Hoppla…i morse var det en hel minusgrad när jag körde till stallet och det kändes minsann.

Med hästen är jag inte pjoskig, han har varken tjockaste vintertäcket än eller ländtäcke när han rids trots helklippning (annars en vanlig syn i Skåne sedan veckor tillbaka) men själv (för att jag är en människa- INTE en häst :))) hade jag svårt att skiljas från termobyxorna innan jag hoppade upp i ridhuset.

Idag tränade jag på lite allt möjligt, att rygga några steg tex och att göra det rakt bakåt och inte ormlikt.

Provade som avslutning och under lättridning att göra lite travökningar och tycker nog att det börjar bli lite mer mellantravslikt nu och inte bara ”spring-spring på trumpinneben”.

Efter hagutsläpp putsade jag sadel, träns och stövlar och oljade även i de två förstnämnda lite, något jag slarvar med ibland.

Hemma blev det varma lussekatter i gapet och värmefilten runt benen- mina lår blir lätt som två istappar.

Innan det var dags för nästa måltid, lunchen (som maken åkte och hämtade…det fick vara nog med matlagning igår….) tillbringade jag och Soya en god timme i Dalby där Soya till sin förskräckelse såg en labrador som BADADE i kalkbrottet.

Det skulle hon inte ens få för sig att göra frivilligt den hetaste sommardagen och i sådant här väder…

Nej…hon skyndade raskt på stegen, rädd att knäpp-matte skulle få en av sina ”idéer” (en idé var att simträna med Soya just i kalkbrotten förrförra sommaren- det gick inte så bra om vi säger så…därom vittnade en viss hundägares klo-rivna lår när hon försökte hålla fast hunden som INTE ville vattenträna…).

Eftermiddagen har ägnats åt hagintag en masse, jag hade lovat att ta in stora stallets hästar (17 stycken).

Efter att ha borstat Kreon och låtit honom lufta kroppen från täcket en stund åkte jag för att tvätta den minst sagt igendammade bilen och nu ska jag bara ”finish off” en chipspåse från igår, det går ju inte an att ha sådant skräpande hemma he he….

Dalby….

…alltid lika vackert….

…..oavsett årstid!

Efter en sovmorgon till klockan 7 begav jag mig till stallet för att hjälpa till med hagutsläpp då en av stallägarna går på kryckor efter en avramling.

När alla djur var utsläppta, Kreons box mockad och tvättad och fodret iordninggjort åkte jag hem för att syssla med något lååååångt tråkigare- lövkrattning.

Nu när vårt äppelträd är helt naket ansåg jag det mödan värt att kratta, kratta och kratta lite till och det blev riktigt fint när jag var klar.

Får se när maken och jag orkar ta itu med resten av gräsmattorna- nu tog jag bara en av tre.

Efter trädgårdsjobbet fanns det ork kvar att göra spagghetti och köttfärssås en masse så nu är nästa veckas lunchlådor klara :).

När klockan var 2 var det dags för hagintag och efter att Kreon hade fått äta lite red vi ut.

Nu går det finemang att lämna stallplanen men fortfarande blir det snurrande både här och där därefter.

Jag är dock väldigt tacksam över att ”bara” behöva ägna mig åt detta tröttsamma projekt hellre än att sitta på en häst som tex försöker sticka eller bockar och brallar- jämfört dessa olater tar jag snurrandet av min ”jag-fryser-fast-och-vägrar-att-gå”-häst vilken dag som helst.

Idag var vi ute i över en timme och jag var på ett strålande humör när jag hoppade av.

Nu ligger jag som vanligt i soffan med den kära värmefilten (LOVE IT!!!) och älskade doggy samt lite chips och godis- häääärligt!

Måste förresten absolut rekommendera er att följa Downton Abbey som går på ettan på lördagkvällarna- en fantastiskt bra serie!

Även i morse blev det ett dressyrpass i ottan, denna gången dock helt på egen hand vilket nästan kändes lite ovant efter att NN skämt bort mig med sin närvaro så pass ofta den sista tiden.
 
Jag försökte även i min ensamhet att tänka på allt viktigt, sitsen givetvis och att inte ”styra med händerna” utan med skänklarna i tex skolorna.
 
Fortfarande finns inte ens en tenens att sparka i galoppfattningarna och jag hoppas att det blir som jag sa förhoppningsfullt till NN för länge sedan: ”tänk när vi kommer att skratta åt hur Kreon KUNDE bära sig åt tidigare”.
 
Gossen är fortfarande känslig gudbevars och det hoppas jag att han FÖRBLIR men nu känner vi varandra bättre och jag blir inte heller lika förskräckt om han tex skulle hoppa till lite grann.
 
Jag vill ju att vårt jobb tillsammans ska bygga på GLÄDJE inte rädsla från någons håll eller tvång och motstånd och tycker nog att jag lyckas- än så länge.
 
Jag skrattar och pratar uppmuntrande med det lilla djuret och klappar honom mycket och det har säkert bidragit till att han jobbar på fint och har glömt sina bakbenskonster hi hi.