Hur kul hade det varit om jag hade skrivit blogginlägg i stil med:

Igår hände en superrolig grej- jag har nog aldrig blivit så överraskad förut.

Och imorgon väntar också något som de flesta hade dött för att få uppleva.

Skönt när det händer roliga saker eftersom jag i förra veckan var så förbannad så jag kokade och dessutom hade drabbats av världens sorg.

Glömde förresten att berätta att jag ska åka till ett jättespännande ställe nästa månad vilket är extra kul eftersom en planerad resa för några veckor sedan blev inställd av den mest konstiga anledning man kan tänka sig.

Osv….

Nä…attention seekers göre sig icke besvär hos mig…jag tycker att ”har man sagt A får man säga B”, eller kanske inte säga något alls?

Så FÖRSÖKER jag i alla fall göra för egen del.

Ha ha ha….kom att prata om detta med ÖVERDRIFTER i bloggar med en kompis nyligen och vi fick oss många skratt när vi diskuterade en del alster som vi båda läst.

För så är det ju…en del handskas liiite väl ovarsamt med sanningen och det gäller verkligen inte bara barn och ungdomar utan minst lika ofta vuxna.

Jag har tex läst om hästar som beskrivits med de mest fantastiska superlativ att jag verkligen fått fråga mig själv om vi sett samma djur- jag och skribenten.

Men visst; allting är realtivt; så också våra intryck, upplevelser och åsikter- det kan man inte bortse ifrån.

Och det finns kanske de som även sitter och skakar på huvudet åt det JAG skriver och tycker att jag överdriver hur mycket som  helst…vad vet jag?

Igår morse la jag på Facebook upp ett av de vanligaste korten man kan tänka sig som hästägare ha ha, en ”selfie” när jag sitter på Vicke i ridhuset (texten löd för övrigt ”dagens bästa stund”, säkert också något som de flesta hästägare kan skriva under på).

Hur som helst- när jag tittade på det utlagda kortet fick jag för mig att se vilka mer foton jag lagt ut sedan kanske 1,5 år tillbaka och oj så nostalgisk, och lite tårögd…det ska erkännas, jag blev.

Där fanns flera bilder på min ursöta katt, bland annat en där han ”rider” på Kreon (läs: Kreon står på stallgången och Gullis sitter på hans rygg).

Sedan ett kort på Vicke innan han lastas på lastbilen för att åka till mig från Stockholm efter försäljningen och där jag skriver att jag är förväntansfull som ett barn på julafton (så klart). På kortet syns en Vicke som nog väger minst 50 kilo mindre än idag men med sin karakteristiskt söta uppsyn.

Ett kort när vi rider på en stubbåker där det se ut som om vi förföljs av en skugga- min fråga är om det är Kreon som följer oss från sitt moln?

Och fotot där vi rider i djup snö- jag minns att denna försvann HELT dagen därpå och alltså efter bara 24 timmar (Skåne i ett nötskal)?!?!?

Givetvis är även älskade Soya med i galleriet, både när hon ”tar täten” när jag rider ut på Zack (mer nostalgi….han finns inte mer…) och när hon träffar sin syster på deras årliga sommarutflykt vid Saxstorps-sjöarna.

Ja, tänk så många minnen på en handfull kort och jag inser att livet…för det mesta…är bra härligt för oss med djur….

Denna bild fick mig faktiskt att minnas en anställd vi hade på ridskolan för tusen år sedan.

Personens inställning till arbete var exakt som ovan!

Minns att jag till svar en gång då jag ville ha något utfört fick till svar ”JU MER DU TJATAR DESTO LÄNGRE TID KOMMER DET ATT TA” ?!?!?!

Kanske inte det optimala svaret om ni frågar mig……

En sak som slagit mig är att det inte är helt ovanligt att man vid lite större tävlingar (på högre nivå) tillåter ridning på tävlingsbanan dagen innan tävling.

Man (jag) kan ju undra VARFÖR?

Borde inte hästarna var mer och mer ”fostrade” och tävlingsvana ju högre upp i klasserna de kommer?

För i lätta klasser har jag nog bara varit med om en enda tävling i år som tillåtit ridning på banan dagen innan.

Sitter och läser denna tråd på Bukefalos och inser att det är långt ifrån självklart att man uppskattar olika form av hjälp i stallet.

Själv är jag så petig att jag inte alls skulle vilja att någon, oombedd,  mockade Vickes box, fixade hans höpåsar eller foderhinkar- det är sådant jag vill göra själv, på mitt sätt.

Nu finns det väl inte så många olika sätt att lägga kraftfoder i en hink förvisso men jag vill väga och mäta allt noga och är lika petig med mockningen.

Skulle någon oombedd rykta Vicke hade jag faktiskt brytt mig mindre ha ha…sådant lägger jag inte någon vikt vid hur det görs direkt- han är alltid väldigt ren och fin trots minimal ansträngning från undertecknad.

Nu ska det sägas att jag aldrig har varit med om att någon varken mockat min box eller ryktat min häst så jag har aldrig behövt att ”känna efter” hur det kändes och dessutom finns det absolut saker jag hade uppskattat att få hjälp med men då ska jag ha BETT om det (och jag är en person som i princip aldrig ber andra om tjänster).

För övrigt hjälper jag till med en massa saker i vårt stall tex men det är mer ”allmänna saker” som att jag kan ta in hästar från hagen, kasta ner halm från loftet åt alla osv, inte att jag helt självsvådligt mockar åt specifika hästägare eller så. Då ska vi ha kommit överens om detta i förväg eller ha någon form av ”allmän deal” typ ”du kan alltid släppa ut min häst som sällskap åt Vicke om du vill”.

Så jag tror att man ska ha någon form av överenskommelse med den man hjälper/ får hjälp av- just för att det inte ska kännas ”fel” och som att man inte alls uppskattar något som gjorts i välmening.

Men hur resonerar ni?

Blir ni bara glada av att mötas av en överraskning i form av tex en mockad box eller skulle ni…tja kanske inte irritera er men känna att ni helst hade velat mocka om hela boxen ha ha?

Minns ni att jag i förra veckan skämtsamt skrev att jag önskade mig en harv av vår stallägare 🙂 ?

Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar- för det kan slå in fortare än man anar ha ha ha….och nu är  jag stolt ägare till just en HARV!

Och inte fick jag den av vår stallägare men väl av en bloggläsare som ”bara sådär” erbjöd mig sin harv som hon inte längre använder.

Då ska det sägas att jag aldrig ens träffat denna person vilket jag tycker gör gåvan än mer generös.

Så i söndags var jag och hämtade min present och fick en väldigt trevlig pratstund med en likasinnad på köpet.

Vi hade ”så klart” många gemensamma bekanta i hästvärlden och hade hur mycket som helst att prata om.

Ja, jag har ju många gånger hävdat att bloggen är bra till mycket och nu bevisades det än en gång.

Tyvärr har jag inte fått tillfälle att ”test-köra” min fina gåva än- det har regnat som bara den och vår bana är så pass dränkt att jag inte vill köra fast där varken med eller utan harv 🙂 .

Jag vill än en gång passa på att framföra mitt stora TACK till läsaren- det var verkligen en uppskattad födelsedagspresent!

Kanske ska jag önska mig något till jul också 🙂  ….eller så väntar jag till nästa år och ser vad som då dyker upp hi hi….

De gånger jag tar en sovmorgon är lätträknade- det händer i princip aldrig.

Numera beror det ju på Soyas medicinering (klockan 05.30) för även om maken lika gärna kan ge henne tabletterna så vaknar jag och kan oftast inte somna om.

Tur då att det finns något som heter powernap och som man kan tillämpa i princip när man vill, i alla fall de lediga dagarna 🙂 .