Pratade med en hästägare i helgen som berättade om ÄNNU en skada på sin häst och det var då inläggets rubrik slog mig, för visst tusan är vi självplågare av stora mått?

Handen på hjärtat: när var ni i egenskap av HÄSTÄGARE till 100 % nöjda, lugna, glada och heeelt utan det minsta bekymmer när det gäller er häst?

Ja, just det.

Och ni som mot förmodan ofta känner ovanstående 100 %-iga avslappning är bara att gratulera eller så äger ni en uppstoppad häst alternativt saknar omdöme eller känsla för när något är fel.

Ja, lite skämt och lite allvar men visst är det väl så att man oftast kan hitta något att oroa sig över vad gäller hästen (och säg nu inte att ”den som söker han finner….”)? Och är man inte orolig så är man missnöjd eller rädd eller fundersam eller arg eller….ja…ni fattar.

Dessa jäkla fyrfotingar verkar ibland kunna bli sjuka, halta och lytta bara man tittar på dom och är de friska så är det något med ridningen som orsakar en huvudbry.

Ja, detta är i alla fall min erfarenhet av hur det är att ha häst, både för egen del och vad gäller andra.

Och ibland är så klart ”det som inte stämmer/ känns bra” självförvållat så att säga; man har inte tagit hand om hästen på bästa sätt, man har gjort eller tänkt fel, ridit för lite eller för mycket eller vad tusan som helst men ibland verkar en del saker ”komma över en” oavsett vad man gör nästan.

Jag kan ju bara se för min egen del, nu när jag har ägt Kreon i snart ett halvår.

Visst är jag jättenöjd med mitt köp och så glad för min häst men har det varit bekymmersfritt trots det? KNAPPAST!

Först har jag oroat mig över den jäkla hostan som höll i sig i flera månader (typ 4) och när detta problemet tycktes vara ett minne blott, ja då började ju Kreon att klia sig som besatt och som jag kan se det, helt utan förklaring.

När jag inte har oroat mig över dessa fysiska åkommor så har jag kunnat ägna tid åt att oroa mig över djurets attityd till uteridningar eller hans faiblesse för att sparka i sargen vid galoppfattningarna …för att bara ta några exempel.

Ibland undrar jag varför man utsätter sig för allt detta; allt huvudbry, alla tårar, pengar, all tid och allt man försakar men när man möts av en glad gnäggning, hoppar av efter ett superpass eller står på en prisutdelning…tja..då vet i alla fall jag svaret!

 
Sådär ja…då har jag fått min dos av pep-talk från häst-kloka medhjälpare- det känns skönt!
 
Efter gårdagens debacle på tävlingen kände jag mig ganska deppig (typiskt mig att genast se de värsta framtidsscenariona framför mig) och har nu konfererat med både Mini (som såg eländet och förresten själv vann klassen överlägset) och med NN.
 
Frågade Mini om hon tyckte att jag kunde ha gjort något annorlunda och vad HON hade gjort om hon hade suttit på hästen och svaren jag fick tröstade mig- hon resonerade precis som jag.
 
Både Mini och jag tror att Kreon behöver träna sig på tävlingsmiljön och att man inte ska göra något stort drama av HANS drama- visst, jag kunde ha gått på honom med skänklarna lite mer i vissa lägen, kanske försökt att rida på mer framåt men annars är nog att bibehålla det egna lugnet melodin.
 
Att jag inte skulle ha något för att böla hos NN visste jag på förhand:)))- hon kontrar vid sådana diskussioner alltid med att berätta om sin numera stadiga svårklasshäst som i sin ungdoms dagar var trettioelva resor värre än Kreon.
 
NN sa också det jag själv innerst inne vet; vi har jobbat Kreon med lite svårare och ”lätt-upphetsande” saker på sista tiden (bytena och tramp-träningen) och då är det inte konstigt om det just nu och i en ovan miljö slår över.
 
Sedan får det så klart inte bli en vana att Kreon lär sig att ”på tävling kan jag göra så här och så här” och då får man kanske göra ett tävlingsuppehåll om han inte lugnar ner sig om några tävlingar och tills han är ännu mer stabil hemma.