Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 57 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 18-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Minns ni ljusstöpningskursen jag gick för ett tag sedan?
Inte förrän igår tände jag ett av ljusen jag tillverkade egenhändigt och jag ger det betyg 5 av 5.
Min vän som också deltog har redan eldat upp sina ljus så jag tolkar detta som att vi ska stöpa fler nästa gång vi anmäler oss 🙂 .
Idag har jag och Frenchie varit och tränat för Nina och det var en sådan där dag då väldigt mycket var i alla fall en liiiiten aning bättre än det brukar. Jättekul!
Förra veckans visdomsord från Nina var att jag inte skulle luta mig framåt i galoppen utan tänka ”magen framför mig”, dagens skäll var att jag tydligen (dvs omedvetet) har lite för yviga händer i galoppen.
Och nä..hästen blir varken hjälpt av att man lutar sig framåt eller flaxar med händerna så det är bara för mig att, så klart, skärpa mig!
Bilden då? Ja, jag tycker det är så roligt att Frenchie 2 träningar i rad har grabbat tag i denna hovkrats (som alltid ligger framme för alla att använda) i tron att det är en morot 🙂 !
Jag har fått dra ut den ur hans mun och han är vanligtvis inte en häst som tuggar på allt.
Och han och Bibbi har fått en ny 18-kilos säck med riktiga morötter just idag så det går verkligen ingen nöd på varken honom eller flickvännen ❤️.
Här en jättebra artikel som handlar om hästens foderbehov i allmänhet och fiber och stråfoderbehov i synnerhet!
Och stycket om ”ponny som äter massor med salt” känner jag sååå väl igen:
Vi hade för tusen år sedan en ponny på ridskolan som hade luftvägsproblem.
Detta var före ensilagets tid och skrämmande nog var att det enda detta djur fick att äta var lucernpellets och lite helhavre. Ponnyn stod dessutom på pappersströ.
På den tiden var många av oss mer okunniga och jag skulle tex idag inte utfodra en jättehungrig ponny med icke uppblött lucern (nu var det inte mitt beslut men…).
Hur som helst så minns jag så väl att ponnyn hade en stor saltsten i krubban- ni vet ett sådant där fyrkantsblock på flera kilo som man har på betena eller i skogen till vilda djur.
Och precis som i Hippsons artikel åt denna stackars ponny upp denna gigantiska saltsten på nolltid…tro fan det när den inte hade något annat att äta låååånga stunder!
Jag blev så nöjd med tömkörningsarbetet på utebanan härom dagen att jag valde att förlägga delar av dagens light-motion där igen.
Jag lät Frenchie jogga runt i knappt 20 minuter men provade också att samla traven mot passage vilket gick förvånansvärt bra med tanke på hur ofta jag tömkör (läs: aldrig).
Tyvärr blev det enorma styltor på min lilla häst ganska snabbt så jag gick en liten promenad på vägen utanför vårt hus som avslutning.
På vägen finns ingen snö men däremot en massa is och jag var mer än nöjd åt beslutet att brodda oss båda.
De avtagbara broddarna jag visade bild på igår är banne mig GULD- de hjälper superbra och jag går obehindrat med dom på det hala. Däremot gnisslar de rätt mycket på mitt redan slitna stallgolv så där är de inte lämpliga tycker jag- jag vill helst inte förstöra golvet ännu mer.
Att min hammare skulle visa sig vara ”vinterns verktyg” hade jag inte riktigt planerat eller räknat med men den har fått jobba med styltorna en hel del.
Jag hade med den på skrittrundan ”just in case” och funderade på vad en person som inte kan något om hästar hade tänkt om de hade mött mig 🙂 ?
Att jag hade hammaren för att slå till hästen om den blev dum eller freda mig mot oönskade människor *ASG*?
Som jag berättade igår fick lyktstolpen utanför stallet en ny LED-lampa igår och när jag kom ut från ridhuset med Frenchie möttes jag av denna lyftkran.
Jag behövde passera den på när hålla för att över huvud taget komma in i stallet och undrade i mitt stilla sinne hur DET skulle gå….
Tja…det gick perfekt, dvs Frenchie skänkte den stora stålkonstruktionen inte ens en blick.
Och då får jag samma tankar som många gånger förut och som alla som hanterat hästar fått x gånger:
Hur fasen tänker hästar egentligen?
De kan glo på en pall i ridhuset som de har sett 7854355 gånger men en 50 gånger större lyftkran som de aldrig sett förut jäspar de sig förbi?
Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på denna icke-logik; sedan har så klart olika hästar olika gränser för hur ”gloiga” de är över huvud taget. Bibbi är tex extremt cool medan Frenchie ibland regerar på så fjuttiga saker att jag bara suckar trött…
Lyktstolpen framför stallet sa upp sig efter säkert många års trogen tjänst och igår kom en elektriker för att byta ut lampan till en LED-dito som enligt honom kan vara i 10 år vilket låter lovande med tanke på att det inte är så lätt att byta ut den.
Frenchie levererade ett nytt jättefint pass i ridhuset och på temat ”saker att oroa sig över vintertid” kan jag nu förutom ”kommer åkgräsklipparen att starta så att jag kan harva när det är många minusgrader” lägga till ”kommer jag ens att komma in i ridhuset”.
Det kändes nästan komiskt när jag i morse knappt fick upp porten tillräckligt för att själv klämma mig emellan den och väggen och traktorns startade som en skott- tänk om jag inte kunde dra upp en tillräckligt stor öppning för att Frenchie skulle kunna passera?
Nu lyckades jag med enorma krafter rubba porten bit för bit så att det blev en passage men det är nog tur att mina hästar är vana vid stallets mycket låga och smala ytterdörrar. Jag tror att is sitter fast i portens skena och ska titta närmare på det senare.
Henke tar ganska ofta bilder när han är ute och kör; här fångade han Bibbi med lunchsällskap ❤️!
Efter att jag hade skrivit om vår isgata utanför huset tipsade en läsare mig om att köpa Icebugs men ska jag vara ärlig är jag för snål för att gör sket när jag hittade dessa ”tantbroddar” i mina gömmor.
Jag köpte dessa för säkert 10 år sedan för typ 50 spänn och även om det kan gå långa perioder när de inte används (dvs inte exakt varje vinter) så har jag haft stor nytta av dom och minns bla att jag sprang en mil (ja, jag vet…jag fick ett galet ryck för några år sedan men gav upp denna tråkiga syssla efter några månader…) iförd dessa.
En mycket vanlig fråga på Facebook är vilka som är de varmaste skorna för stallmiljö vintertid och jag ska erkänna att jag bara har ett par kraftiga gummistövlar med raggsockar i. Tro det om ni vill men det räcker i Skåne, i alla fall när man som jag hela tiden håller igång i stallet och fördelen med stövlarna är att jag inte behöver bekymra mig om jag trampar i gödsel, går in i en vattenpöl dold av lite snö osv.
Stön…inte nog med att man just nu plågas av tusen orosmoment som hästägare i kylan….nu ska man tydligen ha krigsberedskap också hörde jag på nyheterna.
Och vad säger ni om denna artikel? Har ni ”beredskap” att klara er hästhållning gällande tex foder och strö annat än i några veckor (om ens det)?
Jag tror tyvärr att det pga det allmänt tuffare ekonomiska läget i Sverige har blivit ännu vanligare att en del hästägare lever ”ur hand i mun” och det kan givetvis också handla om att man rent fysiskt saknar plats att lagerhålla större mängder av både foder och strö.
Står man inackorderad kan man oftast inte ta hur stora ytor som helst i anspråk till sitt egna foder/ strö och även om man har eget stall kan man ha begränsad yta för detta.
Själv har jag turen att både ha rejält gott om plats och pengar att leva som en hamster vad gäller djurens mat och strö så jag köper alltid en årsförbrukning av hösilage.
Halm har jag minst lika stora mängder av, spånpellets har jag som kanske skulle räcka i ett halvår om spånet jag hämtar på snickeriet varannan månad plötsligt skulle sina.
Havre brukar jag köpa rätt många hundra kilo av åt gången och vid en kris så skulle hästarna absolut överleva utan kraftfoder.
Sedan har jag inte minst GRÄS stora delar av året och det skulle rädda mig väldigt mycket vid en kris.
Vintern rullar på och just nu händer det inget speciellt, på gott och ont.
Antar att ni är trötta på att läsa om mitt vädertjatande och hur fed up jag är på årstiden även fast den kan pågå ett bra tag till?
Allting tar mycket längre tid, att klä av och på sig är omständligt, jag måste vara superobservant på var jag går så jag inte halkar på isfläckarna utanför huset (vi saltade inte i tid och nu tar saltet inte…), hästarnas vatten måste kollas noga så det inte fryser bla bla bla bla bla bla bla……
Jag är glad att jag inte har så långt till träningen för Nina som det i vanliga fall tar ca 30-35 minuter att köra till och nu 45-50.
Jag är ännu mer glad att jag har en mycket bättre känsla i grundgaloppen. Inget mer ”försöka dra tyglarna ur mina händer” och vilja gå lång och låg och även fattningarna är mycket mer rätt och i samling. Slutligen händer det lite mer när jag vill öka galoppen; ett tag fick jag väldigt lite respons på de framåtdrivande hjälperna men jag inser också hur mycket det handlar om att jag måste hålla ihop Frenchie och inte låta honom bli lång och långsam utan sträva mot kort och alert.
Har ni också noterat hur väldigt många nu, i spåren efter Helgstrand-gate liksom måste poängtera att DE minsann värnar om hästar, önskar att det ska jobbas mer med hästvälfärd och liknande?
Förstå mig rätt; det är så klart jättebra och högst önskvärt ju fler som står bakom ovan och inte bara genom ett inlägg på Facebook utan givetvis främst IRL men ibland känns det faktiskt mest som att vissa vill ha sin lilla stund i rampljuset och få många likes på sitt inlägg.
Plötsligt ska allt mätas med ”hästvälfärds-måttbandet” och det är ord och inga visor från vissa.
Det är nu, ännu mer än tidigare, ingen måtta på vad man kan hitta att kritisera, allt från Charlotte Dujardins ridning till….ensilage!
Jepp….härom dagen läste jag ett inlägg från en +50 person som påstod att hästvälfärden skulle öka om vi återgick till att fodra med hö och skippade ensilaget; för hen menade att detta har bidragit till ökade fall av både kolik och buköppningar.
När jag och andra ifrågasatte forskning som stödde detta togs inlägget snabbt bort men hen hann skriva några kommentarer som jag bara kände var helt gripna ur luften.
Som jag svarade personen tror jag att bristande motion, för kort hagvistelse i för liten hage, överutfodring av kraftfoder, snålande med stråfoder, ej hygieniskt stråfoder (även halm) osv bidrar långt mer till kolik/ buköppningar än att det är vanligare att det fodras med ensilage än hö idag.
Och visst; jag skulle gärna köpa bra småbalshö om jag fick det till samma pris som mitt ensilage och inte för dubbel kostnad och om jag dessutom kunde lagerhålla det utan att riskera att det möglade ihop i fuktiga Skåne långt innan det var dags för bete.
För så ser verkligheten ut i stora delar av Sverige; det finns inte höproducenter som kan sälja hö till det låga pris hästägare kan/ vill betala och alla bönder har inte heller själva möjlighet att lagra så mycket stråfoder att de med små stall kan komma dit och hämta slattar då och då.
Medan ensilage/ hösilage kan lagras utomhus kräver storskaligt odlat hö en helt annat procedur som innefattar en lämplig byggnad och oftast också en hötork och det kan ni ju räkna på vad en sådan kostar att hålla igång med dagens elpriser! Så nej; jag tror personligen inte att hästvälfärden skulle öka för fem öre om alla gick över till hö i stället utan snarare skulle en del antingen snåla med detta så att hästarna fick kolik på grund av DET eller så skulle de helt enkelt sälja hästen för att fodret blev för dyrt. Andra skulle fodra med otjänligt hö vars mögelsporer hade orsakat hosta och annat så nej, jag ser inte vinsten alls.
Edit: jag har valt att kalla ”allt som inte är oplastat hö” för ensilage för enkelhetens skull. Vissa säger hösilage andra ensilage tex fast de menar samma sak.
Hemma hos oss råder det just nu rena isgatan och även om det säkert hade gått att rida ut med broddar och om jag var extreeeeemt försiktig och snirklade mellan isfläckarna valde jag faktiskt att tömköra på min utebana som är väldigt slät och med ett lagom lager snö ovanpå. Lite ”snöträning” ska väl vi också få till tänkte jag 🙂 .
Lite skämt och lite allvar; jag vill, som jag har skrivit tidigare, inte rida i mitt lilla ridhus för mycket och tycker också att vettig variation är viktig för att hästen förhoppningsvis ska gilla sitt jobb. För egen del skulle jag kunna rida dressyr 8 dagar i veckan och inget annat alls men jag tror inte att Frenchie hade uppskattat det.
Så det blev utebanan idag och nedan klistrar jag in vad jag skrev i ett inlägg på Facebook för en stund sedan för det berör något jag också har tänkt mycket på den sista tiden, klimatet på sociala medier:
”Med dagens fruktansvärt hårda klimat där många självutnämnda experter bara verkar vänta på att få hugga på precis vad som helst (har sett åsikter om hur illa Charlotte Dujardin rider tex) så tycker jag att det är modigt att ens lägga upp ridfilmer.
Kanske måste man skriva en stor röd VARNINGSTEXT med orden ”Obs, kommentarer om min ridning och hur hästen går UNDANBEDES ” om man ”bara” vill visa vad man själv tycker är en fin liten film på sin häst?
Tyvärr kan jag ge mig f…n på att någon ÄNDÅ inte hade kunnat låta bli att kommentera men då har man gjort vad man har kunnat i alla fall….
I morse tömkörde jag min häst, något jag gör extremt sällan, inte ens en gång i halvåret.
Under de 30 minuterna han svävade runt mig dräglade jag nästan och hade kunnat stå och betrakta honom i timmar. Så lätt, så flott, så enkelt. Med bara ett ihåligt tvådelat tränsbett som sitter i ett tusen år gammalt ledträns som inte används, utan minsta inspänning dansade han fram i en jättefin form fast jag knappt höll i tömmarna.
Jag filmade lite men vet ni vad det enda jag kommer att visa är? Den redigerade bilden ni kan se.
För jag vet att det går att hitta fel på ”allt” och det vill jag inte bjuda på.
Och jag vill inte heller ha åsikter om ländtäcket, svanslängden, klippningen eller något annat. Bara ge min lilla syn på dagens klimat på nätet.”
Jag blev triggad att skriva inlägget efter att ha sett kommentarer till ett inlägg jag såg på Facebook där en man hade lagt upp en mycket kort film på när han galopperar sin unghäst.
Mannen ville ”bara” visa sin fina häst och efterfrågade INTE några åsikter eller tips men nog f..n dök det upp några (kritiska) ändå. Jättevanligt och jag har säkert gjort mig skyldig till liknande övertramp själv men försöker numera att tänka efter.
This moose team belonged to W.R. (Billy/Buffalo Bill) Day. They were found by a Metis near Baptiste Lake in 1910 and were reared by bottle and broken to drive by Mr. Day at Athabasca Landing during the winter of 1910. Mr. Day and the moose team hauled mail and supplies to Wabasca, Edmonton, Pelican Mountains, Calling Lake, Athabasca, Colinton, Rochester, Tawatinaw, Clyde, Legal, Carbondale and St. Albert. Buffalo Bill and his wife also ran a store at Calling Lake. Photograph J.H. Gano; Mrs. L. Lyons fonds.
W.R. (Billy) Day driving two moose (Pete and Nellie) at Edmonton Exhibition, 1911. A.11262
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer