Skrivet
Någon som provat?
http://www.blocket.se/skaraborg/Energy_Booster_29279980.htm?ca=23_11&w=3
Skrivet
http://www.youtube.com/watch?v=cFmlMhLUTQg&feature=player_embedded
Skrivet
Idag var det dags för Ebba att koppla ett nytt grepp under träningen minst sagt!
Mina flaxande skänklar är ju ökända och idag band Ebba helt sonika fast stigbyglarna i sadelgjorden (med bal-band) så kunde jag ju försöka flaxa om jag ville.
”Har du provat detta förut” frågade jag och det påstod Ebba att hon inte hade men ”alla sätt är bra utom de dåliga” sa hon morskt- det var ju inte hon som skulle sitta som fastskruvad i ett tortyrredskap.
Ja, så kändes det nästan- jag kunde bara röra skänklarna marginellt men så påstår Ebba att normala människor har sina skänklar när de rider, ha ha.
Lite skämt och lite allvar men jag kommer absolut att träna på detta vis fler gånger för att försöka lära mina ben att inte ge sig ut på egna utflykter.
Idag red jag åter på kandaret och det gick väldigt bra och jag provade också det sadelklister som jag tipsade om igår- men rapport om DET vill jag vänta lite till med.
När man redan sitter fastbunden är det inte lätt att veta vad som påverkar ens sits mest- klistret eller det faktum att man inte kan röra sina ben även om man skulle vilja :).
Archie verkade inte bekymrad över ägarens dilemma och traskade på och gjorde det han skulle- varken mer eller mindre.
Skrivet
Maken och jag brukar skoja om att Soya är så otroligt rättvis :).
Har hon tillbringat många timmar med mig på träning/tävling tex så ger hon maken extra uppmärksamhet och lägger sig inne på hans kontor medan hon gärna ligger i soffan med mig om maken arbetat hemifrån den dagen.
Och om vi båda har tillbringat mycket tid med henne och framför allt motionerat henne mycket, då kan hon gärna visa att hon är trött på oss båda genom att springa upp på ovanvåningen och rulla ihop sig i sin fåtölj.
Då vet man att hon vill vara för sig själv en stund…..
Skrivet
Härom dagen blev jag kontaktad av en bloggläsare som ville veta min åsikt i en specifik fråga.
Läsaren hade av en person fått frågan om hon ville hyra ut sitt släp och nu undrade läsaren vad jag tyckte att hon skulle ta betalt för detta.
Jag vet att vi har haft denna fråga uppe tidigare men tänkte orda några rader om det här ändå.
Det första man bör fråga sig om/ när man hyr ut sitt släp är:
VILL jag EGENTLIGEN hyra ut släpet (för att jag behöver pengar) eller gör jag det mer för att vara juste?
Vill man inte hyra ut släpet men känner sig ”dum att säga nej” kan man sätta priset så högt att ingen VILL hyra det.
Behöver man pengarna kan man inte ta lika mycket betalt som det kostar att hyra släp på macken- då väljer nog många mackens släp som har en bättre försäkring än de privatägda.
Huvudsaken är att man inte känner sig utnyttjad anser jag.
Är man för billig är risken för detta större och man får ju då fråga sig för VEMS skull man köpt och underhåller sitt släp- för egen räkning eller för att andra för en billig peng ska slippa hålla sig med ett eget.
I just denna läsares fall gav jag rådet att debitera 200 eller 250 kronor, det är ändå billigare än vad bensinstationerna tar för ett dygns hyra.
Tycker sedan inte den som ville hyra det att det är billigt nog- tja…då får han eller hon fråga någon annan….
Själv slipper jag numera frågor om uthyrning då jag har ett 1500-kilos släp vilket medför att rätt många bilar inte får dra det pga dess tyngd.
I ungdomen tjänade jag mycket pengar på att hyra ut det släp jag hade då men det hände ju också att saker gick sönder och så skulle man vänta på att den som hyrde släpet skulle fixa det.
Idag har jag en annan ekonomi och har ingen lust att riskera mitt fina släp för några hundralappar men på den fattiga studenttiden var det ett lite riskfyllt men ibland nästan nödvändigt sätt att dryga ut studielånen.
Skrivet
I bakgrunden- min nya ridbana :)!
När jag kom till stallet i eftermiddags bekräftades det som jag anat en tid- Archie har börjat sätta vinterpäls.
Suck….var min spontana reaktion för även om just min häst är perfektionen personifierad (han är sååå snäll) när det gäller klippning och jag har en egen bra klippmaskin så tycker jag ändå att det är rätt så drygt att hålla på med detta.
Men det blir till att plocka fram saxen ganska snart känner jag, vill inte rida på en hårboll som dessutom blir genomsvettig.
Innan jag började ridpasset hann jag tänka lite ironiskt att om Archie är lika seg idag som inne på dressyrbanan igår så kan ju dagens bloggrubrik vara ”Björnen sover” med tanke på pälsen.
Men än har björnen inte gått i ide för Archie traskade på så fint på min nya dressyrbana, se ovan.
Jag nämnde det redan förra året när jag precis hade flyttat Archie till Grevie och jag vidhåller: att rida på stubbåkrar är utmärkt.
Stubbåkrarna är ju ofta ”indelade” i långa fåror och detta kan man utnyttja till att både arbeta med rakriktning (inte så behövligt i vårt fall) och sidvärtsrörelser (mycket välbehövligt i vårt fall).
Har man en åker på 200 meter har man lika lång sträcka på sig att ”få till” det man vill utan att det kommer en vägg/ ett hörn och ”stör” som i ridhuset.
Och bara vetskapen att man kan rida långa raksträckor utan avbrott fungerar i alla fall utmärkt för min del och jag får till sidvärtsrörelserna bättre.
Nu menar jag förvisso inte att man ska sitta och rida 200 meter skänkelvikning gånger 10 typ men om man inte får till det bra de första 10-20 metrarna så har man ändå en bit på sig att försöka göra det bättre :).
Hur som helst fick jag ett bra pass på kandaret idag och jag ska absolut åker-rida fler gånger framöver :).
Skrivet
I helgen, på dressyrtävlingen, träffade jag en god vän som var fullkomligt lyrisk över denna produkt:
http://abnianhastsport.e-butik.se/?cat_id=48&head_id=31
Hon sa att man sitter som klistrad i sadeln och att man inte förstör densamma (lätt att tvätta bort) – två argument som fick undertecknad med sin usla sits att genast få lyster i ögonen.
Denna produkt ska helt klart provas ASAP- jag vet att den även säljs i ”riktiga” affärer och inte bara över nätet.
Givetvis kommer en utvärdering så fort jag provat- håll utkik!
Och om någon annan har egen erfarenhet så dela gärna med er!
Skrivet
Halmen- äntligen ”ihopbuntad”!
Den låg länge på fältet och jag hann misströsta många gånger men till slut paketerades storbalarna ihop och fyller nu både utrymmen vid stallet och delar av vårt ridhus.
I ”mitt” lilla stall har vi småbalar men i det stora stallet använder man sig av dessa jättekolosser.
Den swischade bara förbi och även om jag är van vid att tiden går fort så har denna veckan känts ovanligt….ja, ovanlig helt enkelt.
Jag är inte van vid att ha så många projekt på kvällstid tex och det känns som att jag nästan inte varit hemma under flera dagar- jag har saknat inte bara maken och hunden utan även min kära soffa :).
I tisdags red jag ett uselt pass hos Ebba- Archie var på sitt värsta ”jag ska inte gå fram”-humör och i stället för att försöka att göra något åt det så satt jag bara och retade mig typ- väldigt moget (NOT) så vi får väl skylla på att Birgitta 12 år stod för den ridningen.
Som jag nämnt i tidigare inlägg är väl bjudningen (eller bristen på densamma) Archies (och tydligen många Akribori-hästars vad jag har hört) svaga punkt och även om Archie inte sover sig igenom livet….sååå illa är det inte…så händer det att han lägger in bromsen på träningar och då är det inte kul.
Sadelbytet som jag har berättat om i veckan är ett steg i att försöka ändra på detta så mycket det går för i alla fall jag är övertygad om att hur man sitter även påverkar hästens bjudning, om inte annat så till viss del.
Nu är det inte så att jag för en sekund inbillar mig att jag kommer att få ett skenande monster bara för att jag byter sadel men kan jag sitta lättare så kommer det inte att bli så jobbigt att driva korrekt och jag tror att det kan hjälpa oss en del.
I onsdags kväll ägde alltså sadelutprovningen rum och jag tyckte att jag fick ett seriöst och bra bemötande av den kvinna som stod för den.
Som jag också har berättat utmynnade besöket slutligen i att jag har beställt en ny Amerigo av en annan modell (Alto) än den jag har (Classic).
I torsdags fick jag ta ledig från jobbet i några timmar för att ta emot en massör som skulle kolla så att inte Archie tagit skada av att ha blivit riden i min trasiga och då inlämnade sadel och det glädjande beskedet som både hon och sadelutprovaren gav mig var att Archie var ”ovanligt fin för att vara dressyrhäst” (muskulärt) vilket jag blev lite förvånad över.
Inte över att Archie var OK utan att båda ansåg att dressyrhästar var de som ”tar mest stryk” i sina ryggar- vi rider helt enkelt för statiskt på dom och sitter ju också ner på deras ryggar på ett helt annat sätt (mycket mer) än vad tex hoppryttare gör på sina djur.
Att mina egna hästar alltid haft ”järn-ryggar” tror jag beror på dels rent ärftliga faktorer och faktiskt också på att jag försöker att variera min ridning mycket. Jag rider ut, hopptränar, tömkör osv även om jag när jag väl rider dressyr i princip alltid sitter ner och mycket sällan rider lätt.
På torsdag kväll kunde jag något oväntat hämta min lagade sadel- den blev färdig långt tidigare än beräknat och det är jag enbart mycket tacksam över.
Fredag-kvällen ägnade jag åt att hjälpa till med halmintag en stund (träningsvärken i armarna känns än) och det var en lättnad när det projektet var i hamn.
I lördags tävlade Soya med lika usel placering (sist) som vanligt *SKRATT* och dagen därpå stod Archie för tävlandet men inte fullt lika uselt resultat.
Tvärtom visade gossen på framridningen hur han kan gå i sina bästa stunder och den känslan vill jag absolut uppleva oftare och oftare- den var härlig må ni tro!
Skrivet
I morse var det tidig uppstigning som gällde eftersom jag skulle starta prick 10.00 hos Flyinge ryttarförening.
Jag tycker om att ha gott om tid på mig och kan för mitt liv inte förstå mig på de som väljer att sova en halvtimme extra för att sedan stirra omkring, stressa och glömma hälften när de ska åka och tävla. Kan det verkligen vara värt det?
Inte för mig i alla fall för jag mår bäst om jag får förbereda mig i lugn och ro och känna att jag har marginaler OM något oförutsett inträffar (ett vägarbete som sinkar trafiken tex).
Tävlingarna idag skulle hållas inomhus- arrangören valde detta eftersom det varit så ostadigt väder de senaste veckorna och det är ju jätteskönt om man har den valmöjligheten och inte måste ha tävlingarna ute.
Även om jag, som så ofta, var helt ensam på framridningen nästan hela tiden (det var bara 11 startande i klassen) undrar jag om vi inte vann denna :), så fin kändes Archie i alla fall.
Vad det sedan berodde på kan man ju bara spekulera i men han var otroligt spänstig och det var en fröjd att rida.
Tyvärr tog all bensinen slut inne på banan- nåja kanske inte riktigt all men i travprogrammet kändes det som att jag nästan red i en oengagerad passage och bitvis stod stilla.
Himla synd så klart och det drog ju ner på helhetsintrycket (och absolut min tidigare underbara känsla) vilket tillsammans med några småmissar kostade poäng.
Vi slutade i den nedre halvan av resultatlistan på 61 % men jag var ändå väldigt nöjd när jag åkte hem eftersom jag hade fått känna på hur lätt och bra Archie kan gå utan större hjälper- ett av våra största problem man man väl säga (bjudningen som då och då försvinner helt).
Det hade säkert gått bättre om även tävlingen hölls utomhus och på samma fina underlag som framridningen men det är ändå bara spekulationer och dessutom ska hästen givetvis inte ”krokna” av sådana anledningar.
Men…vi kämpar på med det positiva på näthinnan så får vi se vad nästa tävling bjuder på :).
Vad jag gillade bäst med denna tävling var att den låg så nära vårt hemmastall att jag red in på banan 10.00 och släppte ut Archie i hagen 10.55.
Snabbt in och snabbt ut med andra ord- precis som rubriken säger!
Och en viss gosse behövde tydligen lätta på trycket när han släpptes ut för att vila :).
Skrivet
Härom dagen pratade jag med några tjejer i stallet och ”tant Birgitta” passade då på att dela med sig av vissa erfarenheter hon gjort och gav ungdomarna några råd på vägen.
Vi pratade om hur otroligt litet häst-Skåne är och hur ”alla känner alla”- på ett eller annat sätt.
Jag sa i detta sammanhanget att man verkligen bör tänka på vilket intryck man ger och hur man beter sig mot andra- om inte annat för att undvika att få rykte om sig som värsta bitchen- då är man nog snabbt ”körd” i många hästsammanhang.
En dag vill man kanske byta stall, hovslagare, tränare eller veterinär och är man då ”ökänd” är det nog inte så kul.
Ja, ungefär så gick snacket oss emellan och jag har idag själv fått erfara hur bra det är att ha ”kontakter” och att ha vårdat sina relationer.
Klockan 19.02 fick jag ett SMS från Liv i stallet som erbjudit sig att ta in våra hästar från hagen. Liv meddelade i SMS: et att Archie hade en tappsko.
19.03: Ve och fasa- jag ska tävla imorgon bitti 10.00!
19.04: Jag har utan resultat sökt både min hovslagare OCH hans fru (fd stallkamrat till mig som jag haft mycket roligt ihop med under flera år) per telefon.
19.10: Jag bestämmer mig för att på vinst och förlust köra hem till en hovslagare som bor mer eller mindre granne med stallet. Jag har förvisso aldrig ens TRÄFFAT denne man men jag hoppas att jag kan övertala honom att förbarma sig över oss mot rundlig betalning.
19.15: Konstaterar att hovslagaren inte är hemma.
19.16: Slås av tanken att jag kan prova att få tag på en gammal bekant från ungdomen- när vi lärde känna varandra var han bästa vän med min dåvarande pojkvän (också hästkille) och han har sedan dess utbildat sig till just hovslagare.
Vi har bara träffats sporadiskt genom åren men då jag googlar hans namn via I-phonen och han svarar i telefonen går han med på att jag ska komma hem till honom med Archie direkt!
Vad sägs om det? Det tror jag inte många hade gått med på en lördagkväll!!!
20.15 är vi hos min gamle bekant och 10 minuter senare kan jag köra hem igen!
21.00 sitter jag åter i soffan- glad åt en gammal bekant som ville hjälpa mig och givetvis också glad att jag har en snäll häst som man bara kan slänga in i transporten, köra i ilfart med och sedan ställa och sko utanför släpet medan mörkret sänker sig….
Senaste kommentarer