Blev faktiskt bara trött igår när jag läste att det åter ”stormar” kring Patrik Kittel.

”Att man bara orkar” är faktiskt min spontana reaktion även fast jag varken känner Patrik eller har besökt hans anläggning och sett hur han tränar sina hästar där.

Men det känns ändå som att djurrättsaktivister med flera borde lägga sin energi på långt allvarligare saker än en häst som på en ögonblicksbild böjer in sin hals väl mycket.

Orkar inte ens orda mer om detta men här en bra artikel tycker jag:

http://bloggar.aftonbladet.se/ryttarbloggen/2012/08/onskar-jag-var-dressyrhast/

Efter mitt hittills enda tillfälle att testa Kreons försäkring hos Dina tänkte jag berätta lite om mina upplevelser av bolaget so far.

Jag var ju liiite nervös inför att börja använda mig av ett helt nytt försäkringsbolag som dessutom (väl?) inte hör till de vanligaste men när det skilde tusentals kronor i premie per år så kunde jag helt enkelt inte försvara att betala så mycket mer till något annat bolag.

Jag ville framför allt ha en så ordentlig veterinärvårdsförsäkring som möjligt utan att bli ruinerad och samtidigt kunna livförsäkra Kreon i vart fall hyfsat nära inköpspriset.

Ca 15.000 om året för utökad veterinärvård samt livförsäkring uppdelat på 80 + 40 tusen är otroligt dyrt oavsett tycker jag men alla de andra bolagen ville som sagt ha ännu fler tusenlappar årligen.

För mig är veterinärvårdsförsäkringen otroligt viktig- har man haft en häst som man har fått buköppna och en häst med fång vet man hur snabbt kostnaderna skenar iväg om det handlar om tex en operation på jourtid eller flera återkommande veterinärbesök.

Det sistnämnda scenariot blev ju fallet med Kreon som fick 16 (!) besök innan vi ansåg att han var färdigbehandlad.

Med facit i hand blev det faktiskt billigare för mig att få besök i stallet än att lasta och köra då det enda som inte ersattes var just de debiterade körkostnaderna som varierade mellan 55 och 220 kronor beroende på när veterinären kom och det räcker ju att man kör ett fåtal mil för att man ska komma upp i dom summorna med dagens bensinpris.

Sedan är det väl alltid skönt att slippa lasta en skadad eller i mitt fall ganska rejält bandagerad häst även om just Kreon är så lättlastad man bara kan önska.

Att allt sårvårdsmaterial har ersatts sparade också väldigt många tusenlappar för även om tex en rulle vetrap för knappt 30 kronor kan tyckas som en petitess i sammanhanget så ska man veta att det har gått åt vääääldigt många rullar under läkningen.

Även en del kompresser har kostar ganska mycket och till och med en stor rulle vanlig bomull kostar, om man använder kanske nästan 10 stycken, en del.

Mitt stallskåp har i perioder sett ut som ett mindre apotek med just bomull, kompresser, vetrap, gummihanskar, skalpeller, gasbindor och annat en masse men det har varit nödvändigt för att jag skulle kunna sköta eftervården bra.

Slutsumman för alla veterinärbesök landade på strax över 27.000:– varav jag har betalat ca 8.000:– och Dina resten så nog är jag glad över min försäkring.

Rent krasst så ligger jag än så länge på plus så att säga även om jag faktiskt hade betalat motsvarande belopp för att SLIPPA den hemska tiden med såret.

Och handläggningen har gått snabbt, alla utbetalningar har stämt och det har inte varit något ifrågasättande av något.

Så summa summarum är jag än så länge en mycket nöjd Dina-kund även om jag helst inte vill ha mer med dom att göra än att betala min månatliga premie- jag vill ha en fortsatt FRISK häst (så klart).

På tal om gårdagens inlägg om försäljningen av Archie måste jag tjata vidare om det här med att man inte ska vara rädd för att byta (läs: sälja) häst om man känner att man inte trivs ihop.

Jag kan bli så arg på de som försöker ge de som faktiskt tar steget dåligt samvete och tycker att ett hästköp är ”for life”- rena blajet om ni frågar mig.

Det är som att säga att man aldrig ska få göra slut med en partner eller skilja sig. Fånigt!

Nej, gräset kan VISST vara grönare på andra sidan och jag är övertygad om att mångas ridlust hade fått en rejäl skjuts om de ”bara” bytte häst.

Jag har genom åren inte sällan sett hästägare som nästan letat anledningar till att inte rida och man måste ju som utomstående undra varför och varför man i så fall behåller en häst man inte är intresserad av att rida.

Och man kan verkligen inte alltid skilja på tidsbrist för min erfarenhet är att det man VERKLIGEN vill göra- det hinner man också, för det mesta.

Visst kan alla hamna i tillfälliga svackor men de måste vara just tillfälliga menar jag.

Om man månad ut och månad in känner motvilja när det är dags att åka till stallet, försöker få andra att rida ens häst, ger hästen trettioelva omotiverade ”viloperioder” varje år osv- är det då inte bättre att sälja?

Jag vet inte om det är något ”fel” på mig 🙂 men jag har i alla år i princip alltid velat rida och sett fram emot dagens stallbesök. För mig är det otroligt främmande att inte känna så och även om inte alla behöver känna sådan hysterisk ridlust som jag 🙂 så tror jag ändå att många fler hade varit mycket mer intresserade om de bytte häst.