Idag reflekterar jag över att många unghästar faktiskt kan vara mer lugna och uppfostrade än deras långt äldre artfränder.

Jag ser ju hur det går till i ”mitt” stall när jag morgonfodrar; den som står tystast och mest stilla är en 2-åring medan en del av de andra (faktiskt inte Vicke) både hoppar omkring och bankar i väggarna ”här…här…ge mig…glöm inte mig”.

Samma sak i vardagshanteringen, tex när man ska leda hästarna.

Alla unghästar som fötts upp på anläggningen har varit sååå snälla, Messy var lite besvärlig i början men har också rättat in sig i ledet, medan en del vuxna hästar inte alls har varit lika fogliga.

Kanske beror det i vissa fall på att de unga hästarna liksom inte har ”lärt sig” att börja åbäka sig- som vid fodringen tex?

Sådant beteende kan ju smitta av sig, dvs om en häst börjar väsnas så följer andra efter men det kanske också är så att man är mer NOGA med hur man hanterar en unghäst?

Med de vuxna hästarna kanske ”man” tror sig veta var gränserna går så att säga och inte är lika petig med att hästen verkligen ska lyda till 100 % ”för det går ju bra ändå” medan man har en annan koll på en 1-3 åring för att man vet att så unga hästar kan vara väldigt oberäkneliga?

Oavsett vilket- inget för mig och min björn.

För hans del är det helklippning som gäller!

På tal om gårdagens inlägg skulle jag vilja påstå att det nog finns alla typer av säljare även idag (med den marknad som råder), nedan har jag personlig erfarenhet av:

Säljare som har FÖRESATSEN att sälja till mycket noga vald köpare men som efter ett tag inser att det gäller att ta det bud som kommer eftersom det är så svårt att sälja häst.

Säljare som hårdnackat vägrar att sälja till vem som helst och/ eller gå ner i pris och som sedan ”sitter” med sin osålda häst i flera år ibland.

Säljare som inte bryr sig nämnvärt till vem de säljer även om de kanske i ORD påstår motsatsen.

Säljare som inte fattar hur svårt det är att sälja utan tror att det är köparna som ska ringa på deras dörr och fråga om de kan få köpa deras häst, dvs annonsering osv av hästen är totalt undermålig men ändå säger man sig vilja sälja.

Säljare (av ANDRAS hästar) som egentligen inte är så intresserad av att få hästen såld eftersom den genererar en inkomst (från ägaren) så länge den står till försäljning och som marknadsförs därefter, dvs inte alls.

Säljare som har en fullständigt orealistisk uppfattning om sin hästs status, för och nackdelar och som därmed varken har satt ett rimligt pris på nämnda djur eller kommer att få adekvata ryttare att bli intresserade av ett köp.

Säljare (ibland genom bulvan på grund av tidigare oseriösa affärer) som har detta som försörjningskälla och som ofta figurerar med X hästar på tex Hästnet med djur (ofta importerade) där den kunniga hästmänniskan inser att påstådda prestationer inte kan harmoniera med utsatt pris såvida det inte finns ”lik i garderoben” som gamla allvarliga skador och dylikt.

Säljare som av ekonomiska och/ eller känslomässiga skäl försöker sälja en ofta mycket gammal och/ eller svårt sjuk häst för att dumpa över kostnader och bekymmer på någon annan i stället för att göra det mest barmhärtiga- avliva det stackars djuret.

Säljare som skulle kunna sälja en åsna som en häst på sitt namn/ rykte- gärna till ”överpris”.

Känner ni igen det eller har ni andra erfarenheter och exempel?

Titta vilken vacker foderhink som mötte mig vid morgonfodringen igår.

En av mina stallkamrater har verkligen ansträngt sig må jag säga.

Att jämföras med Vickes ”fattiga” hink 🙂 !

Diskuterade det här med hästköp med en vän nyligen och slogs då av att i alla fall jag nästan FÖRUTSÄTTER att man FÅR köpa en häst som man har varit och tittat på och vill ha.

Men så är det ju faktiskt inte, dvs säljaren kan ju, av en eller annan anledning tycka att den inte vill sälja till just mig.

Och detta tror jag som sagt inte att de flesta köparna tänker på utan det ”enda” man är rädd för är att hästen inte ska gå igenom en besiktning.

Idag undrar jag om ni någonsin har nekats att köpa en häst eller själva har nekat någon att köpa en häst ni haft till salu?

Varför har ni nekat eller nekats köp?

Själv har jag aldrig kommit så långt att jag har behövt att neka någon att köpa en häst jag haft till salu men vid ett tillfälle fick jag på omvägar veta att en person som eventuellt ville komma och provrida en häst jag hade till salu var mycket överviktig.

Som vi redan har diskuterat i ett inlägg för någon vecka  sedan tycker jag inte att man kan ”döma ut” någon som ryttare enbart pga vikten men jag kände mig absolut tveksam till denna person och hade tveklöst sagt att jag inte ville sälja OM jag hade tyckt att vikten påverkade.

Nu kom personen aldrig ens och provred så jag behövde inte ta ställning till ovan och jag hade INTE sagt att jag inte ville sälja pga personens vikt utan hade lagt det på någon annan bog i stället.

Till vår anläggning har det de senaste månaderna kommit lite mer tävlingsinriktade ekipage så att säga och jag måste säga att jag tycker att det är mycket roligare så.

Jag inspireras själv av att andra vill träna seriöst och tävla, på vilken nivå det än må vara och tror också att vi kan utveckla detta i framtiden genom att tex ordna kurser och dylikt.

Idag undrar jag hur NI som står uppstallade på olika anläggningar resonerar; tycker ni att det spelar roll vilket ”klientel” stallet består av eller kvittar det er lika? Utveckla gärna ert svar!

Jag har ju alltid känt mig som en lite ”udda fågel”  eftersom jag dels oftast rider på helt andra tider än någon annan på anläggningen ( och det var likadant på ridskolan)  och dels har känt mig ganska ensam i mina dressyr-träningsambitioner ibland.

Jag hade verkligen tyckt att det hade gett mig massor om jag kunde träna ihop med någon på min nivå- att vi hade kunnat titta på varandras ridning och ” taktika”.

Men hur känner ni och varför ?

Trevligt för traktens ryttare gissar jag 🙂 !