Skrivet

Birgitta 12 år planerar valpar!

Åhhhh…varför kan inte alltid Birgitta 12 år få bestämma och strunta i logik, logistik och vad sunda förnuftet (och MAKEN) säger?
 
I så fall hade 12-åringen låtit para sin hund med en av Åsas handhundar (Trillik) och så hade vi kunnat ta/ ha var sin hundvalp, jag en tik och Åsa en hane.
 
Detta hade ju då förutsatt att man kunde BESTÄMMA, dels hur många valpar man ville ha (2) och dels deras kön (tik och hane).
 
När Birgitta 12 år har diskuterat saken med Birgitta, 45 år har den sistnämnda glädjedödaren påstått att man aldrig kan veta varken antal eller kön och vad i hela fridens namn skulle hon ta sig till om hon plötsligt stod med tex 8 osålda tikar?
 
Visst…EN Soya (och hennes eventuella kopia) är så klart underbart men 6,7,8 stycken????? Nääää….
 
Och maken vägrar att befatta sig med mer än Soyis vilket jag i sak förstår- varför riskera merarbete och besvär när han har det så lätt och bekymmersfritt med sin älskling (Soya alltså…inte mig).
 
Så Birgitta 12 år får nog fortsätta att drömma och vara tacksam över den fantastiska hund hon faktiskt HAR och inte trakta efter något som nog i verklighetens ljus inte hade varit så lyckat. Sorry Åsa :))))!

Skrivet

Onsdag- vindskritt

Brrr…vad skulle jag göra utan min värmefilt?

Idag kommer den väl till pass; jag sitter helt stelfrusen invirad i den och skriver.

Jag har varit ute och skrittat och det blåste kallt i vinden så nu lär det ta sin tid innan jag tinar upp.

Hörde något om ”snö” på radion….måtte jag ha missuppfattat!

Skrivet

Dagens (avstånds)fråga

Idag funderar jag lite på det här med AVSTÅND- avstånd till TÄVLINGAR för att vara mer exakt.
 
Jag har ju många gånger berättat om hur lyckligt lottade jag anser att vi skåningar är- vi har ”massor” av tävlingsplatser inom en 5-7 mils radie.
 
Kör man så ”långt” i Norrland kommer man inte ens fram till närmaste korvkiosk om jag har förstått saken rätt:)))) (hur trötta är ni på DET skämtet norrlänningar???).
 
Så vad säger den samlade läsarkretsen?
 
Hur långt är ni beredda på att åka för att få tävla?
 
Själv upplever jag en smärtgräns någonstans vid 10 mil ungefär…visst kan jag vid ytterst sällsynta tillfällen åka längre men ibland händer det inte ens en gång om året.
 
Och som sagt; jag kan inte räkna de tävlingsplatser jag har att vraka bland ändå och framför allt så länge jag befinner mig på lätt-klass-stadiet och dessutom kan rida på både kort/ lång bana och lokalt och regionalt.
 
Så oftast handlar det om körningar på max 5 mil faktiskt- väldigt bra för alla parter.
 
Det går inte åt mycket bensin, man behöver inte sitta en evighet i bilen och hästen får kortare tävlingsdagar.

Skrivet

Tisdag- fortsatt minnesförlust

Dagens Kreon-umgänge var en kopia av gårdagens ; vi åkte åter iväg för att rida och det gick i princip exakt likadant som då.

De första galoppfattningarna ignorerades fullständigt och sedan gick Kreon helt utan protester.

Jag börjar misstänka att jag under en lång tid framöver kommer att få uppleva nya idéer från detta djur, sådant man FÖRHOPPNINGSVIS kommer att skratta åt i efterhand och säga ”kommer du ihåg när Kreon….”.

Så tänker jag om väggpressandet och sarg-sparkarna och så hoppas jag säga om de glömda galoppfattningarna.

Vad jag verkligen inte vill uppleva mer är småbockandet på de 2 senaste tävlingarna, då tar jag tusen gånger hellre en ”galopp-vägrare” any day:).

Eftersom jag tänker att dessa nya utflykter kanske frestar lite extra på Kreons psyke (utan att jag märker det dock) har jag valt att som motpol ”vila” honom fysiskt, dvs bara rida mer eller mindre rakt fram och inte göra några rörelser alls. Det är ju knappast så att de lättaste dressyrprogrammen fodrar något mer avancerat och jag höll mig också till ett kortare pass (30 minuter), precis som igår.

Skrivet

Månadens roligaste kommentar

På tal om ”inte alltid så genomtänkta kommentarer” så kan jag i efterhand skratta sååå åt en kommentar jag fick i lördags, på tävlingen med Kreon.

Jag sitter alltså och kämpar FÖRTVIVLAT med att få hästskrället i galopp, ser säkert ut som värsta nybörjaren medan Kreon travar omkring som den mest olyssnande tjur-ponnyn i världen varpå en person jag känner ropar glatt (OBS! Inte elakt eller skadeglatt) från läktaren:

”HUR KÄNNS DET”!?!?!

Frågan var säkert ställd i all välmening men hallå!!!!

Hur tror man att det känns när ens 7-åriga, vanligtvis lydiga och utbildade häst plötsligt beter sig som en ÅSNA?!?!

Ja…nu kan jag skratta hur mycket som helst åt denna malplacerade fråga men i lördags kunde jag lätt hålla mig för skratt :)))!

Skrivet

Tyst min mun så får du socker eller….

….. grodor som kan hoppa ur munnen om man inte håller den stängd!

Ni har säkert ibland hört folk säga ”orden bara flög ur mig” – ord som man INTE hade sagt om man hade fått tänka efter en stund och som man i efterhand ångrar.

Det var precis vad som hände mig för några veckor sedan och jag tyckte faktiskt att det (eller rättare sagt JAG) var ganska pinsamt.

Jag red Kreon i ridhuset, för ovanlighetens skull tillsammans med flera andra ekipage och han var redan när vi kom in i ridhuset ganska laddad vilket jag alltid tycker är obehagligt eftersom jag inte vet vad han kommer att hitta på i dessa situationer.

Ett äldre par stod på vår lilla läktare och pratade med en person som stod i själva manegen och någon av dom drog plötsligt i ett klädesplagg med karborre så att det ”uppstod ett ljud”- ljudet av när någon knäpper upp något som är fäst med kardborre helt enkelt.

Och detta lilla ljud fick Kreon att hoppa iväg som skjuten ur en kanon varpå jag skriker halvt hysteriskt något i stil med ”Ni måste vara TYSTA annars kommer jag att ramla av”.

Det var så klart min fåniga rädsla som fick orden att hoppa ut ur munnen och när jag hade lugnat mig lite började jag undra vad människorna egentligen tänkte?

Att en dressyrkärring inte ens klarar av sin häst om andra människor knäpper upp sin jacka?

Ja, det hade nog jag själv tänkt kanske.

Jag funderade faktiskt på att rida fram och be om ursäkt och förklara mitt lilla ”utbrott” men jag lät det vara och skämdes i min ensamhet i stället.

Och på tal om ord som bara kommer ur ens mun så kommer jag även att tänka på en kompis som, precis medan hon håller på att ramla av sin häst skriker ”MAMMA”.

Det lät jäkligt roligt kan jag säga för ryttaren var alltså inget barn utan VUXEN:)))!

Har er tunga också råkat slinta ibland?

Skrivet

Måndag- operation ”återfå minnet” påbörjad

Har man inte utgifter så får man…eller vad är det man brukar säga?

Idag har jag valt att lägga sammanlagt 600:– på att lösa medlemsskap i ännu en ryttarförening samt ett 5-kort på klubbens anläggning; detta för att få utnyttja deras ridhus.

Som ni förstår beror detta på att jag nu ska ta i med hårdhandskarna vad gäller Kreons ovana vid nya miljöer och hur detta påverkar honom (icke önskvärt i vissa avseenden så som att han tex glömmer bort hur man galopperar).

Så efter jobbet idag begav vi oss av, Muppis och jag. Vi hade inte långt att köra (12kilometer) så vi var strax på plats och kunde äntra ett stort och fint ridhus där vårt enda sällskap var ytterligare en ryttare.

Ridningen började lika städat som alltid höll jag på att säga, Kreon var till synes lugn och oberörd men när jag hade travat en stund och ville galoppera så kom den nygamla minnesförlusten fram; Kreon förstod åter inte alls vad galoppskänkeln betydde.

Men…efter typ 5-6 fruktlösa försök så återkom minnet plötsligt (efter att lilla pojken även hade börjat bromsa i traven och fått rejäl drivning från mina ben) och sedan gick ridningen hur okomplicerat som helst. Inte en enda bockning heller och DET tackade jag verkligen för!

Jag gissar att jag gjorde kanske 10 galoppfattningar totalt och när dessa var avklarade utan problem så fick Kreon mycket beröm och jag hoppade av efter ca 30 minuters ridning.

Nu var ju detta inte som en riktig tävling som en stallkamrat så sant påpekade men JAG tycker i alla fall att det var rätt sätt att träna och med ett bra resultat.

Varför jag denna gången fick igenom mina hjälper så snabbt kan man så klart spekulera i och själv vill jag inte dra några slutsatser riktigt än men KANSKE berodde det på att jag idag kände att ”jag har ALL TID I VÄRLDEN grabben”.

Ibland undrar jag om man inte utstrålar ”något” som hästarna känner för det är precis så när jag lastar hästar.

Eftersom jag hittills aldrig har misslyckats med att lasta ens den besvärligaste häst så finns det liksom inte i min sinnevärld att det INTE ska gå (även om jag rent logiskt vet att så givetvis kan bli fallet) och jag utstrålar nog just ”vi kan stå framför släpet i 58 timmar men in ska du” vilket brukar göra hästarna väldigt medgörliga ganska snabbt.

Och Kreon kanske kände något liknande idag?

Ja inte vet jag och som sagt, vår träning har bara börjat…

Skrivet

Veckan som gått

En lite ”ovanligare” ridvecka har passerat- det har varken blivit någon hoppträning eller ”Mini-ritt” men veckan har helt enkelt inte innehållit tillräckligt många dagar :).

I stället för ovanstående har jag bl.a. tränat för NN två dagar i rad och det var både roligt och gick jättebra.

I ärlighetens namn kändes träningen mer som något jag UNNADE mig- för att det är så jäkla kul än något som jag kände att vi verkligen BEHÖVDE även om det så klart aldrig är fel att träna.

Något som jag absolut och med facit i hand ångrar att jag inte tränat på tillräckligt har varit Kreons umgänge med likasinnade och i lite ”stökigare” miljöer (läs:nya platser, andra ridhus) och det straffade sig rejält när vi tävlade i lördags.

Kreon tjurade ihop totalt i galoppen, ägnade först en stund åt att småbocka typ tusen gånger och när det inte hjälpte valde han helt enkelt att fullständigt ignorera mina hjälper för galoppfattning.

Jag kommer framöver att lägga fokus på bättre lydnad och detta kommer jag att försöka träna på i princip var som helst utom i det egna ridhuset. Ett långsiktigt arbete måhända men det måste påbörjas omgående- så känner jag.

Även Soyas lydnad kunde ifrågasättas i veckan- en natt försvann hon spårlöst under en kiss-runda i trädgården och var borta i ca 25 hemska minuter.

Annars sköter sig doggy som hon ska och hon blev belönad med en mysig runda i Dalby med sina killar idag.

Ni läsare sköter er också verkligen som ni ska och har åter slagit läs-rekord i veckan; MYCKET roligt tycker jag!