Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 19-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 13 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
En underbart härlig vårdag! Visst är morgnarna fortfarande kalla men solen och att allting har ”exploderat” utomhus uppväger tveklöst.
Tror jag nämnde härom dagen att även Frenchie ratar ensilaget ute nu och har knappt ro att äta kraftfodret (som är uppblandat med lucern…därav hans tvekan hi hi). Gräs är uppenbarligen det godaste som finns!
Dagens ”frambensdragande” gick utmärkt, stor skillnad på bara några dagar och inga mer hysteriska ryckningar.
Även träningen för Nina gick bra så när jag kom hem somnade jag mycket nöjd i soffan 🙂 !
Då var det dags för ännu en utvärdering; denna gången av mitt renskinn.
För så är det ju ibland; att man initialt tycker att något verkar jättebra men inser efter ett tag att produkten var överreklamerad, inte höll måttet, blev utsliten/ gick sönder eller whatever.
Jag har läst en del åsikter från andra som provat olika renskinn och som påstått att a) deras hästar blev livrädda för skinnet pga lukten och b) skinnet släppte en massa hår (fällde).
Mitt skinn luktade inte det minsta konstigt och Frenchie brydde sig inte en sekund och jag har borstat mitt skinn både hårt och länge utan annat än att enstaka hår har ramlat av.
Jag vill också påtala att renskinnet är en ekonomisk produkt så till vida att man inte tvättar det som ett schabrak (man sparar el, tid och tvättmedel) utan bara lufttorkar och borstar det.
Om det håller längre än ett tyg-schabrak låter jag vara osagt då jag bara använt mitt skinn i knappt ett halvår. Men så här långt ser det fint ut.
Så summa summarum kan jag absolut rekommendera skinnet från Röda Stjärnan i alla fall; andras skinn kan jag inte uttala mig om.
Mitt sista råd om man köper ett skinn är att inte använda BÅDE skinn och schabrak; om sadeln passar blir det för mycket ”kaka på kaka” och sadeln blir wobblig.
Ahhh…äntligen kunde jag rida på min utebana; upptorkad och fin!
Förra året red jag på den redan i mars men i år har det varit minusgrader så sent som förra veckan.
Lite bilder:
Vardagslyx: att kunna plocka påskliljor hemma (ratas otroligt nog av dovhjortar till skillnad från tulpaner som vi aldrig mer kommer att plantera om jag säger så 🙂 :
Min ”blåa glänta” utvecklas finare och finare för varje år. Platsen (en bit framför stallet) bestod när vi flyttade hit av ”ett ton” förmultnade träd, grenar, kvistar täckta av lika många ton ogräs och löv.
Jag vet inte hur många skottkärror jag har fyllt med allt detta men nu finns det uppenbarligen jord och ljus nog för lite blommor:
Måste visa en bild jag såg på en fd stallkamrats tänkta bete; totalt uppfräst av vildsvin! Detta är min fasa och jag har sett mindre spår inte alls långt ifrån Ryhus som jag anar kan vara gjorda av vildsvin. Jag har även sett djuren men inte mer än en handfull gånger på 3 år och då har de bara rusat genom hagarna i full fart. Låt oss hoppas att det fortsätter så för snacka om att de kan förstöra:
Jag skojar ibland om att man inte kan lita på mitt omdöme när det gäller olika saker kring hästar men även en blind höna kan tydligen hitta en riktigt fin häst 🙂 !
För en hel del år sedan såg jag en såååå fin häst på en framridning när jag själv skulle tävla och jag sa efteråt till min dåvarande tränare Olof Axelssson att var det en häst jag skulle vilja äga så var det denna.
Som jag berättade om i torsdags fick/ tog jag en liten hemläxa vad gäller stretching av Frenchies ben som han inte var alls intresserad av att utföra då.
Varje gång equiopaten försökte sträcka hans framben framåt neråt ryckte han åt sig dom som om hon försökte brännmärka honom och när jag försökte var det samma sak.
Jag är helt övertygad om att detta är en ”förtroendefråga”, ungefär som den där övningen man ibland får göra under något teambuilding-pass där man ska falla rakt bakåt och förlita sig på att den man jobbar med ska ta emot en.
Frenchie är uppsuttet den mest rörliga häst jag ägt så jag tror knappast att han inte vill sträcka ut sina framben pga smärta utan det handlar om något annat och jag hävdar förtroende.
Jag påbörjade träningen att sträcka ut hans ben mycket försiktigt igår och ökade kraven bara lite idag.
Nu rycker han inte år sig benen men han har en bra bit kvar till den ideala stretchingen, då måste han våga sträcka ut benen mycket mer än vad han gör nu.
Jag minns när jag hade varit på en kort stretching-demo och skulle prova på Heron vars trav uppsuttet var ungefär 50% av Frenchies (helt sant). Han sträckte minsann ut sina framben som den mest självklara saken i världen och gick över huvud taget att böja och bända åt alla håll och kanter hur lätt som helst.
Nåväl…jag gillar sådana här projekt så jag ska nog dra loss 🙂 även Franks ben så som det ska se ut men det får ta sin tid. Jag lovar att återkomma med rapport.
Förutom att dra i gossens ben har vi idag varit i skogen i en timme; det om något var ju verkligen ett ”projekt” för ett år sedan.
Bilden visar för övrigt inte riktigt den ideala övningen som jag ska göra eftersom jag ska dra benet mer ”framåt-neråt och lite åt sidan” och inte så uppåt som på bilden.
Jisses….titta vad jag hittade när jag mockade ponnyns hage!?!?
Att jag med min usla syn och utan glasögon ens SÅG detta är att betrakta som ett mirakel; nålen i höstacken eller det framvaskade guldkornet men dessvärre utan samma värde som det sistnämnda.
Mina kranar i stallet regleras med sådana här ”plastnycklar” och jag har under de 3 åren vi har bott här slarvat bort en eller två stycken. Det är lätt att de lossnar och hamnar i vattenkannan eller hästarna vattenspannar men jag brukar se det och fiska upp dom.
Men som sagt, en eller två har försvunnit för att aldrig hittas trots idogt sökande och frågan är om detta är en sådan nyckel eller den har kommit dit från något helt annat ställe med hjälp av mina hjälpsamma fåglar. Det får vi aldrig veta men nu har jag en extranyckel i alla fall 🙂 !
Igår check av muskelstatus på Frenchie och idag vilodag för honom och kontroll av båda hästarnas munnar och tänder.
Jag har anlitat veterinär Eva Sharon för detta ändamål i flera år och är mycket nöjd med hennes kunnande och utförande av tjänsten.
Eva arbetar främst men inte bara med hästars tänder och använder sig av en liten slipmaskin- inget filande i truten med en rasp där inte 🙂 !
Frenchie hade en del vassa kanter som behövde slipas bort; det var hög tid för detta (gjordes för ett år sedan) men i övrigt såg allting helt normalt ut och jag hade inte förväntat mig något annat heller eftersom han fungerar bra i ridningen med bett/ kontakt osv. Men skenet kan absolut bedra.
Min lilla ponny har fortsatt utmärkta tänder för sin ålder (26) och det finns, om inget oförutsett inträffar, många års slitande kvar på emaljen för hans del. Hans mun och tänder behövde inga särskilda åtgärder heller och Eva menade att det faktum att han föredrar att beta framför att vräka i sig ensilage (sin fria tillgång till trots) gynnar hans tänder.
Jag bad också om Evas åsikt gällande hans hull som jag sedan han återhämtade sig från sin fång för snart 2 år sedan tycker ligger en aning på minus men det är så lätt att bli hemmablind och framför allt om hästen har en mammutpäls utan dess like.
Eva instämde i att han är en aning tunn över revbenen men att fettdepåerna över rumpan gör att han bör hållas så här och att jag dessutom ska hålla koll på halsen så att inte den får depåer.
Jätteskönt att få bekräftat att jag tänker rätt och dessutom skulle enda sättet för mig att få upp Lillis i vikt vara att ge honom mer kraftfoder (han får 1 kilo havre om dagen) eftersom han redan har fri tillgång på hösilage med en hög kvot dessutom. Och att ge en PPID-häst (med enligt Eva möjlig odiagnostiserad Cushings därtill) känns inte som en bra idé, framför allt nu när betesperioden närmar sig.
Hans ras är ju också lite så som han ser ut med den stora rumpan men att det är en del depåer går inte att snacka bort, bara försöka håll i schack med den medicin han får dagligen och som fungerar än så länge (det kan också ändra sig tyvärr).
Väldigt skönt att ha haft detta besök till hästarna; det kostar en hel del tusenlappar (runt 5) men är verkligen inget jag tycker man ska snåla in på. Att “no hoofs- no horse” är EN sanning instämmer jag absolut i men utan fungerande tänder blir det svårt att äta och det är även ur andra aspekter också så klart viktigt att allting ser bra ut i hästarnas munnar.
Igår fick jag ett mail från en person som jag har träffat hur många gånger som helst över en herrans massa år.
Innehållet i mailet chockade mig faktiskt och som jag skrev till personen hoppas jag verkligen att hen har haft en extrem otur och råkat träffa mycket korkade människor utan omdöme.
”Hur stor häst ska man ha?
Jag har vid åtskilliga tillfällen fått kommentarer om att jag är för stor för mina hästar. De är SWB på 168-170 cm och själv är jag ca 170 och väger 60 eller strax därunder. Egentligen gillar jag lite mindre hästar men det törs jag ju inte ge mig på längre. Jag funderar istället över hur stor häst jag måste ha (över 180???), eller om jag borde gå över till typ kallblod eller liknande?
Sist jag red för tränare blev det mkt fokus kring min mage (!) att den skulle dras in och att jag var för stor (jag kunde inte ”dra in” magen och tränaren blev sur på mig). Även när jag letade sadel senast så sa mer än en sadelutprovare till mig att jag var STOR och att det blev svårt för att jag behövde minst 18 tum medan hästen var lite kort och inte hade plats.
Under en period när livet var lite jobbigt på många sätt gick jag upp i vikt (vägde som mest 75 kg), men detta var några år sedan, efter detta är jag extremt noga med vad och hur mkt jag äter mm, väger mig i stort sett dagligen för att hålla koll.
Det kan ju låta larvigt men dessa åsikter påverkar mig mycket, jag vill helst inte rida så ngn ser det, och inte ut och tävla (så att ngn ser den feta tanten skumpa runt på de stackars hästarna).
Jag VET att man inte ska bry sig, men dressyren är ju en bedömningssport och domarna betraktar ju och bedömer det de ser, så även tränare.”
Som jag skrev i ett inlägg nyligen anser jag inte att det är en mänsklig rättighet att rida om man väger ”mycket” men om man som varande runt 170 cm och med en vikt på runt 60 kilo räknas som stor och får kommentarer om vikten i hästsammanhang då har det verkligen gått på tok för långt!
Och att man skulle vara för stor för en häst runt 170 cm…hallå !?!
Då är det inte många som skulle få rida på min lilla plutt på 166,5 cm och jag kanske borde överväga att sälja honom för egen del också 🙂 ?
Som ni kanske förstår av bilden blev det inget med den planerade utebanepremiären för i år.
Ett häftigt regnande tidigare på morgonen vätte ner banan för mycket och det var bara att gå in i ridhuset i stället.
Däremot blev det inbokade besöket av equiopaten Lisa Daniel av och hon hittade inga större saker att anmärka på eller behandla på Frenchie.
Det hon noterade var att han hade en spänning i den vänstra bröstmuskeln, gissningsvis efter en sträckning och det var väldigt intressant för det var det enda området Frenchie var klart upprörd över när jag klippte honom sist. Då hittade jag ett pyttelitet sår och tänkte att det kanske var därför han var så störd men hans reaktion kändes ändå på tok för överdriven eftersom han i övrigt stod som ett ljus.
Han ville idag inte sträcka sina framben framåt neråt optimalt utan ryckte åt sig dom ”i förtid” så det ska jag träna på och försöka stretcha.
Det ska bli intressant att se om jag kan öka hans vilja att sträcka ut frambenen; när jag tex gör ”hovkratstricket” gör han det lekande lätt och bäst av alla hästar jag ägt men frambenen har vi att jobba med.
Läser följande (utdrag ur artikel från Ystad Allehanda):
”Bilister som kör så nära att hästsvansen slår i fordonet. Förare som öppnar dörren och skriker när de kör förbi eller ännu värre – tutar.
Ryttare i sydöstra Skåne larmar om en hetsigare vardag på vägarna.
– Det har blivit en allt mer påtaglig egoism. Det är en ”jag ska”-mentalitet och man verkar inte förstå vad som kan hända när det handlar om hästar, säger ryttaren Ingela Thunström.”
I kommentarerna på Facebook kan man utläsa allt från vettiga åsikter à la “ nu fick jag mig en tankeställare” och ”viktigt att man visar hänsyn” till ”va fan ska ni ute i trafiken att göra och er hästskit kan ni också plocka upp”…typ…
Som en parentes undrar jag om vissa hade vågat säga högt det de skriver gömda bakom en skärm eller så finns det fler neandertalare än vad man anar?
Själv behöver jag numera aldrig rida ”i trafiken” och undvek det om möjligt även när jag hade häst i andra stall. Att rida i mörker har jag aldrig någonsin gjort och tur är väl det när man ser och hör hur det kan gå till.
Men ibland måste de flesta ryttare rida i alla fall en kortare sträcka ute på bilvägar och jag hoppas bara att de för sin egen skull undviker det i görligaste mån.
Vad är era erfarenheter av att rida i trafiken? Är det så illa som det beskrivs ovan?
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer