En bekant funderar på att sälja sitt ung-sto och vi kom att prata om huruvida KÖNET är av godo eller ondo vid en försäljning, dvs om det påverkar antalet köpare, intresse för hästen som sådan osv.
Trots att jag redan för över 20 år sedan myntade uttrycket ”ett bra sto är bättre än en bra valack men ett dåligt sto är sämre än en dålig valack” och trots att jag dessutom själv ägt 2 ston med underbart temperament (brunst-vad är det???) så vill jag i alla fall för egen del påstå att det skulle mycket till för att jag skulle köpa ett sto igen.
Någon annan har sagt att ”ett sto säger man inte till- ett sto BER man” och det är väl lite här skon klämmer för min del, jag som också myntat uttrycket ”den som betalar bestämmer”.
Det ligger inte riktigt för mig att truga och be en häst eller att till och med ”ge mig” tänkandes ”nåja…det går säkert bättre en ANNAN gång…när hästen är på bättre humör”.
Ridning är svårt nog ändå utan en häst med en massa egna idéer och framför allt ett lynnigt humör och tyvärr har jag sett mer än ett sto som uppvisat det där tjuriga när det inte passat.
Att stanna, backa, stegra är förvisso inte egenskaper som bara ston han visa upp, tvärtom, men jag har alltså sett det lite oftare hos ston som har någon ”issue” med ryttaren och jag gillar det INTE.
Men vad säger ni andra?
Har jag bara haft otur och träffat på vad vi i Skåne ibland kallar ”pissemärrar”?
Är ett sto rent av att föredra framför en valack som man ju tex inte kan avla på?
Erfarenheter, tankar, åsikter!
Senaste kommentarer