpå kände X att Kreon inte gick rent och det var bara att lasta in hästen och åka hem i stället för att få njuta av vad jag är ganska säker på skulle ha varit en fin ritt.

I går blev det bara en lugn uteritt och nu återstår att våndas tills jag har fått tag på Kreons veterinär och fått en besökstid.

Alla som känner mig det minsta vet att det nästan inte finns något som får mig att deppa ihop så som när mina djur är sjuka men som jag skrev i ett tidigare inlägg börjar jag nu, när jag går mot 50, ”äntligen” inse att det är så det ÄR- djur kommer alltid att bli sjuka förr eller senare och det är liksom bara att om inte gilla läget så i varje fall rida ut stormen- ännu en gång.

Jag tycker så mycket om min häst och skulle så gärna vilja fortsätta att träna och tävla så som vi hade planerat men ibland kan man inte påverka sakers utgång hur gärna man än hade velat och tyvärr är det så just nu.