Morgonen bjöd på ett fint dressyrpass med min kära häst- denna veckan har vi fokuserat på slutor i trav och galoppombyten, så även idag.

Efter plaskande i regn och geggig hage var det dags för något som jag alltid drar mig för: en andra klippning av Vicke.

I efterhand tycker jag nästan att jag borde skämmas som ser detta som något så jobbigt- hela proceduren tog ganska exakt en timme (!) och då är jag petig.

Jag klippte ner till framknäna, bakhaserna och sedan tog jag hela huvudet med en mindre klippmaskin som kommer åt kring ögonhålorna osv och så givetvis hela kroppen.

Jag brukar skoja om att jag har en skördetröska för saxen låter hur högt som helst och utblåset är som en rejäl vind men snabbt går det.

Med en så snäll häst borde jag tänka lite mer på de stackare som får jaga sina djur på stallgången fast de är både pleggade och bremsade- jag är verkligen bortskämd!

Dagens hår-skörd!

Morgonen började på sämsta möjliga vis- Soya fick ett EP-anfall och som vanligt kände både maken och jag den sedvanliga maktlösheten, ledsnad över vårt och Soyas öde och så klart smyger sig också frågan om framtiden på.

Hur länge får vi ha Soya hos oss, kommer anfallen till slut att komma ”för ofta” och när kommer vi att tycka att det är för ofta? När är det inte längre försvarbart att låta Soya leva med denna sjukdom och hur kommer min man att överleva om vi fattar beslutet om avlivning?

Ja, dessa frågor har snurrat i min skalle av och till i över ett år och det är inga avundsvärda tankar ska ni veta.

Så efter en ganska nedstämd dag kunde jag i alla fall glädja mig åt en fin uteritt med Vicke och att Soya faktiskt var helt som vanligt när jag kom hem (än så länge kvicknar hon till mycket snabbt, inom en timme i alla fall medan vissa hundar är påverkade i dagar).

Ja, livet med djur….