Minst så glad som på bilden är jag oftast efter ett pass med Frenchie; idag inget undantag.

Och tur är väl det!

Jag tänkte på det i morse; ”summan av oro är konstant; det är bara anledningarna som varierar”.

För så funkar jag tyvärr; oroar mig alltid över något med hästarna och årstiden hjälper VERKLIGEN inte till, tvärtom.

Ändå så har de skånska stormarna, snöfallen, ösregnen och av dessa skapade gyttjorna, översvämningarna, snövallarna och isgatorna varit en mild bris om uttrycket ursäktas med hur det varit och ÄR i andra delar av Sverige.

Jag har i alla fall mitt lilla ridhus som en enormt tacksam backup samtidigt som jag läser om hästägare som tex står i minus 30 grader och/ eller inte har kunnat rida vettigt på många veckor pga is och annat.

Jag tror att även den mest inbitna ”åhhh vad jag älskar vintern”-personen ser fram emot våren och håller vi bara ut så kommer den. Så har det varit de andra åren i alla fall 🙂 !

Idag har jag ridit i mitt ridhus och fokuserat på galoppombyten. Jag tycker det är svårare på den begränsade ytan, framför allt att hinna göra seriebyten så det gör jag nästan aldrig men några kan man få till om man är skärpt. Avslutade nöjd i alla fall.

Jag antar att de som gillar snö njuter för fullt just nu och själv fasar jag för om nattens prognos stämmer då det i så fall ska komma hur mycket nederbörd som helst.

Klart.nu påstår att det är REGN som ska komma men om de utlovade plusgraderna uteblir lär det bli SNÖ i stället. Isgata eller snödrivor….det är frågan känns det som. Ångest oavsett känner jag som ska jobba i natt….

Bilden på Bibbi är i alla fall fin eller hur?

Som synes har jag fått en liten ”nytändning” vad gäller tömkörning som jag inte ägnat mig åt på en evighet.

Dels har jag velat njuta av att kunna rida ut på en häst som jobbat så fint i skogen efter att ha ”apat sig” när jag köpte honom men dels har jag faktiskt också haft något inneboende…tja…obehag….förknippat med att inte sitta i sadeln.

Anledningen stavas ”hält-kontroll” för det är det de pass på lina har handlat om till 95% sedan jag köpte Frenchie.

Även om han inte har varit halt en massa gånger så har jag använt mig av longering för att kontrollera hur hans tillfrisknande fortskridit och det har liksom påverkat mig negativt av någon anledning. Konstigt…jag vet.

Idag valde jag hur som helst att tömköra inomhus för att kunna galoppera vilket jag inte vågat på utebanan som har en del under snön dolda isfläckar.

Och dagens pass gav mig en insikt som Nina redan sedan tidigare presenterat som en sanning:

Jag vet inte om jag har nämnt det men Frenchie är otroligt reaktiv för spöt och petar man till honom det minsta lilla som HAN avser ”för hårt” sparkar han bakut.

Det ska då sägas att detta ”för hårt” är milsvitt från ”ett piskrapp” utan snarare en ”touchering” i syfte att förstärka skänkelhjälperna vid samling.

Om vi ska ta Vicke som ett jämförande exempel svarade han på spöhjälp exakt så som man vill och som är spöets syfte, just denna förstärkning och inte en bestraffning medan Frenchie allt för många gånger blir SUR.

Man skulle kanske luras att tro att detta bakutsparkande är sprunget ur att han är ”känslig” eller rent av RÄDD men idag fick jag bekräftat att det varken handlar om det ena eller det andra utan att han absolut högst troligt har lärt sig att ryttaren (jag och mina föregångare) blir rädda/ tycker att det är obehagligt när han kickar.

Jag vill hävda att han är fräck rent ut sagt, lika fräck som han var när han inte ville gå på vägen utanför utebanan tex (när han var så dum att rida ut).

Nu kommer kanske någon att säga att hästar inte har denna förmåga till ”fräckhet” och ärligt talat spelar det för mig mindre roll vad man kallar det; det viktiga idag var att jag såg att när jag inte satt på hästen utan stod på marken kunde han acceptera spöt på ett fullkomligt normalt OCH korrekt vis. Och jag njöt som vanligt av att se honom och han fick en massa beröm ❤️.

När jag släppte ut honom i hagen kunde jag konstatera samma sak som jag såg i Bibbis hage redan en stund tidigare vid hennes utsläpp; båda hagarna var fullständigt ”dammsugade” på stråfoder.

Mina hästar lämnar alltid kvar lite rester och även om jag brukar försöka kratta upp det mesta så finns det alltid lite kvar. Idag inte en smula!

Jag tolkar det som att dovisarna är jättehungriga för de verkar aldrig äta av stråfodret annars och absolut inte på detta ”skövlande” vis. Det har jag reagerat på tidigare (att de aldrig äter av hösilaget) men nu är det väl snön och kylan som påverkar?

Idag aspirerar jag på titeln ”Sveriges största idiot” och har varit och tränat med Frenchie.

Till mitt mycket lilla försvar snöade det inte när jag körde och prognosen i mina trakter sa ”mycket lite snö som dessutom skulle upphöra snabbt” . Så blev det INTE utan det vräkte ner snö och blåste som f..n…

Med facit i hand, trots att vi både kom fram och hem utan missöden var det otroligt dumt.
Hade jag varit ensam på vägarna och fått köra i mina 20-40 km i timmen hade det inte varit några som helst problem men när folk vill köra om och t.o.m. blinkar med helljuset så känns det som att det hade varit bättre att stanna hemma.

Jag vägrar att gasa på bara för att det bildas otåliga köer bakom mig och tror att farten är det som är det absolut farligaste i detta väder. Såg en gigantisk jeep som låg i diket och kan inte tro annat än att föraren körde för fort.

Bibbi var ute medan jag tränade och jag hann tycka lite (läs: MYCKET) synd om henne men med megatjockt täcke och oklippt som hon är så såg hon oberörd ut när jag kom hem.

Lagom till att jag lastade ut Frenchie bedarrade både snö och blåst så han fick göra Bibbi sällskap som ni kan se på bilden.

Men av dagens galenskap lärde jag mig det jag skrev till Nina när jag parkerade hemma: ”aldrig mer”.

Även om jag är ambitiös och bla bla bla så måste jag lära mig att tänka att vissa träningar helt enkelt får vänta. För det är trots allt bättre att vänta och träna SENARE än att hamna i diket och kanske inte kunna träna ALLS.