Idag tycker jag att det skulle vara intressant att veta hur ni föhåller er till begreppet KRITIK och då tänker jag främst på kritik som kan uppfattas negativt.
Kritik kan för all del vara positiv också men det är nog inte så de flesta ser på ordet utan hör man KRITIK så tänker man nog främst på motsatsen, eller har jag fel?
Hur som helst, mina frågor idag är följande:
Brukar du OOMBEDD kritisera din omgivning (ha ha ha …undrar hur många som svarar JA på den frågan)?
Om någon ber dig om ett ”utlåtande” och du känner att du inte är så positiv; hur framför du kritiken? Är du ”brutalt ärlig”, försöker du linda in kritiken eller LJUGER du rent av för att inte såra den andra parten?
Och om du FÅR kritik hur reagerar du? Försöker du att ta den till dig, blir du rasande eller skiter du i vilket?
Om jag ska svara på mina egna frågor så försöker jag att inte ge folk kritik oombedd.
Om jag däremot tillfrågas har jag mycket svårt för att ljuga, den som frågar får vara beredd på min ÄRLIGA uppfattning även om jag KAN försöka att linda in kritiken till viss del.
Men jag skulle aldrig säga/ påstå något som jag absolut inte tycker, typ ”din häst är i lagom hull” om hästen var smal men däremot skulle jag kanske linda in smal-kommentaren genom att tex förklara att JAG oftast tycker att hästar som är NÅGOT för tjocka ser snyggare ut än ”vinthundsvarianten”.
De som känner mig väl vet också att om jag inte kommenterar något KAN detta betyda att jag inte gillar det och därför håller tyst för jag är INTE snål med beröm OM jag tycker om något och skulle inte låta bli att berömma bara för att ”han/ hon ska inte tro att han/hon är något”.
Även där är man ju olika; en del skulle inte säga något positivt om så himlen föll ner på dom medan andra kastar superlativen omkring sig, menade eller ej bara för att vara ”snälla”.
Vad gäller hur jag reagerar på kritik beror det mycket på vem som framför den men också delvis på i vilken sinnestämning jag befinner mig.
Är jag på bra humör har jag lättare för att skaka av mig i mina ögon orättvis kritik, är jag redan lite låg kan jag bli förbannad, sur eller rent av ledsen.
Kritik från de som står mig närmast (familj, vänner, tränare) eller från någon som jag är i någon form av beroendeställning till (stallägare, arbetsgivare) tar jag allvarligare på än om tex en vilt främmande bloggläsare skriver något men det är kanske inte så konstigt?
Senaste kommentarer