Inlägg i kategorin Dagbok

Onsdag- lååång dag

Nu är klockan nio på kvällen och jag har precis kommit innanför dörren efter att ha varit hemifrån sedan halv fem i morse.

Dagen inleddes med ett DRESSYR-pass i min HOPP-sadel, de’ ni!

Mirakulöst nog gick det över förväntan, (jag red förvisso hela passet utan stigbyglar vilket jag räknar som ”fusk” eftersom jag tycker att det är mycket lättare) för med tanke på sadel”valet” (vilket i ärlighetens namn inte var ett VAL eftersom jag inte har någon annan sadel just nu) så trodde jag knappt att jag skulle kunna få något vettigt gjort alls.

Efter jobbet blev det för ovanlighetens skull inget hagutsläpp, det rådde halv storm så det kändes inte det minsta motiverat att släpa ut djuren.

Däremot ”släpade” (nåja….TOG är nog ett bättre ord) jag ut en stallkamrats Amerigo för att prova på Archie, det var den stallkamrat jag skrev om igår som befinner sig utomlands.

Och trots att hon befinner sig på andra sidan jordklotet så svarade hon på min SMS-fråga om jag fick låna hennes sadel- det var väl att betrakta som TUR?

Tyvärr tog turen slut där för sadeln passade för dåligt för att jag ska våga använda den, Archie var för ”ruggig” under sadeln redan efter några minuters ridning.

Sist men verkligen inte minst stod en sadelutprovning av en Amerigo-representant på schemat och eftersom allting finns ”nästgårds” i Skåne var utprovningen i grannstallets ridhus dit det tar 5 minuter att skritta.

Utprovningen var omfattande, själv red jag i 4 olika sadlar och fler fanns att tillgå.

Jag fastnade för en Alto (har nu en Classic och har lånat en Vega i några dagar).

Utprovaren tyckte att Archie verkade vara en förnöjsam häst som inte reagerade speciellt mycket vilken sadel vi än provade, det var marginella skillnader men inte desto mindre så tyckte jag att det VAR skillnad.

Jag har en ganska dålig och ful sits i mig själv och allt som kan hjälpa mig att sitta bättre hjälper givetvis hästen också.

Archie fick beröm för sin osedvanligt fina rygg (oöm) för att vara dressyrhäst och så har faktiskt alla mina hästar varit: man skulle kunna slå dom med en slägga över ryggen 🙂 utan reaktion.

Nu ska jakten på en begagnad Alto påbörjas och min egen sadel ska lagas och säljas- det är planen i alla fall.

Vi får se vad och framför allt hur snabbt detta händer- jag rapporterar givetvis fortlöpande.

Och känner ni någon som vill sälja en Alto 2+ (17 eller 17,5 tum) så hojta genast till!

Tisdag- i blåsväder

När jag åkte till stallet i morse såg det ut som om världens regnoväder var i antågande och jag kände mig sååå tacksam över att jag kunde preparera Archie inför hagutsläppet med ett skyddande regntäcke.

”Givetvis” kom det inte en droppe regn på hela dagen- däremot var det mycket solsken men faktiskt även häftiga vindar under större delen av dagen. Man blir helt enkelt inte klok på vädret som är hur opålitligt som helst.

Efter jobbet var det Ebba-träning och just idag gick det inte så bra.

Orkar inte orda mer om det men känner mig rätt så deppig över att jag var tvungen att lämna tillbaka lånesadeln efteråt och just nu inte har någon bra sadel att rida i.
   
En tjej i stallet har faktiskt en Amerigo-sadel som nog skulle passa och som jag gärna hade betalat en slant för att få låna men oturligt nog är hon utomlands på semester och går inte att tillfråga.

Sadelprovning med en Amerigo-människa är imorgon kväll- den ska bli otroligt spännande i alla fall!

Måndag- mer regn

I morse var det åter dags att stiga upp i ett kompakt mörker vid 04.15 för att bege sig till stallet för en dressyrritt.

Idag var Archie åter mer lik sig själv och vi tragglade med det som vi brukar: skolor, skänkelvikningar, galopparbete och några byten.

Skolorna är fortfarande för raka och jag tänkte prata med Ebba om detta imorgon, dvs om hon kan tipsa mig om andra/ bättre sätt att träna dom.

Nu rider jag dom så som de görs i LA:6 programmet, dvs utmed långsidorna.

Efter jobbet åkte jag till stallet och funderade över om jag skulle lägga på Archie ett regntäcke innan jag släppte ut honom och Alfresco i hagen igen.

Synen av en redan lerig Archie gav mig svaret- han fick gå utan täcke och det verkade han inte ha det minsta emot för trots att han har ett träd i hagen som han lätt kan skydda sig under så valde han så länge jag var i stallet i alla fall att stå mitt i regnet.

Fast det är klart- det är nästan 20 grader varmt fortfarande så hästar störs nog inte tillnärmelsevis så mycket av lite vatten som vi människor.

Söndag- 2 världssensationer på en och samma dag

Idag har jag haft fullt upp med mina djuraktiviteter och har också som rubriken meddelar fått uppleva 2 världssensationer.

Den första inträffade på hundkappbanan i Landskrona där Soya inte varit på ett par veckor pga löp.

Idag fick hon springa ett träningslopp på 480 meter med sin jämngamla väninna Lisa och undernas under: Soya vann loppet överlägset efter en ledning från start till mål.

Nu ska man inte dra för stora växlar på segern, båda hundarna är nog de i särklass långsammaste som beträtt en rundbana. Tyvärr….

Efter träningen var vi några stycken som åkte till Järavallen för att hundarna skulle få springa lösa och Soya hade som vanligt fullt upp med att kolla igenom ”sina” kaninhålor.

Var dess invånare håller hus kan man verkligen undra för jag har aldrig sett en enda kanin på Järavallen trots att flera ton bajs och så hålorna då vittnar om motsatsen.

När hundarna var rastade körde jag i ilfart hem för att lämna av Soya, leriga hästar stod och väntade på mat och intag.

När detta var avklart fick jag själv stå och vänta på Lena, Birks ägare, med vilken jag hade avtalat en uteridning.

Lagom till att Lena med häst kom kom även ett jätte-ösregn och detta i kombination med ganska mycket åskmuller gjorde världssensation nummer 2 till ett faktum:

Jag, Birgitta som aldrig ändrar uppgjorda uteridningsplaner om så himlen håller på att rämna fick instämma i att det nog var bättre att skjuta upp guidningen av ”Grevie till häst” till ett annat tillfälle.

Archie såg inte aldeles förtvivlad ut över en oväntad vilodag och precis som man hade kunnat räkna ur med….. så slutade det regna i samma sekund som jag körde hem från stallet!

Lördag- tack Archie!

Som ni kanske har förstått kommer denna veckas ridpass inte att gå till historien som sensationella, det skulle i så fall vara som i ”sensation att så många pass på en och samma vecka bara har känts halvbra” – tack och lov väldigt ovanligt.

Inte för att alla pass jag rider känns superbra på alla sätt och vis men det brukar vara en mer blandad kompott mellan jättebra pass och mindre bra diton, inte mindre bra diton i nästan en hel vecka.

Mot bakgrund av detta samt att jag inte ens har min egen sadel utan en lånesadel kan man ju undra varför jag dristade mig till att åka och tävla idag, särskilt som det bara var totalt 6 (!!!) anmälda i ”min” klass (LA:4).

Jag brukar aldrig åka till så små klasser då det nästan alltid finns några ryttare med ”superhästar” som lätt kniper de 1-3 placeringarna, det känns liksom inte sååå kul att agera ”klassutfyllnad”.

Men eftersom det verkar ha gott troll i mitt tävlande och jag aldrig tycks komma igång så som jag är van vid (läs: tävlande var och varannan helg) tänkte jag att det får bära eller brista och att jag får ta dagens tävling som en träning- det blev ju ingen Ebba-träning heller i veckan.

Så jag åkte iväg och det ångrar jag inte!

Äntligen kändes Archie som sig själv igen och jag fick till en både bra framridning och ritt inne på banan.

Framför allt övergångarna kändes osedvanligt fina och distinkta- det ska jag verkligen eftersträva framöver också för det tjänar man nog en hel del poäng på.

Domaren som dömde min klass dömde även en annan klass (LB) och jag hörde flera ryttare beklaga sig över att hon var så ”hård”, dvs att vissas poäng inte blev de av ryttarna förväntade.

Därför blev jag extra glad när jag såg att jag hade ridit ihop 65 % och att jag dessutom lyckades knipa andraplaceringen!

Det skilde ganska många poäng mellan både mig och vinnaren och mig och trean så jag behöver inte gräma mig och tänka ”om jag bara inte hade gjort den lilla pyttemissen så hade jag vunnit” och dessutom tyckte jag att jag red så bra jag kunde så oavsett vilket hade jag nog inte kunnat skrapa ihop så många fler poäng.

Ska kanske nämna något om tävlingsplatsen också; Tågarportens ryttarförening.

Från denna tävlingsplats har jag så många minnen att jag skulle kunna skriva en bok men så har jag också åkt dit massor av gånger under min ryttarkarriär.

Och man kan ju faktiskt undra varför jag envisas med att tävla där, det måste beror på att jag haft en hel del framgångar genom åren och att detta lockar till fortsatt tävlande för det beror då inte på tex framridningen som jag tycker är under all kritik.

Jag undrar om jag inte gnällde över den redan i förra årets blogginlägg efter att jag hade varit där?

Och det är klart; eftersom folk fortsätter att åka dit och tävla trots den dåliga framridningen så ser väl arrangören ingen anledning att åtgärda den? Eller så finns det inga pengar för det kan absolut inte bero på att någon skulle komma på idén att tycka att den är bra?

Är det en torr sommar ryker det så att man kvävs och annars är underlaget ”bara” djupt, ojämnt och fullt av stenar.

Själv valde jag att rida fram på ett större gräsområde med en del fälttävlanshinder och förstår ärligt talat inte att inte fler gjorde detsamma.

Men antingen är jag kinkig eller så är folk lite ”tafatta” för så är det ofta när jag tävlar på ställen där jag tycker att underlaget är diskutabelt (läs: i främsta hand djupt och ojämnt).

I princip alla gånger har jag lyckats hitta alternativa framridningsmöjligheter lite längre bort men jag är alltid ensam där?

Är de andra ryttarna flata eller tycker de att det är ok att riskera senor och dylikt genom att låta hästarna gräva sig igenom djupa sand/ grupbottnar?

Ja, inte vet jag och egentligen ska jag väl inte bry mig heller för det drabbar ju inte mig, tvärtom, det är väldigt skönt att ha en hel framridning för sig själv :)!

Den här sötnosen gick och betade i närheten av tävlingsplatsen. Det slog mig att Archie kunde se ut ungefär så här om man körde honom i en 90-graders tvätt.

Bild på det icke-optimala underlaget på framridningen fast det slapp Archie att känna på.

Fredag- det gick fort

Sådär- då var arbetsveckan till ända och det gick lika fort som vanligt.

Med Archie blev det ett ”sådär” pass i lånesadeln i morse, inte pga själva sadeln utan för att Archie nu vid ett par tillfällen börjat bita sig fast i den ena tygeln vilket dels är ovanligt och dels i dagsläget svårt att arbeta bort.

Det kan vara en tillfällighet eller bero på att jag bytt träns (denna nosgrimman ser inte riktigt ut som den jag haft i flera år) eller att Archie fått något ”problem ” pga min, som det visade sig, trasiga sadel eller…..I don’t know.

Får se om det ger sig och har beställt tid hos massör i nästa vecka för säkerhets skull.

Vad gäller lånesadeln upplevde jag inte den av många omvittnade euforiska känslan av att ha hittat hem och fått en ny häst.

Troligen beror det på att min egen sadel passar så pass bra som den gör och dessutom har Archie inte ens på töm/ i lina varit någon supergångartshäst så det skulle ju vara konstigt om just ett sadelbyte skulle framkalla ett aldrig tidigare skådat rörelsemönster :)!

Torsdag- det är mycket nu…..

När jag hade gått och lagt mig igår kväll låg jag och klappade på Soya då jag plötsligt kände att hon har fått som en knöl på undersidan och mitt på svansen.

Förhårdnaden är lite större än en ärta och oöm men jag fick genast panik och ställde frågan på ett vinthundsforum om vad andra trodde att det kunde vara. (Fick svar nästa dag att det nog är ofarligt och att hon troligen slagit svansen- vi får se hur det utvecklar sig och jag ska be några whippetägare titta på henne på söndag och så ska vi jämföra svansar).

Sov sedan jättedåligt de få timmar jag ens lyckades sova så jag var inte på topp när jag steg upp.

Archie blev tömkörd i ottan, vågade inte rida i knarr-sadeln efter att en bloggläsare varnat mig igår.

Fick under dagen tag på den sadelmakare Amerigo rekommenderar och fick löfte om att komma och visa sadeln under dagen vilket jag också gjorde.

Det som hänt därefter har redan gett stoff för flera blogginlägg men jag tror att jag i dagsläget nöjer mig med att ge er en kort, friserad version och den lyder som följer:

Sadeln ska lagas av sadelmakaren och jag får förhoppningsvis tillbaka den om ca 3 veckor.

Precis som den tipsande bloggläsaren trodde var det några nitar som hade gått sönder men koppjärnet var helt i alla fall.

Jag har fått låna en Amerigo-sadel av en annan modell än min (Vega, jag har en Classic) i några dagar, sedan får vi se.

Precis som jag skrev i föregående inlägg finns ju ”allt” en hästmänniska i Skåne behöver mitt framför näsan så en Amerigo-medarbetare bor ”givetvis” också i Staffanstorp som jag- därav det smidiga lånet.

Det finns mycket mer i denna story men det vill jag inte gå in på just nu utan jag vill avvakta vissa ”saker” innan jag tar ställning till hur jag ska agera.

Onsdag- knirr, knirr

Planen idag var att åka och träna för Ebba men jag fick under dagen veta att både dagens och fredagens lektioner är inställda.

I stället blev det ett dressyrpass på egen hand och det var väl inget att skriva hem om precis.

Jag blev oerhört irriterad och distraherad av att min sadel plötsligt börjat KNARRA?!?!

Why, oh why?

Någon som har en teori?

Efter passet smorde jag sadeln rejält men om knarradet fortsätter trots det vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Börja rida med öronproppar kanske?

Tisdag- one of those mornings

Det är inte ofta det händer (tack och lov) men i morse hade jag verkligen en riktig morgon från helvetet.

Allting tog hundra gånger så lång tid som vanligt, saker gick fel, trasslade in sig osv.

Redan innan jag satt i sadeln borde jag ha kunnat lista ut att det hade varit bättre att skjuta upp passet men är man en manisk planerare så går det givetvis inte att rucka på det som bestämts.

Så det blev inget bra pass alls, det mesta kändes om inte dåligt så i alla fall på sin höjd halvbra.

Medan jag red började det dessutom ösregna och jag fick gå med min superkänsliga sadel mellan ridhuset och stallet för jag hade givetvis inget sadelskydd eller något annat som jag kunde täcka sadeln med.

Nej usch….det kändes som ett under att jag hann till jobbet i tid, genomstressad och dyngsur av att gå i regnet mellan bilen och huset där jag jobbar (hade glömt jackan hemma som lök på laxen).

Sedan fortsatte det att hällregna i princip hela arbetsdagen (gissa vem som blev upprepat våt under sina hembesök) och det var först då det nästan var dags att köra till stallet som det blev uppehåll.

Väl hos Archie släppte jag honom, Rocky och Alfresco i var sin hage och efter lite mockning och matpyssel pustar jag nu ut i soffan.

Förhoppningsvis blir det inte mer regn innan någon av de andra hästägarna tar in djuren, annars har de regntäcken alla 3 och kommer nog att överleva.

Måndag- jobb för vissa och vila för andra

Ja, det är väl inte svårt att gissa vem som fick jobba- moi, och vem som fick en vilodag- Arch :)!

Efter 4 veckors ledighet var det ändå nästan som om man knappt hade varit borta från jobbet och eftersom kollegorna gjort ett gott jobb med att hålla ställningarna så känner jag mig inte helt slut så här efter den första arbetsdagen.

Archie har som sagt fått vila- det gör han inte så ofta så det stör men någon gång mår säkert han också bra av en liten andhämtningspaus.

Tycker annars att jag rider ganska ”hårt”, i alla fall om jag jämför med andra hästägare. Mina pass är ofta både längre och intensivare än många andras, den slutsatsen drar jag utifrån det jag sett och det folk själva berättar.