Något som jag aldrig REFLEKTERADE över (guuud vilken ordvits jag fick till där!!!!) när jag bodde i stora staden och även hade hästen där men som är desto mer påtagligt när vi hela familjen är lokaliserade ute på landsbygden är folks sätt att förhålla sig till mörker.

Kanske tror de flesta att de är så goda att de är utrustade med en självlysande GLORIA som ska synliggöra dom för alla andra, framför allt bilisterna, nu när det börjar bli mörkt både när man ska till och från jobbet?

Eller finns det en överrepresentation av människor med DÖDSLÄNGTAN ute på landet, en längtan efter evig frid som någon annan (läs: någon i ett motorfordon) ska ombesörja åt dom?

Ja, jag vet inte vad jag ska tro men klart är att jag ser många…ursäkta uttrycket  IDIOTER som både promenerar, går med hund/ar och joggar utan den minsta reflex men däremot gärna SVART-KLÄDDA på de oupplysta 70-vägarna där jag bor!!!!

Här får jag faktiskt berömma RYTTARNA som föregår med gott exempel och ibland nästan ser ut som vandrande julgranar med så mycket reflexer att de lyser upp halva bygden- men hellre det!

Ni andra, och framför allt du som låter din kolsvarta hund gå närmast vägen medan du själv är i alla fall nååågot skyddad av vägrenen- KÖP EN REFLEXVÄST i alla fall.

Man kan köpa dom för inte ens en femtiolapp (har enstaka gånger sett västar för 19 ynkliga kronor)  en billig livförsäkring!

Nu har jag i alla fall fastställt Kerons ”skrift-smeknamn”, dvs vad han ska kallas i skrift om än inte tilltalas som.

Jag gillar ju att vara lite ordvitsig och eftersom jag redan kallar Kreon för Pojken och han till viss del ser ut som en spindel (rund kropp och långa smala ben) så är ju namnet givet:  SPINDELPOJKEN. Huruvida han någonsin blir Spindelmannen återstår att se :)))!

En lustig fråga kanske och så klart kan det vara så men jag tänkte utveckla resonemanget lite så förstår ni kanske vad jag EGENTLIGEN menar.

För många år sedan flyttade en ny inackordering in på ridskolan och nyfiken som jag alltid varit frågade jag personen var dennas häst hade stått uppstallad tidigare.

”Ja…sist stod vi i stall X men där var ju folk inte kloka…..” blev svaret och på min följdfråga i vilka stall personen MER hade stått följde en aldrig sinande tirad om jag vet inte hur många stall som hade haft äran att ha personen som inackordering och hör och häpna: det hade varit olika fel på ALLA stallen.

Det tog inte lång tid för i alla fall mig att konstatera att det största felet nog var denna hästägare som hade många besynnerliga idéer om människor i allmänhet och hästhållning i synnerhet så för mig var de många flyttarna inget konstigt (och personen flyttade sedermera även från vårt stall).

Ett annat exempel jag tänker på är hämtat från ett stall där jag var för att fråga efter stallplats för några år sedan.

Jag hade ryktesvägen hört att i princip ALLA inackorderingarna (typ 10 av 15) hade sagt upp sina boxar och jag ville med egna ögon se stallet och höra vad ägaren var för en filur.

Och det var samma med denna människa som med personen i exemplet ovan: helt omedveten om eventuella brister hos sig själv och bara en massa negativt snack om de som hade stått i hans stall.

Dessa 2 exempel och några till kan jag säga i alla fall DELVIS bidrog till att jag valde att sälja Archie.

I min guldskimrande värld och sett genom mina rosafärgade glasögon var ju Archie super-fin och många gånger då vi tävlade tyckte jag att han hade gått bättre än vad poäng och domarsiffror visade.

Till slut fick jag ju inse fakta: det kan inte vara så att 20 domare har ”fel” och att jag är den som vet bäst utan jag kanske måste inse fakta och inte leva kvar i en drömvärld.

Och det är ett råd jag skulle vilja ge andra också; tro inte alltid att DU har rätt och att alla andra har fel utan försök att se mer objektivt på saken, fråga folk du litar på och som du vet är ärliga om deras åsikt och framför allt; var inte rädd för att möta dina egna brister och tillkortakommanden- ingen är perfekt, inte heller du :)!