Månadsarkiv: februari 2013

Skrivet

Onsdag- jodå…det ÄR skillnad

Precis som vi har diskuterat på bloggen nyligen så ÄR det ibland lätt att glömma vilka svårigheter man haft tidigare och tur är väl det kanske?

Redan när jag hade tränat färdigt igår och Kreon hade skött sig så fint så frågade jag Christina om hon mindes hur det var när jag började träna för henne.

Då var det gramanen på- jag ville inte rida utan denna livräddare.

När jag väl vågade släppa gramanen så klamrade jag fast mig i kandaret i stället och ett tag red jag även med örontussar för att lugna ner djuret.

Och nu tränar vi alltså på träns, utan graman, utan örontussar. Framsteg!

Idag var det hoppträning i ridhuset samtidigt som jag red och hade detta varit för ett halvår sedan hade Kreon krupit ur skinnet för hästar swischade förbi honom hela tiden, hoppade, galopperade förbi jättenära osv och han lyfte inte på örat!

Själv red jag en del förvänd galopp, kände på bakdelsvändningarna som nu börjar lossna och red övergångar mellan skritt och galopp.

Lilla pojken var som sagt hur lugn som helst så antingen är han sjuk eller så har han faktiskt lugnat sig :)!

Skrivet

Dagens (samvets)fråga

Scenario:

Du deltar i en organiserad dressyrträning där ni är 4 ekipage som rider efter varandra, du rider som nummer 2.

När du har börjar trava fram till din träning upptäcker du att hästen är halt.

Vad gör du:

* Betalar fullt pris för träningen utan att ha en tanke på något annat.

* Frågar tränaren om hon vill ha betalt för träningen oavsett.

* Frågar tränaren om du kan få betala ett reducerat pris eftersom träningen inte blivit av.

Skrivet

Har Kreon Internet?

Svaret på rubrikens fråga är, om ni frågar mig: högst sannolikt ja!

Jag är tämligen övertygad om att Kreon har läst mina åsikter om hans tävlingsmupperier och vilka konsekvenser detta till slut kan få vad honom anbelangar för idag gjorde han en hel del för att bevisa att han är som Carlsberg-reklamen: ”worth waiting for”.

Initialt var han ”så klart” tvungen att markera att han inte var redo när JAG ville rida serpentiner i galopp och han hellre ville galoppera efter 2 ponnys som också var i ridhuset men när han väl medgav att jodå nu var han redo då var han banne mig redo med besked.

Rakriktningen i galopp på volt gick utmärkt i vänster varv och bra efter lite jobb i höger.

Öppnorna var bra och diagonalslutorna som följde på dessa SUPER!

Jag kunde hjälpa till med spöt och få helt rätt effekt- en häst som flyttade sig korrekt och utan att tappa fart eller böjning eller något annat.

Jag SKREK av glädje :)! Min mästare!

Det avslutande arbetet med att minska och öka tempot i trav på volt kändes också jättebra- nu swingar det till och längningarna sker mjukt och det ÄR faktiskt synbara längningar- inte bara 4 ben som trummar på snabbare och en ryttare som studsar häftigare i sadeln.

Jag får göra på detta vis- prova att öka på volt hellre än på raksträckor och med korta repriser innan ryggen hinner tappas och det blir ”spring-spring”.

Mycket nöjda var både Christina och jag och säkert herr ”I´m ready when I say I´m ready” också :)!

bild(32)

Idag passade vi på att inviga det 4-pack lindor som Kreon fick i pris i söndags :)!

Skrivet

Epilepsi!

Igår kväll runt 21.00-tiden ligger jag i soffan och pratar med en vän som också är både hund och hästägare och vi diskuterar ironiskt nog veterinärer.

Från ingenstans märker jag hur Soya, som ligger vid mina fötter börjar ”fara omkring” vilket jag i 2 sekunder hinner tänka beror på att hon har fått något tok-lek-ryck vilket KAN förekomma men inte bara ”sådär” egentligen.

Efter dessa 2 sekunder inser jag att hunden vrål-krampar, jag skriker till min vän att jag måste lägga på och böjer mig över Soya som nu har börjat bli helt vitskummig om munnen samtidigt som hon har kissat på sig.

Jag blir så klart LIVRÄDD, försöker klappa henne lugnande men hon bara fortsätter att krampa i kanske sammanlagt 2 minuter varefter hon blir lugn.

Eftersom jag inte har någon som helst erfarenhet av epileptiska anfall vilket jag ändå tror är det som har drabbat henne vill jag köra henne till djursjukhus direkt- vågar inte ens ta mig tid att googla på nätet trots att jag har datorn igång bredvid mig utan försöker lyfta Soya som först och för första gången i sitt liv gör ett litet utfall mot mig med blottade tänder (detta har jag i efterhand läst är mycket typiskt då hunden är i ett förvirringstillstånd efter att ha varit medvetslös).

Eftersom hon blir lugn direkt kan jag ändå lyfta upp henne, bära ut henne till hallen för att kasta på mig skor utan strumpor och en jacka och sedan gå ut med henne till bilen.

Vid det här laget verkar Soya nästan som vanligt men jag är ändå livrädd att hon ska få ett nytt anfall, dö i bilen eller vad tusan som helst.

Efter 20 minuter är vi framme på djursjukhuset i Malmö och får direkt träffa en djursjukvårdare som ger mig mycket bra information samtidigt som jag börjar känna mig kräkfärdig av all anspänning.

Djursjukvårdaren bekräftar att det varit ett epileptiskt anfall och berättar också att några hundar får detta en gång och aldrig mer medan andra kan få det i princip hur ofta som helst.

Jag erbjuds att lämna kvar Soya om jag känner en stark oro men får också rådet att vänta och se om hon får fler anfall innan man i så fall börjar utreda henne.

Eftersom Soyas anfall varit så kort och hon kvicknade till så snabbt valde jag att åka hem med henne och nu återstår ”bara” (århundradets understatement) att vänta och se om det kommer ett nytt anfall.

Maken är bortrest och kommer hem i kväll- honom vet jag knappt hur jag ska berätta detta för då Soya är….tja om inte hans ALLT så inte långt ifrån.

Han hade nog brutit ihop fullständigt om han hade bevittnat det jag såg igår och jag får verkligen vara extremt pedagogisk när jag förklarar vad som hänt och vad som kan hända igen.

Vi kan ju inte vaka över hunden 24/7 och det finns inte så mycket att göra om hon skulle få ett nytt anfall mer än att som sagt undersöka henne och i så fall sätta in medicin som minskar eller helt får bort anfallen.

Fruktansvärt är det hur som helst och nu gäller det att lära sig att leva med detta….

Skrivet

Hur mycket får man störa andra?

Härom dagen, när Kreon tävlade väcktes en rad olika känslor hos mig på framridningen och som fick mig att fundera på dagens blogginlägg.

En häst på framridningen var otroligt upphetsad (?) och sprang runt i en väldigt hetsig, ”dundrande” galopp vilket med tanke på kylan och det därmed något stummare underlaget gjorde att det lät väldigt högt i hela ridhuset när hästen rusade runt.

Ryttaren var absolut inte oberörd och gjorde vad hon kunde men hästen verkade inte gå att lugna ner.

Och där stod jag på marken och genomfors av flera motstridiga känslor.

Å ena sidan ville Birgitta 12 år bara skrika ”snälla gå ut härifrån, du skrämmer skiten ur MIN häst som redan är spänd som en fiolsträng” och å andra sidan så tyckte Birgitta 46 år både synd om tjejen, kände igen sig i hennes situation och förstod SÅ KLART att man inte kan be andra ryttare att avlägsna sig, hur gärna man än vill och hur störd man än upplever sig bli.

Och det är ju detta med att man ”stör” andra som är ETT av skälen till att jag har valt att inte själv tävla min häst just nu.

Hade han bråkat på det vis han gjort med mig på tävling (velat småstegra sig, sparkat bakut, småbockat) på HEMMAPLAN hade jag, även om jag inte hade tyckt att det hade varit roligt FÖRSÖKT att komma tillrätta med problemet och också delvis kunnat styra när jag skulle jobba med detta, exempelvis när jag var ensam i ridhuset eller när det red sådana personer i ridhuset som jag visste inte brydde sig och kunde kontrollera SINA hästar.

Men vad gör man på en framridning med 4-7 vilt främmande ekipage?

Ska man med ”berått mod” utsätta dom för en häst som Kreon och tycka typ att ”ja, men de får väl se upp och hålla styr på sina egna hästar”?

Ja, den gränsen menar jag är suddig- det beror ju så klart på ”hur mycket” dumheter ens häst ägnar sig åt och där är man ju olika vad gäller acceptansen.

Så som Kreon ”ojar” sig med X tycker jag själv är ”acceptabelt för omgivningen” eller vad jag ska säga men när jag själv satt på tyckte jag INTE det- dels för att Kreon gjorde mer/ värre grejer då (som dessutom höll på mycket längre än när X rider) och dels för att jag är en långt mindre sadelfast ryttare än X och ramlar man av på en framridning blir det inte så kul även för andra tänker jag.

Så det är inte lätt det där…när man har en jobbig häst….det blev ännu tydligare för mig i helgen även om jag så klart har varit medveten om detta en lång tid.

Skrivet

Måndag- kloka läsare!

Tack och lov stämde inte min profetia kring eventuell stelhet hos Kreon idag- han travade på lätt och ledigt i vår snöiga och frusna paddock.

Jag nöjde mig efter 10 minuter, gick i ytterligare 10 och sedan fick det vara bra.

Eftersom jag skyndade mig hem hann jag även med en cykeltur med Soya som fick springa av sig på snötäckta vägar.

Nu vill jag ta tillfället i akt att åter tacka er kloka läsare för input vad gäller ”Mupp-Kreons öden och äventyr på tävlingsbanan”.

Som flera av er påpekat så HAR det skett förändringar till det bättre och ja, det är faktiskt JAG som tränar hästen på hemmaplan och som så klart bidrar till att X lyckas med odjuret inne på tävlingsbanan.

Exempelvis skänkelvikningarna som båda fick betyget 7 har X inte tränat på EN ENDA gång mer än att han gjorde 3 stycken sista gången han red innan tävling och några på själva framridningen och så begåvad är nog ingen  häst att den bara gör detta utan att någon (läs: i detta fallet jag) har tränat på detta tidigare.

Som läsaren Linda påpekade var det ju också årets första tävling, kallt som tusan i ridhuset (ni vet så där kallt att det känns som att det är kallare inne än ute…) och en annan häst skrämde Kreon en del.

Sedan glömde jag att nämna att det vid ena långsidan på själva tävlingsbanan fanns några tunnor som flera hästar reagerade mycket kraftigt på- dessa skänkte Kreon, sin vana trogen, inte en blick- så introvert är han att man hade kunnat placera ut 15 elefanter runt banan- han hade inte sett dom.

Så det får man kanske vara glad över i alla fall- det finns ju många hästar som förlorar mycket poäng på att glo på allt möjligt- DET gör i alla fall inte min knäppgök.

AnnH skrev att jag ska ge djuret TID och Madeleine spekulerade i om man får vissa hästar för att LÄRA sig något och i detta fallet kanske det är meningen att jag ska lära mig tålamod :).

Jag ville och trodde att jag skulle kunna tävla NU, GENAST och MEDDETSAMMA på den mycket fina häst jag köpt- det kanske är nyttigt för mig att lära mig att tålamod IBLAND kan löna sig?

Skrivet

Ytterligare en affärs/ tillverkningsidé?

Vet inte om någon redan har kommit på en snillrik konstruktion men annars får ni här ett förslag som säkert hade mottagits tacksamt av flera kategorier av hästägare, både de som har hästar som är jobbiga att ta in från hagen och de som är lite försiktiga av sig oavsett hur snäll häst de ska leda:

Ett stigbett eller något annat som man kan leda hästen i och som är mycket lätt att sätta på ÄVEN OM HÄSTEN KÖR UPP SKALLEN I LUFTEN!

Är man kortväxt och ska hantera en 170-häst som just tar upp huvudet precis när man kommer med ledträns/ stigbett eller vad det nu är så hjälper det ju inte att man HAR stigbettet om man inte lyckas få det över hästens öron.

Just vid hagintag kan det ju bli lite ”stormigt” och att då LÄTT kunna ordna intaget av en bråkstake hade väl varit guld värt?

Vad säger ni? Hiss eller diss? Finns det redan något som funkar bra?