Om man tex har bott eller jobbat mycket länge på ett ställe tror jag att det är lätt att dels bli hemmablind och dels tycka att ”ingenting någonsin förändras”.

Samma sak om man har haft häst i samma stall i åratal, som i mitt fall.

Jag har ju aldrig haft häst uppstallad någon annanstans än på ridskolan i Malmö men jag är faktiskt så pass klarsynt att jag ser att väldigt mycket HAR förändrats (till det bättre) med åren.

Härom dagen berättade jag för Birks ägare Lena, som bara stått på ridskolan i 1½ år, hur det var när JAG kom som ny hästägare till ridskolan.

När man tänker tillbaka är det mycket som ter sig minst sagt…..ja…jag har svårt att finna det rätta ordet….men jag vill också poängtera att hästarna, såvitt jag upplevde det i alla fall, inte verkade ha ont av den ordning som rådde då.

När jag köpte min första häst hade vi uppemot 30 privathästar uppstallade på ridskolan men bara 1 hage!!!!

Turligt nog (hmmm….) var detta inget som helst problem eftersom ingen mer än jag och en mycket skicklig hästkarl vid namn Lars Swärd (galopptränare som jag berättat om i tidigare blogginlägg) VILLE utnyttja denna. Så jag och Lars delade upp hagen oss emellan (jag tog förmiddagen och han eftermiddagen om jag minns rätt- eller så var det tvärtom) och så var ALLA nöjda.

Kort därefter tillkom något fler hagar (totalt 3) och numera finns det 8 (+ 2 paddockar som också används flitigt).

Allt eftersom tiden gått har vi också fått en förändrad allmän attityd vad gäller hagvistele, från början fanns det knappt det väder som tillät hästägaren att ”våga” släppa ut sin dyrgrip. Var det inte för blåsigt, regnigt, varmt eller kallt så (upp)fanns alltid något annat märkligt skäl till att hålla hästen inne. Numera förstår alla att hästar inte blåser iväg, regnar bort eller smälter i solen och dessutom finns det idag långt bättre täcken än de som fanns för 20 år sedan (de hemska New Zeeland och jutetäckena som jag berättat om i tidigare inlägg).

En annan sak som nog vem som helst hade höjt på ögonbrynen åt IDAG var våra foderrutiner.

Dels ingick det maximalt 5 kilo hö/ häst i foderstaten (och INGEN köpte till mer, om de så hade en häst som var 175 cm hög) och dels så fodrades nästan alla hästar med 4 kilo havre/dag. Vi talar då om hästar som i majoritet var att betrakta som promenadhästar!

Även KLI ingick ett tag i stallhyran; detta var ju då FRÅN BÖRJAN givetvis avsett för de fåtal hästar som man ansåg av någon anledning behövde detta. Men eftersom människan är sådan att hon gärna vill utnyttja allt som går att få GRATIS slutade det hela med att i princip nästan alla hästarna skulle ha kli vare sig de behövde det eller inte. Så; kliet togs bort helt (och har inte återkommit sedan dess)!

Trots den snåla tillgången på hö (ensilage fanns ej på den tiden- det var koföda i mångas ögon) och den desto rikligare havreutfodringen hade vi varken magra eller kolikbenägna hästar vilket man annars lätt hade kunnat tro.

Numera finns det nästan ingen privathäst som äter så mycket havre hos oss och högivan är utökad till 6 kilo (7 om man väljer ensilage) med möjlighet att köpa till extra foder (vilket jag så klart gör).

En annan sak vad gällde fodringen var att hästarna fick sista högivan klockan 15.00 och sista kraftfodret 16.00 vilket för majoriteten av hästarna innebar fullständigt ”dammsugad” box från klockan 16.30 och tills nästa fodringstillfälle 07.00 nästa morgon.

Idag har hästägarna själva gjort upp scheman så att den som går sist från stallet ger hästarna extra stråfoder (stallet stänger aldrig innan 21.00 på vardagarna och 19.00 på helgerna).

På tal om hästägarna ja! Dessa red för 20 år sedan gärna utan hjälm, undertecknad var inget undantag. Sedan ganska många år tillbaka råder hjälmtvång för alla och numera finns det också en hel del vuxna som använder skyddsväst, något som inte var uppfunnet då jag köpte häst.

Numera har vi inte bara förbud mot att rida utan hjälm, vi är även en RÖKFRI ridskola vilket innebär att man bara får röka på ett fåtal, väl strategiskt utvalda platser. När jag kom till ridskolan fick man röka mer eller mindre överallt utom i stallet och jag minns så väl en ryttare som efter varje ridpass tände en cigarett redan då h*n satt på hästryggen. Vilken reklampelare för ett sunt idrottliv!

Ja, idag skakar i alla fall JAG på huvudet åt hur det gick till för 20 år sedan och kanske kommer jag att göra samma sak om ytterligare 20 år när jag tänker på hur det går till idag. Vem vet?

Tänk vilken skillnad det är på att anmäla sig till en dressyrtävling idag och då jag började tävla för mer än 20 år sedan.

Ännu ett fantastiskt exempel på hur Internet underlättat för så många!

När jag började tävla kunde man bara hitta propositioner i de kalendrar som respektive distrikt gav ut samt i en en gemensam kalender som gavs ut av Ridsportförbundet centralt. Dessa fick man prenumerera på (om man hade råd) eller försöka att lägga vantarna på (för kopiering) hos klubben. Inte sällan var det någon glömsk eller egoistisk medtävlare som ”råkade” ta med kalendern hem från klubben och då stod man där med lång näsa.

Anmälan gjordes på speciella blanketter som man skulle skicka efter (mot betalning givetvis) hos Ridsportförbundet.
Den ekonomiska Birgitta brukade kopiera dessa blanketter trots att det egentligen inte var tillåtet.

Själva anmälan skulle postas och sedan fick man själv gå och vänta på posten eftersom program och ryttarmeddelande skickades denna väg.

Betalningen fixades på posten eller genom post/ bankgiro.

När man väl fått det efterlängtade programmet var man tvungen att ringa och STARTANMÄLA sig, detta skulle oftast göras 2 kvällar innan tävling och då gällde det att inte vara glömsk eller ha andra åtaganden inplanerade!

Avslutningsvis fick man sedan ringa ansvarig för tävlingen IGEN kvällen innan tävling, då för att höra hur den definitiva startlistan såg ut och när man kunde tänkas starta. Fasta starttider fanns INTE för 20 år sedan.

Idag går allt så mycket smidigare med hjälp av Internet! Man kan redan då man anmäler sig kolla av hur många andra som också har anmält sig till samma klasser som en själv och man ser också om det finns risk för bortlottning eller för att klassen inte ska bli av pga för få anmälda.

Man kan hela tiden följa allting via nätet och slipper ringa och störa ansvariga, riskera att inte få tag på rätt person och slippa ta hänsyn till speciella telefontider.

Även betalningen kan göras via nätet.

Sammanfattningsvis måste jag säga att det är mycket smidigare, enklare och billigare att tävla idag, i alla fall om man har tillgång till en dator.

Och det är väl det enda som kan få mig lite fundersam; ridsporten idag förutsätter nästan att man HAR tillgång till dator och vet hur en sådan fungerar!

PS: Om någon läsare minns hur det var att anmäla sig till tävlingar för ännu längre tillbaka sedan (dvs för mer än säg 20 år sedan) så skulle det vara roligt att läsa om detta.

Annars får jag fråga Birgitta vid nästa träningstillfälle. HON har varit med sedan innan jag var född :=)!

Gårdagens berättelse om hur jag trodde att en häst-knock hade slagit ut alla mina tänder fick mig att minnas en liknande händelse ÄNNU längre tillbaka i tiden.

Ni som läst bloggen från början minns kanske att jag berättat om Flintwater, den privathäst som jag kämpade med som 16-17 åring och som sedermera blev såld till en ridskola.

Nåväl…

Under tiden som jag red Flinta hände det vid ett tillfälle då jag stod utanför hans box att han stack ut huvudet, blev rädd för något och i hastigheten råkade knocka mig ”underifrån”, nästan som en boxare.

Smällen tog mest på halsen och jag kunde efter ett tag konstatera att det såg ut som att jag hade världens SUG-MÄRKE där.

Som 16-17 åring var jag extremt skötsam och hade inte ens någon pojkvän så det där med sugmärken var ett fullständigt okänt fenomen för MIG.

ANDRA hade desto större kunskaper tydligen och tråkade mig enormt.

Ingen, och framför allt inte de av mina vänner som inte höll på med hästar, ville köpa historien om att ”nej, det är inget sugmärke, det är en häst som har slagit mig på halsen”.

Och ärligt talat….jag kan faktiskt inte klandra dom :=)!