När folk undrar vad de ska investera sina pengar i för att få maximal utdelning till låg risk har jag ibland hört rådet att de bör köpa guld.

Själv har jag insett att jag har suttit på en form av guld som det var synd att jag inte sparade då jag tyvärr inte hade en kristallkula och kunde inse det stigande värdet 🙂 !

Jag pratar om strö/eldningspellets som jag köpte massvis med säckar av precis innan vi flyttade till Ryhus.

Dessa köpte jag av några olika privatpersoner som bla skulle byta uppvärmningskälla i sina hus och jag gav runt 30 kronor/ säck.

Fatta vilken vinst jag hade gjort om jag hade sparat alla säckarna i 3 år och sålt dom för det tredubbla idag 🙂 !

Nu ska jag erkänna att jag HAR några månaders lager sparat men dom säckarna är min egen backup om/ när det blir strul med snickeriet där jag får spånet så dom vågar jag varken sälja eller använda upp. Tur att hållbarheten lär vara låååång 🙂 !

Härom dagen hörde jag en intervju där den intervjuade (en hockeyspelare) pratade ungefär så här:

”ja vi spelade…öööööö……ganska bra de första…..öööööö…….tjugo minuterna men sedan…..öööööö…tappade vi fokus lite och….ööööö…..motståndarna lyckades….öööööö…..få in ett mål…..”

Det var så det kröp i kroppen på mig och jag vet inte hur många gånger detta ”öööööööö” blandades in i meningarna.

Jag drog mig till minnes en lärare jag hade för många år sedan som hade dille på ett utfyllnadsord jag har förträngt (inte LIKSOM….) och jag kunde till slut inte koncentrera mig på vad han SA för jag satt bara och väntade på utfyllnadsordet 🙂 .

Hur som helst så började jag och Henrik diskutera att man i tex filmer/ intervjuer från säg….40 och 50-talet aldrig hörde detta ”öööööö” så frågan är när och varför detta startade?

Någon som vet eller har en teori?

Egen reflektion: ju fortare man pratar desto ”lättare” är det att infoga utfyllnadsord.

Pratar man långsamt använder man oftast inte utfyllnadsord. Prov-prata själv och se 🙂 !

Jag har dålig koll på hur det ser ut i resten av Sverige men i Skåne fortsätter tappet av dressyrstartande på tävling på ett i alla fall för mig oroande vis.

En bidragande faktor om ni frågar MIG är att Skånes ridsportförbund godkänner propositioner där flera klubbar har nästan identiska tävlingar samma helg så i stället för att en klubb får tex 90 starter så får 3 klubbar vars 30 (något förenklat).

Och klubbarna får så klart göra som de vill; tycker de att det är lönt att ha en handfull startande per klass så är det ju upp till dom.

Men om man ändå vill försöka få fler starter och kanske ”sticka ut” lite har jag exempelvis 2 förslag som båda väcktes under min senaste start i lördags:

Till att börja med vill jag tipsa alla arrangörer om att försöka ha ”öppen bana” innan tävlingen. Även om jag vet att alla inte kan orda detta pga tex ridskoleverksamhet så BLIR det allt vanligare och verkar vara en riktig win-win eftersom klubben får in lättförtjänta pengar och ryttarna kan förbereda sina hästar bättre.

Om man vill anstränga sig kan man bygga upp staket, ställa fram blommor osv på den öppna banan men annars räcker det för vissa att man bara kan besöka klubben och rida lite på tävlingsbanan/ i ridhuset/ runt anläggningen.

Som klubb kan man sätta en deadline; tex att all ridning är förbjuden efter….säg fredag 18.00 då banorna prepareras och iordningställs men vad folk gör innan dess så länge de swishar x kronor för att nyttja anläggningen behöver man ju inte bry sig om precis.

Mitt andra tips är att försöka engagera en fotograf som är intresserad av att ta lite foton på de som tävlar.

Samma där; jag fattar att det inte lyckas alla gånger men OM det finns någon som är intresserad så kan det ge tävlingen mervärde.

Även om varenda människa numera kan ta hyfsade kort med sin telefon så åker inte alla på tävling med ett helt entourage och jag har tex i princip aldrig en bild och än mindre någon film från mina tävlingsritter eftersom jag alltid åker ensam.

Om man VET att det kommer att finnas någon med bra kamerautrustning på plats kan man ju be denna person att både filma och fota en- det skulle kunna gagna både ryttare, klubb och fotograf.

Ja, detta var bara två tips som kanske inte passar alla och det finns säkert många fler om man bara tänker till lite som arrangör.

Det viktiga är väl att det nerlagda arbetet inte överstiger värdet av tjänsten så att säga; funktionärerna har tex nog med jobb redan och är kanske inte så lätta att få att ställa upp?

En vän gjorde mig nyligen uppmärksam på möjligheten att kolla olika rankingpoäng i TDB.

Jag har väl vagt vetat om detta sedan tidigare men aldrig kollat på rankingen för egen del men nu när vi började diskutera det kollade jag faktiskt upp mina egna siffror.

Och…enligt sättet som poängen räknas (utifrån placeringar) så ligger jag just idag på 69:e plats bland alla seniorer som tävlat dressyr i Sverige under 2023 (Patrik Kittel leder överlägset) och på 15 plats i Skåne vad gäller ekipagerankingen (plats 64 i Sverige som ekipage).

Och vad har man för nytta av dessa poäng då?

Tja…jag personligen har ingen nytta av dom och bryr mig inte heller eftersom jag anser att sättet att räkna är orättvist.

Så som systemet är upplagt just nu och med de obefintliga uppklassningsreglerna så ser jag risken att det både uppmuntrar till att starta så ofta man förmår och att anmäla sig till tävlingar taktiskt (där man har chans att placera sig och få rankingpoäng). Men så har det kanske alltid varit för en del? Om man nu bryr sig om dessa poäng?

Hade rankingen genererat mer än ”äran”, typ pengar/ priser tror jag att risken för hysteriskt tävlande och/ eller taktiskt dito hade varit ännu större.

Men man är olika när man tävlar; det vet jag ju.

Man tävlar olika ofta och väljer också klasser utifrån olika kriterier.

Bor man i Skåne kan man verkligen välja, i Norrland; not so much.

Det finns de som harvar runt i samma klasser i hur många år som helst fast de ständigt placerar sig medan jag tex har som mål att gå upp i klasserna så fort jag bedömer det som klokt och möjligt.

Och ja, jag fattar att en del hästar är ”begränsade” men jag vet även de som har visat att de kan lyckas bra i högre klasser men där ryttaren ändå ständigt tävlar på en lägre nivå och man kan ju undra varför?

Jag tror att man måste förlika sig med att det alltid kommer att finnas delar av att tävla i en bedömningssport som man själv inte förstår eller tycker om men antingen får man gilla läget eller så får man försöka få till en förändring genom olika kanaler. Ett tredje alternativ är så klart att inte tävla om ovan stör en för mycket.