Nyligen berättade jag om att vi på min anläggning håller på att dränkas av lera i hagarna och det är ju så klart inte särskilt kul för hästarna att vada runt i detta.

Men när jag läser hur andra har det runt om i Sverige på olika hästforum på nätet inser jag att vi hästägare både är ett hårt prövat släkte vintertid men också att vi alla brottas med olika slags svårigheter av varierande grad.

Vissa har inte kunnat rida på flera dagar på grund av istäckta omgivningar, andra överväger att hålla hästarna inne från hagarna av samma anledning och för att undvika fläkskador.

På en del ställen har det stormat rejält och då är man inte heller så pigg på varken utsläpp eller uteridningar.

Här i Skåne har vi rena vår-temperaturerna vissa dagar men översköjs av regnskurar som sedan dränker våra hästars ben i lera.

Och ibland hjälper det inte hur stora hagar man har- jag har ändå sett hästar stå med vatten/ lera halvvägs upp till framknäna och då kan i alla fall jag undra hur roligt det är att gå och dra runt i detta hela dagarna.

För egen del känner jag mig just nu lyckligt lottad över att ha ett perfekt ridhus där jag kan rida så ofta jag vill.

Jag skulle inte klara av träna min häst vintertid UTAN BESVÄR om jag inte kunde rida inomhus och att behöva använda släpet för att kunna genomföra detta hade jag också sett som ett onödigt och försvårande moment i min hästhållning.

Att hagarna ser ut som de gör har jag accepterat för länge sedan- vår stallägare gör verkligen vad han kan genom att både försöka skrapa hagarna och lägga på asfaltskross där det är som mest sankt och som sagt; jag har sett långt värre hagar på många andra ställen i Skåne.

Vädret rår ingen av oss på- var vi än bor i Sverige och det är väl bara att inse att det finns för och nackdelar med allt och att man får ta det onda med det goda.

Eller så får man se till att bli mångmiljonär- köpa gigantiskt med mark där man både kan bygga ett ridhus och preparera x antal hagar som alltid går att använda BRA året runt (kunna strö ut flera ton salt om det fryser på tex) och sedan slippa klaga när vintern kommer :)!

I senaste numret av Ridsport läser jag om en tränare som har börjat undervisa genom att sitta hemma uppkopplad på nätet medan hennes elev filmas av någon som sänder filmen direkt till tränaren- online-träning!

Att uppkopplingen måste fungera optimalt nämns som en förutsättning för att distans-tränandet ska fungera liksom att den som filmar gör detta på ett bra sätt och tillräckligt nära ekipaget.

En fördel för tränaren är att denne slipper resväg och kalla ridhus vintertid men det blir väldigt fokuserat på det talade ordet då ju tränaren inte kan VISA vad han/ hon menar med hjälp av kroppsspråk och gester.

För mig känns det som något som säkert kan utvecklas med dagens och framtidens teknik och det kan säkert underlätta för de som tex har väldigt långt till sin tränare.

Men vad tror nu läsare; är detta något ni hade kunnat tänka er att prova? Varför/ varför inte? Tycker ni att en online-lektion ska kosta mer/ mindre/ lika mycket som en IRL-dito?

Jag minns att jag för många herrans år sedan brukade släpa ut ridskolans cafeterians julgran efter nyår och låta Heron äta upp den i hagen.

Detta brukade gå på en dag så det var inga längre stunder han fick roa sig med trädet.

Nu har en jättegran rasat ihop i senaste stormen i närheten av där jag bor och en massa granris har lämnats kvar.

Jag började fundera på att ta med några grenar till Vicke men blev lite osäker- kan hästar få kolik av granris?

Även om jag som sagt har ”fodrat” med det förr vill jag höra era erfarenheter- inte så kul att stå med en sjuk häst över julen (eller någonsin för den delen).

Hade ni vågat ge granris åt era hästar?

Orkar egentligen inte ens bli upprörd över dravel som detta – redan när man gick i grundskolan fick man ju försvara sitt val av fritidssysselsättning för vissa och förklara att ”jo, det är VISST jobbigt att rida” medan man möttes av klentrogna blickar.

Tänk att vuxna människor fortfarande orkar, vill och vågar yttra sig om saker de uppenbarligen inte har en aning om?

Sedan kan jag visst hålla med om att det finns sporter där man anstränger sig MER än när man rider men jag skulle vilja se den ryttare som kliver av sin häst efter en timmes ridning i trav och galopp utan en svettdroppe någonstans på kroppen och/ eller utan att ha höjt sin puls det minsta.

Men det är väl bara att inse; precis som en del tycker att det är jätteroligt att dra diverse ”hamburgar-skämt” om hästar så är det tydligen lika roligt att reta oss ryttare genom att påstå att det inte är vi utan ENBART HÄSTEN som utför något fysiskt ansträngande vid ridning.

Kanske ska man bara bemöta dylikt trams-prat med tystnad eller lönar det sig att slänga upp dessa människor på tex skump-Vicke, dra till honom rejält med en pisk i häcken och därefter se om det blir någon ansträngning att hålla sig kvar på honom eller ej 🙂 ?

Härom dagen slog det mig; jag kan inte minnas när jag senaste såg en häst med vita hår (läs: utläkt tryck/sår) i sadelläget.

När jag började rida på ridskola för lite mer än 30 år sedan var det snarare regel än undantag att lektionshästarna hade dessa vita öar på ryggen.

Så det är i alla fall ett område där utvecklingen har hjälpt våra hästar- kvalitén på sadlar är helt annorlunda nu liksom kanske framför allt MEDVETENHETEN.

Även om jag kan tycka att det idag ibland kan gå till lite överdrift åt andra hållet med folk som skyller för mycket på utrustningen och byter denna ständigt i stället för att TRÄNA så kan jag ändå minnas tillbaka på hur vi förr köpte sadlar till våra hästar- många gånger utan någon större eftertanke, kunskap eller vägledning.

”Jamen den här sadeln känns bekväm och är snygg…den tar jag” kunde man säkert säga, slänga på den nyinköpta sadeln på sin häst och sedan red man i den de kommande 15 åren. Lite förenklat men inte helt gripet ur fantasin gissar jag?

Igår pratade vi om härliga hästminnen men jag antar att vi alla har haft vår beskärda del av diverse jämmer och elände också?

Så idag undrar jag om ni vill dela med er av det värsta ni har varit med om i ert hästliv?

Själv har jag i flera inlägg berättat om diverse fasor jag varit med; när Heron fick en böld på halsen som fick skäras upp och där varet sprutade ut som ur en fontän, när han fastnade i ett fast hinder utomhus och fick sågas loss, när Décima blev buköppnad och när Archie fick fång.

Kreons sårskada var också en fasa som ni fick som en följetong- där förstod jag tack och lov inte hur lång konvalescensen skulle bli från början och tur var väl det….

När han i somras fick tas bort var det också fruktansvärt men gick i alla fall väldigt snabbt.

Ja, nog har man varit med om en del och om det inte är för jobbigt för er hade det varit intressant att läsa om vad ni har upplevt!

Idag undrar jag om ni har något (eller flera) extra underbart hästminne ni vill dela med er av?

Den där gången när det kändes alldeles underbart, när ni var sååå nöjda, överlyckliga?

För visst är det för dom glimmande ögonblicken man lever och offrar så mycket, eller?

Ska jag själv nämna något minne tar jag, som så ofta fram Heron i rampljuset- han gav mig verkligen så mycket.

Jag ägde honom i 10 år, han var som en bästa vän och vi upplevde verkligen otroligt mycket tillsammans.

Om jag bara får ta ett minne väljer jag nog när han tog sin första placering i 130- det var stort (och då menar jag inte bara hinder-höjderna).

Jag hade från början anmält till en LA (om jag minns rätt) den ena dagen och till LB och LA nästa.

Eftersom det gick så bra den första dagen fick jag i ett anfall av hybris för mig att byta LB-klassen mot MSV B-klassen nästa dag och jag minns att personen i sekretariatet fällde någon halvspydig kommentar om detta och tyckte (med all rätt?) att det var lite konstigt.

Själv hade jag min strategi klar för mig; jag skulle hoppa ett hinder i taget och se hur långt jag kom- typ.

Det var många startande i klassen och i princip alla föll ifrån som käglor. Det var bara en handfull som kom runt felfritt och EN AV DOM VAR JAG?!?!?!?

Jag tror vi var fyra eller fem som gick till omhoppning och det var fler placerade än så, så jag visste redan när jag red in till omhoppningen att jag skulle få rosett.

Hur det gick i omhoppningen minns jag faktiskt inte- jag tror att jag valde att utgå efter något stopp men den första placeringen var vår och jag var såååå lycklig.

Jag minns att jag kände en nästan hysterisk glädje i några dagar- att Heron därefter blev (kortvarigt) halt….tja..det är en annan historia…..(och hästlivet i ett nötskal skulle jag vilja säga).

Men ni då; fram med era historier nu!

Fast i ärlighetens namn så kan jag tycka att utklädda djur kan se jättesöta ut (sa Birgitta, 6 år).

Vuxen-Birgitta brukar dock inte klä ut sina egna djur om man bortser från Soyas täcken som ENBART fyller en värmefunktion (tror du på det själv frågar Birgitta 6 år).