Visst är det så att en del ljud, fast de per se inte är höga är som musik för ens öron medan andra kan få en att bli galen?

Att lyssna på hästar som mumsar hö är verkligen rogivande tycker jag medan ens partners snarkningar…..grrrrrr……don’t get me started…..

Ibland när jag säger att jag inte vet hur länge jag kommer att orka rida (pga eventuella fysiska begränsningar i takt med stigande ålder) får jag till svar ”jamen titta på Ulla Håkansson…..”.

Jag tycker det är såååå tröttsamt att ”man” alltid tar upp henne som exempel på att man minsann kan rida långt upp i åldern för jag vill påstå att detta är något man aldrig kan veta.

Det finns absolut saker man kan göra för att försöka hålla sig stark, pigg, alert, you name ut även efter pensioneringen tex men en del saker råder man tyvärr inte över.

Och jag hävdar att man absolut inte kan veta hur man kommer att åldras, man kan bara hoppas och försöka påverka det som går att påverka.

Så hur gärna man än vill så kanske man inte kan göra whatever när man ”blir gammal”.

Igår träffade jag en 83-årig man som hanterade 250-kilos höbalar som om han var 30….hatten av för honom säger jag och jag kan bara hoppas att jag också orkar ”hålla igång” i den åldern. 

Häromdagen slog det mig att ett hästägarskap i vissa delar kan liknas vid ett förhållande/ äktenskap.

Förhållanden går sällan på räls och det kan ibland uppstå tvivel; ”är det här rätt”, ”ska jag göra slut” osv.

Den ena parten eller båda tvivlar, man har dåliga perioder som går över eller inte.

Bestämmer man sig för skilsmässa kan det ibland vara en utdragen process; ena dagen är man 100% säker på att skiljas, nästa dag motsatsen. Och så kan vissa vela i månader eller rent av år.

Ibland har man en eller flera vänner som man anförtror sig åt och ältar samma gamla visa om och om igen.

Vännen kanske ibland inser låååångt före en själv att ”det här är dödsdömt”, ”du borde lämna” eller ibland motsatsen; ”skärp dig för fan”.

Ibland kanske man lyssnar på sin vän och ibland fortsätter man bara att älta utan att göra något åt sin situation. Ibland löser det sig ändå, ibland är man olycklig i många år eller resten av livet. Typ.

Jag har sett det fler gånger än jag kan räkna och delvis upplevt liknande scenarion för egen del, dock inte med Henrik.

Och exakt samma sak har jag sett och själv upplevt med hästägande.

Hästar och ägare som borde skiljas åt men där olika saker gör att så inte sker.

Man vill inte sälja en vän, man känner ett misslyckande som man tror att man kan fixa, det är svårt att både köpa och sälja hästar och massa andra anledningar.

När det väl är gjort och hästen lämnat gårdsplanen kan man också, som i ett förhållande känna ”varför gjorde jag inte detta tidigare” eller så ångrar man sig och inser att gräset inte var grönare….

Känner ni igen er eller förstår vad jag menar?

Kolla vilken mega-flock med dovisar jag mötte när jag kom hem från jobbet i morse.

Notera även all frost, temperaturerna varierar verkligen under dagen från minus 4 till rätt många plusgrader.

På eftermiddagen kom Ida för att vi skulle rida tillsammans och vi började med ett mikro-pass på utebanan för att därefter skritta ut en timme i skogen.

Jätteskönt med detta sällskap för mig och Frank, Vicke är tryggheten själv och Ida och jag har alltid massor att prata om.

Jag har många gånger nämnt att jag absolut inte vill ha någon inackordering men jag måste medge att dessa besök av Ida är väldigt välkomna. 

Redan när en god vän till mig började leta häst för över 1 år sedan fick jag känslan av att hästpriserna ökat dramatiskt och när det blev min egen tur att kolla på annonser förstärktes dessa tankar.

Att en riktigt fin häst ”i sina bästa år” och med utmärkta tävlingsresultat kostar flera hundra tusen kunde jag begripa men när jag även såg ganska vanliga hästar för +200.000 insåg jag att man idag behöver en annan plånbok än sist jag letade häst.

Och i denna artikel från Ridsport bekräftas min upplevelse, hästpriserna har ökat markant.

Det var inte bara Frank som kom till Ryhus för någon vecka sedan; han hade även med sig en hittills (och troligen för evigt) odöpt häst av långt mindre format.

Frenchies fd ägare frågade om hon fick sätta upp hästen ni ser på bilden ovan i hans box och eftersom jag visste att det var svårt nog för henne att skiljas från sin ”riktiga” häst sa jag att det gick bra.

Ägaren berättade att dessa nallar tydligen är en ny ”innegrej” i Danmark och hon berättade också vad ett sådant djur kan kosta; denna häst betingade tex ett pris på runt 700 kronor!

I Sverige har jag sedan länge sett en typ av maskotar och lyckoänglar som man kan fästa på grimman när man tex åker på tävling.

Ni som följt bloggen länge vet mina åsikter vad gäller hästleksaker så jag ordar inte mer om det här utan konstaterar bara att Frenchies vän får hänga där han hänger (till synes orörd) eftersom han inte stör någon på Ryhus och som min bror brukar säga ”inte äter bröd”.