Som jag skrev igår är jag väldigt glad att avverkningen i ”min” skog går mot sitt slut (den har hållit på i flera månader) eftersom den har begränsat mina uteritter ganska mycket.

Som jag har berättat flera gånger var Frenchie rejält istadig vid uteritter när jag började rida ut ensam efter att ha köpt honom men detta gick över relativt snabbt och ganska enkelt och jag har sedan dess kunnat arbeta honom mycket bra i alla gångarter i skogen.

Men det har skett med eftertanke och planering, jag har undvikit vissa vägar medan jag har sett till att skapa en väldigt trygg runda som vi oftast rider och där risken för överraskningar av olika slag är liten.

När avverkningen började märkte jag att Frenchie ibland inte ens ville gå in i skogen fast maskinerna bara hördes på långt håll. Och pressade jag så glimtade hans tidigare istadiga sida fram (vägra att gå framåt och backa) på ett sätt jag inte ville ha tillbaka och inte alls var bekväm med.

Så vi har undvikit skogen uppsuttet och bara promenerat där när skogskillarna inte varit där och då har det gått bra.

Nu kan jag rida som vanligt igen eftersom trädfällningen verkar vara avslutad och det bara återstår att transportera bort allt virke och det kan jag ha bättre koll på.

Hade det varit för x år sedan hade jag måhända varit mer bestämd och tyckt typ ”han får banne mig LÄRA SIG att gå i skogen no matter what” men nu är jag både fegare och vill inte SKAPA bekymmer om det inte behövs.

Att ramla av är aldrig önskvärt men i min värld mycket värre i en skog än i ett ridhus och jag vill så klart undvika det till varje pris oavsett.

Och hade Frenchie börjat med dessa ”jag ska inte gå och tvingar du mig så backar jag in i vad tusan som helst”-fasoner när jag kräver att han ska utföra sin HUVUDSAKLIGA arbetsuppgift (träna för att fungera som min tävlingshäst) så hade jag fått adressera problemet annorlunda men nu känner jag bara att ”nä…det får vara så”.

Det är gott nog att kunna rida ut i skogen och galoppera där, rida seriebyten och skolor osv eller skritta på långa tyglar när miljön är ”normal”.

Jag behöver inte tvinga en ovillig häst att gå där medan träd brakar till marken på x avstånd eller annat som hör till skogsavverkning dånar i krokarna.

Att alla mina tidigare hästar (exklusive den ännu istadigare Kreon) hade accepterat att ett träd föll över deras huvud må så vara men de var som de var och Frenchie är inte som dom och det får vara ok.

Jag älskar detta djur så mycket och vill inte bråka och fightas med honom om det inte behövs och jag vill som sagt verkligen inte riskera att ramla av heller.

Den här gossens tack och lov mycket sällan förekommande stråk av istadighet är något jag vet om och hoppas kunna hantera för det får så klart inte komma till uttryck både ”här och där” och det gör det inte heller.

Som ni vet tycker jag att Bibbi är en helt underbar, snäll och foglig häst som i princip aldrig vållar mig några bekymmer men härom dagen höll jag på att strypa henne.

Ingången till hennes hage (en smal passage på kanske 20 meter som mynnar ut i själva hagen) har sett för djävlig ut hela hösten och vintern med en massa lera men hon har ändå sett hyfsat ok ut om benen som mest varit blöta och LITE lerstänkta.

Men för några dagar sedan var det en annan häst som mötte mig vid intaget!

Jag vet inte vad hon hade gjort men hennes ben, undersidan av magen och svansen bokstavligen dröp av den mest tjockflytande lera ni kan tänka er. Som ett vått pansar!

Jag tillhör dom som aldrig spolar av mina hästars ben utan resonerar att ”leran ramlar av när den har torkat” men tro mig….detta var ”something else”.

Det var bara att dra fram vattenslangen som legat orörd i månader och koppla den till varmvattnet i stallet.

Och här måste jag ändå ge Bibbi högsta betyg för hon stod banne mig som en staty, lös utanför stallet medan jag gned hennes olika kroppsdelar ganska frenetiskt.

Detta är ju samma häst som höll på att skena till skogs när man vidrörde hennes ben i hagen men utanför stallet gick det tydligen bra och tur var det för jag var verkligen inte på humör för några lekar kan jag säga.

Jag gissar att ni säkert hade velat se en ”före bild” men jag var för trött, hungrig, sur för några fotografiska stunder och ville bara skura färdigt min ”lilla” travare. Så bilden ovan visar hur hon VANLIGTVIS ser ut vid intag.

Och ja…även täcket behövde tvättas för det hade stänkt upp så mycket lera på det att jag var rädd att tvättmaskinen skulle ge upp med all den gyttjan som jag bara hjälpligt lyckades tvätta av innan.

Nästa dag, med nytvättat täcke var allt som vanligt igen och så hoppas jag att det förblir.

Hösten 2020 flyttade ”min” ridskola till en helt ny anläggning och det är så roligt att nu, när det diskuteras så mycket kring hästvälfärd kunna konstatera att allt verkligen inte var bättre förr.

Jag har många gånger här på bloggen berättat om hur det kunde gå till på ridskolan när jag började rida där som 15-åring och under massvis av år därefter.

Och då ska man betänka att detta alltid varit en av Sveriges största ridskolor med ett gott rykte.

Vi hade när jag började rida på MCR tex inga hagar (!) bortsett från en gruspaddock utanför stallet (tänk lite större än 20 x60) där lektionshästarna fick gå en timme/ gång men inte dagligen. Privathästarna gick aldrig i hage (för det fanns som sagt inga….).

Det var för privathästägarna tillåtet att röka till häst, även i ridhuset.

Maxgivan hö var 5 kilo vilket gällde alla hästar oavsett storlek.

Nästan alla lektionshästar stod i spiltor, det fanns bara 2 boxar för dom.

Sista högivan för dagen gavs vid 15.00!

Jag skulle kunna ge många fler exempel som med dagens ögon tycks minst sagt anmärkningsvärda men vi visste inte bättre då vill jag påstå.

Hur som helst så kunde jag härom dagen konstatera att den nya anläggningen är så mycket bättre för hästarna än den gamla och mycket slitna.

Luften är bättre med en helt annan ventilation, många boxar har rejäla fönster som går att öppna.

Det är högt i tak, bra ljus.

Och framför allt finns det många hagar och hästarna kan äta hösilage utomhus.

Det finns en bra utebana med adekvat underlag.

Numera finns inga privathästar på anläggningen vilket säkert har både för och nackdelar men som sagt är jag övertygad om att dagens ridskolehästar har det mycket bättre idag än ”förr”.

Alla konstigheter till trots minns jag med glädje att vi hade en många gånger fantastisk gemenskap, ridskolan var verkligen en positiv fritidsgård för många som kom från inte alltid så bra hemmiljöer.
Många av oss fick vänner och knöt kontakter för livet. Jag hoppas att det fortfarande är så!

Den översta bilden visar gruspaddocken som framför allt användes som hage men även som framridning när vi hade hopptävlingar. Dåtidens elit hoppade fram till 150-klasser där!

På bilden under syns Birgitta 15 år utanför samma paddock. Jag tyckte säkert att jag var skitcool i mina illasittande ridbyxor av något syntetmaterial och konstläderridstövlar.