I morse tänkte Birgitta 12 år ”guuud så söt Vicks är- jag MÅSTE ta ett kort”.

Ehhhh…blev visst inte så bra som jag tänkte…..han ser ju närmast drogad ut.

Och kom nu inte och säg ”jamen det är väl inte så konstigt- så tidigt som du rider”.

Han VAR söt och snygg och vaken….jag lovar 🙂 !!!!

Bloggläsaren Cia visade bild på Facebook på vad hon använder för grejer när hon putsar på sin häst och bad andra göra detsamma.

Så här kommer mitt bidrag Cia 🙂 !

Hårborste till man och svans och mjuk borste + Magic Brush till resten av kroppen- that´s it för det mesta.

Jag smörjer hovarna utvändigt ungefär varannan dag och har i glansspray i svansen kanske en gång var 14:e dag, det är väl ungefär så det ser ut.

Svettmärken kan jag torka bort med en svamp om jag inte väljer att duscha hela hästen.

Ni som har sett Vicks IRL vet att han inte behöver skämmas för sig det minsta- tvärtom- så uppenbarligen räcker det jag gör 🙂 .

Jag tänker faktiskt ofta på att jag har mycket att vara tacksam över, stort som smått.

Men om vi ska hålla oss till ”hästavdelningen” så tänkte jag igår morse, medan jag skrittade fram, på hur mycket det finns som man kan glädjas över ÄN SÅ LÄNGE:

att det är så ljust att det fortfarande går att rida utomhus på morgnarna innan jobbet

att vädret är så bra att det fortfarande går att rida utomhus

att man inte behöver använda täcke varken inne eller ute

att man inte behöver klippa hästen

att det finns stubbåkrar att rida på

att det inte finns några insekter

att jag kan rida utan jacka även utomhus

att hagarna är torra

En del av ovan kommer att ändras snabbare än jag önskar så det är bara att njuta av varje dag.

Håller ni med eller är ni tacksamma över annat?

Härom dagen insåg jag att den mjuka borste som jag nästan uteslutande använder när jag rengör Vicke (förutom min Magic Brush) var väldigt smutsig- det var dags för den årliga tvätten av den typ.

Denna borste fick jag i julklapp för en massa år sedan av dåvarande hästskötaren Lina så man kan ju inte klaga på kvalitén precis- så ofta som den används.

Men detta fick mig också att fundera på det här med rykt för det är något jag mycket sällan ser idag: folk som just RYKTAR.

Jag vet inte om det är en generationsfråga eller en fråga om ”hur man gör” på just den anläggning där man står men som sagt ser jag väldigt sällan en ryktborste och skrapa i folks händer och aldrig någonsin i mina egna.

Jag slutade rykta för ”tusen” år sedan- kanske redan när jag köpte den första egna hästen?

Alla hästar jag ägt har haft mycket fina och lättskötta hårremmar och jag har helt enkelt inte sett någon anledning att stå och ”gnida” på dom med ryktborste och skrapa.

Någon häst har inte heller verkat gilla rykten och om den då inte har behövs så har jag sett ännu mindre anledning att insistera.

Som ni vet har jag ju däremot mani på att klippa alla hästar, även som unghästar och det samt täcke minst halva året gör ju så klart att pälsen blir mer lättskött.

Så själv borstar jag mina hästar, både med Magic Brush som är superbra enligt mig och med vanliga ”mankborstar” med lite mjukare borst- that´s it.

Inte heller lägger jag många minuter på den dagliga rengöringen av hästen- åter igen för att det inte behövs- för att rida på en smutsig häst, DET finns inte i min värld.

Hur gör ni? Ryktar ni? Lägger ni mycket tid på att putsa på hästen?

Genom åren har jag sett något som inte är helt ovanligt; ryttare som av främst 2 olika anledningar gör allt för att slippa rida sin häst.

Antingen beror det på att man tröttnat och tycker att hästen på olika sätt är ”trist” att rida (stel, ovillig, olydig, inte tillräckligt begåvad, seg, för hetsig) eller för att man av någon anledning har blivit rent ut sagt RÄDD för densamma.

Och i båda fallen ser jag samma, oundvikliga onda spiral; ju mindre/ mer sällan man rider desto mer ökar problemet.

Jag har hittills aldrig upplevt en tex istadig häst som av att enbart ridas mindre plötsligt och av sig själv blivit snäll och foglig och inte heller har jag sett styva och otränade hästar uppnå mirakulös smidighet av att stå i boxen och gå i hagen enbart.

Nej; lösningarna ser helt annorlunda ut och stavas framför allt (mer) TRÄNING, inte mindre.

Och vill eller vågar man inte själv ”måste” man ta hjälp annars finns till slut risken att hästen rent av kan bli farlig, inte bara när ordinarie ryttare väl försöker sig på att rida utan i all möjlig annan hantering.

Den av överskottsenergi laddade hästen kan sparka efter andra hästar i hagen, försöka slita sig från den som leder den dit eller hitta på allt möjligt till och med i boxen och därmed skada sig.

Tyvärr är min erfarenhet i dessa sammanhang att den av olika anledningar ridovilliga ryttaren ofta saknar självinsikt och dessutom kan det vara otroligt känsligt att som betraktare drista sig till att påtala att ”du måste rida mer” eller ”du behöver hjälp” och liknande.

Så den onda spiralen bara snurrar vidare och ingen blir gladare allt eftersom tiden går; varken ryttare eller häst.

Slutligen kanske det händer en olycka eller så inser ryttaren långt om länge att ”nej, det här går inte längre” men det är synd att det ibland tar på tok för lång tid- synd för alla parter.

För en tid sedan köpte jag ungefär ganska samtidigt ett par John Whitaker-ridbyxor för runt tusenlappen och ett par snarlika byxor i Ullared för ungefär en tredjedel av detta pris.

Båda ridbyxorna är mörkblå, helskodda och har använts och tvättats ungefär lika mycket.

När jag nu betraktar byxorna kan jag konstatera att båda slitits för ögat exakt lika mycket- skinnet i baken och vid knäna är ”sandpapprigt” och känns tunnare än då byxorna köptes.

Att Gekås-byxorna för runt 300 spänn ser ut och känns på detta vis kan jag tycka är helt ok- jag har trots allt använt dom en hel del och priset var ju minst sagt modest.

Att däremot JW-byxorna genomgått samma slitage kan jag inte tycka är lika OK med tanke på priset.

Nog borde tyget hålla lite bättre än som om jag suttit över en gammal trästock i stället för i min supermjuka Equipe-sadel, eller?

Nåja…det är som det är och jag kan bara än en gång konstatera att man inte alltid får det man tror att man betalar för- billigt kan hålla i en evighet och dyrt kan slitas fort, typ.

Dagens fråga till er är om ni har exempel på hästsaker ni köpt där ni verkligen varit nöjda med kvalité och hållbarhet, oavsett pris? Vad har det handlat om för utrustning?

Själv vill jag nog framhålla mitt ena schabrak från Mias som kostade mellan 500 och 600 kronor om jag minns rätt.

Schabraket (vitt så klart) har använts till både träning och tävling och tvättats massor av gånger men är fortfarande i utmärkt skick, bara lite slitet precis under sadelgjorden. Passformen har inte ändrats en millimeter vilket jag i princip inte upplevt med några andra schabrak, billiga såväl som dyra, som framför allt brukar krympa så att man till slut får använda dom på hoppsadeln i stället.

Så Mias är en favorit- absolut!

Men nu vill jag veta era erfarenheter om saker ni köpt!

Ja, efter helgens sammandrabbningar och tumult i Malmö måste jag ställa rubrikens fråga.

Jag läser om demonstranter som på olika sätt har försökt att skada polishästarna, det talas om ballonger fyllda med ammoniak- extremt frätande som man kastat mot dessa stackars djur.

Och med det djurskydd som vi har, eller FÖRSÖKER ha i Sverige idag måste man väl ändå i alla fall ställa frågan om det är rätt att utsätta oskyldiga djur för dessa galningar som verkar gå till mer och mer extrema åtgärder för att hävda sin sak?

Samhället hårdnar och personligen tycker jag absolut inte att vi stillatigande ska titta på utan att agera men frågan är om det är med hjälp av just polishästar som en del av agerandet ska ske?

Jag har ju dagligen varit omgiven av dessa djur under mer än 20 års tid eftersom ”min” ridskola är granne med Malmös polisrytteri och vi till och med delade stall under en herrans massa år så jag vet hur noga hästarna sköts på alla sätt och vis.

Med vad hjälper det mot huliganer och andra dårar som ger sig på hästarna?

Jag undrar om det inte är stora mått TUR och inte bara skicklighet som gjort att vi HITTILLS inte fått läsa om riktigt allvariga skador på hästarna eller till och med dödsfall men kanske är det bara en tidsfråga?

Som alla som bor i Skåne vet finns det en sak man inte kan undkomma som hästägare på hösten: leran i hagarna, i större eller mindre utsträckning.

Enligt min erfarenhet är det inte alltid ens hagens storlek som avgör om den ska lerindränkas eller ej- jag har sett jättehagar stå helt under gyttjigt vatten.

Våra hagar är ju relativt små och blir ibland hårt drabbade men vår stallägare gör i alla fall vad han kan för att försöka hålla dom så torra som det går.

Redan förra året lades asfaltkross ut vid ingångarna och det hjälpte absolut även om man behöver fylla på allt eftersom tiden går.

Härom dagen började förberedelserna för denna hösten, det är bättre att förekomma än att förekommas!

Asfaltkross vid ingången till hagen…..

…det är ju oftast där hästarna står och ibland också skrapar när det är dags för intag.