Igår kunde ni läsa om vad andra potentiella hästköpare råkat ut för när de letat häst och idag tänkte jag berätta om min egen ”sämsta hästvisningen”-historia.

Detta var kort innan jag sedermera köpte Archie.

Jag hade via nätet kommit i kontakt med en uppfödare som hade X antal hästar varav en 3-åring (eller var den 4…jag har förträngt vilket) befann sig hos en ”mycket duktig kille” för inridning och utbildning.

Hästen sades vara mycket snäll och det hade inte varit några problem med att rida in den.

Jag lyckades engagera min dåvarande tränare som var en upptagen kvinna som mot betalning avsatte en helgdag för att följa med och titta på detta djur som befann sig ca 20 mil från min bostad.

När vi kommer fram visas vi till det dammigaste ridhus jag någonsin beträtt, efter besöket såg min tränare ut som en pepparkaksgumma i ansiktet av allt damm….den synen glömmer jag aldrig.

Inte ett ord från visaren sades kring dammandet (hade det varit jag hade jag skyllt på vad som helst och inte bara låtsats som om det regnade…fast om det kunde regna in hade ju problemet varit löst ha ha).

Nåväl…dammigt ridhus eller ej…det blev ingen ridning alls på den tilltänkta hästen!!!

Visaren longerade den först tills den flåsade som en blåsbälg och misslyckades trots det att därefter ens vara i närheten av att sätta foten i stigbygeln på den upprörda hästen.

Visaren påstod till råga på allt elände att hästen nog hade blivit upprörd pga MIG !?!?!?!, dvs att jag stod på marken och tittade på den?!?!?!

Ja, ja…jag kan ju säga att jag aldrig hade VÅGAT sätta mig på detta vilddjur ens om visaren så småningom hade lyckats ta sig upp i sadeln men det behövde jag alltså inte bekymra mig om.

Så…det var bara att köra 20 mil hem igen…det enda som blev rastat den dagen var min plånbok som både fick bekosta 40 mils bensin och arvode till tränaren.

Looking back tror jag att ”duktiga killen” inte hade varit ärlig mot uppfödaren och berättat hur knäpp/känslig/ nervös/ whatever hästen faktiskt VAR men det var ju otroligt snöpligt och extremt irriterande att bli oskyldigt drabbad på detta vis.

Minns ni att jag för ett tag sedan publicerade utdrag ur en tråd på Bukefalos som handlade om konstiga saker ryttare råkat ut för när de sökte foderhäst?

Idag läser jag om exempel på vad man kan råka ut för när man vill KÖPA häst!!!

* Åka från Stockholm till Göteborg och få veta att hästen är såld när man kommer fram.

* Säljare som gör sig omöjlig att nå efter provridning när man lämnar meddelande om att man vill köpa – såld redan när vi provred

* En ’gudasnäll’ 4-åring visade sig vara i stort sett helt ohanterad så vi kunde bara titta på avstånd i hagen. Den var dessutom sjukligt fet, hade allvarlig allergi och ägaren (som var veterinär dessutom!) funderade på att ta bort den. Men ändå skulle de ha 30.000 för henne. Blev ingen affär där nej.

* Den andra var turridningshäst som skulle få ett eget hem på äldre dar, lät perfekt för mig. Men när vi kom dit hade hon precis gått en 4-timmars tur och stod genomblöt av svett sadlad och klar när vi kom. Då undrar man ju vad som är fel om de behöver rasta av den 4 h innan provridning… Vi hade ju bestämt detta flera dagar i förväg och det stod andra hästar inne som inte var med på turen.

* Hade pratat med en tjej ett par gånger angående hennes häst hon skulle sälja alt låna ut på foder. Jag säger att jag först och främst vill ha denne på foder för senare köp om det går bra. Ja säger hon. Jag åker upp och provrider henne (ca 15 mil från mitt) Hon hade ljugit om tre saker gällande hästen. Hästen skulle vara 160 hög ca , hon var enbart 154 när vi mätte henne i stallgången hos ägaren. Hon var orädd och vem som helst kunde sitta upp. Det första hästen gör när jag sätter mig är att ta bettet och försöker dra iväg. Efter halva rundan får hon fnatt och bockar en del. Hästen var välriden stod det i annonsen. Nja hon hon kunde inte fatta galopp i något av varven och gick och tittade upp i himlen i skritt och trav ändå är jag väldigt mjuk med mina hjälper och även gav efter en del på tyglar men detta förbättrades inte speciellt. Efter att jag ridit säger tjejen att hon absolut inte vill låna ut henne utan hon är ”unghäst” och måste säljas!

* Hittade ett halvblodssto på nätet , riktigt fin dressyrstam och såg riktigt läcker ut på video(treårstest) och bilder. När jag kommer dit står det en lurvig sak i hagen som ingen brytt sig om på ett par månader minst ser det ut som. Hon var igång stod det i annons. Men det kommer fram senare att hon inte ridits sen i början av sommaren. Jag rider ett par varv och hästen börjar flämta. Jag säger då till ägaren att hästen är för trött och att hon inte är igång och tänker hoppa av. Tackar nej och åker där ifrån.

* Vackert svart sto till salu. Väl grundriden , färdig att komma ut och tävlas i lättare klasser. Det enda som stämde i ovanstående var att hästen var svart kan jag säga. När jag kom dit frågade jag om någon kunde visa henne lite för mig först, men det kunde ingen göra. Jag hoppar i alla fall upp och jag börja trava och begära av hästen och hon förstår ingenting stackaren. Efter ett tag börjar hästen markera på höger fram. Säger till ägaren och fodervärden att hästen är halt, även min tränare  ser det tydligt men dom står bara som frågetecken.

* Jag åkte över 40 mil för att komma fram och får höra att den friska hästen utan tidigare skador stod pga Erlichia och fick inte ridas på minst 6 månader….

* Åkte sen månaden senare 40 mil åt andra hållet och när vi kom fram gick inte heller den hästen att rida för den hade FÖLAT några timmar tidigare, vilket dom själva inte visste om… Sa dom i alla fall.

Känner ni igen er :)?

Tjenixen IGEN dressyrlovers :)!

Nu blev ni allt förvånade va´?

Det var ju inte länge sedan jag skrev till er men det var så himla kul att jag blev sugen på att göra det igen.

Berättade förresten för en hag-granne vad jag hade skrivit i förra inlägget och han bara skakade på huvudet och sa något i stil med ”wow…gosse…du är verkligen full of yourself” (ehhh…hur hade han lärt sig engelska….).

JAG tror att han bara var avundsjuk…dels för att jag kan skriva och dels för att jag är…tja…BÄST!

Hur som helst tänkte jag idag berätta om en jätterolig lek som jag har kommit på och som jag har lekt med Birgitta ett par gånger nu.

Fast hon inte fattar det så börjar leken med när hon måste oja sig över hur ”besvärlig” jag kan vara- hon berättar om min galna fullblodsmorfar och att jag kanske brås på honom och sedan följer en massa babbel om hur jag minsann har stegrat mig och hur jag kan ”bära mig åt” bla bla bla…tröttsamt tjafs if you ask me.

Och det är nu jag kommer in i leken för efter allt detta bjäbbande om att man får vara lite försiktig med mig så tar jag på mig min ”världens lydigaste dressyrhäst”-kappa och sedan så kör jag.

Vad som än begärs av mig så bara levererar jag utan att höja ett ögonbryn och jag njuter såååå av att ge Birgitta ”lång näsa”.

Så gjorde jag idag hos veterinären tex- jag bara lekte snälla-hästen heeela tiden så att Birgitta skulle få känna sig riktigt dum som berättat om mina små hyss.

JAG har i alla fall jätteroligt och hade inte Birgitta innerst inne inte varit så otroligt stolt över mig så hade hon nog bannat mig lite tror jag :).

En läsare (Sofia M) kommenterade nyligen att det var länge sedan Muppman hörde av sig och skrev på bloggen och att det kunde vara intressant att läsa om vad han tycker om både det ena och det andra.

När jag berättade detta för honom satte han sig genast ner och plitade ihop nedanstående rader- fantastiskt att man har en häst som kan skriva får jag säga 🙂 !

Hej alla dressyrälskare!

Hörde att ni frågat efter mig och det kan man ju förstå.

Inte många hästar som kan skriva (fast den där trögmuppen Archie var också duktig måste jag säga…) och det är väl klart att ni vill veta hur jag har det nu för tiden.

Tja…tackar som frågar…jag har det utmärkt!

Nu har jag varit hos Birgitta i över ett år och det har verkligen hunnit hända grejen på den tiden vill jag lova.

I våras hände det en liten…harkel…olycka…

Ni måste förstå att jag trodde att de där fåren som kom rusande i full fart var UTE efter mig och därför var jag tvungen att slita mig loss och springa hem utan Birgitta.

Tyvärr råkade jag tappa balansen och ramla precis utanför stallet- DET hade jag inte räknat med…jag som verkligen vet att stå stadigt….och OJ vad jag slog mig!

Min förra ägare veterinären fick komma och hälsa på mig MASSOR av gånger och det var ju förvisso kul men att hon petade i mitt sår, skar i mig med sin skalpell och satte stora bandage på mig tyckte jag inte om.

Sedan jag blev frisk har jag fått jobba ordentligt- den där lilla flickan som Birgitta tyckte så mycket om och som lärde mig att byta galopp försvann (hon hette visst Mini…fakt var hon så liten egentligen?) och Birgitta började samarbeta med en man som jag minsann lärde känna redan när jag var en ung hingst.

Den här mannen som tydligen är hemlig på något vis och kallas X är en riktig cooling.

Jag har försökt att visa honom vem som är KINGEN flera gånger men han verkar inte bry sig eller så tror han att det är han?!?!?!

Några gånger har jag sparkat bakut och trixat allt vad jag har kunnat när han har ridit för det fick i alla fall Birgitta att förstå att jag gör som jag vill, när jag vill men den där grabben verkar ju helt omöjlig att rubba.

30 meter långa ben har han till att börja med; helt omöjlig att kasta av gissar jag och ska jag vara ärlig så börjar jag tröttna på att ens försöka.

Dessutom är det så…och nu ska jag berätta en hemlighet…..att jag faktiskt GILLAR att jobba med den här X och även med Birgitta för den delen.

Det är bara ibland när de vill att jag ska liksom ANSTRÄNGA mig som jag måste visa att jag tycker att dom överdriver- jag förstår inte vitsen med detta.

Tänk er tex att man galopperar: jag har märkt att det är mycket lättare att göra det om man slirar lite med något bakben men det påstår både Birgitta och X att man inte FÅR göra?!?!? Why undrar jag?!?!?

Förresten tjatar den nya ridläraren Christina om samma saker; rakrikta, rakrikta hör jag henne oja sig och bara för att slippa hennes tjat har jag bestämt mig för att göra som hon tvunget vill- det blir väl bäst så?

Men som sagt; för det mesta gillar jag att dressyra; framför allt om jag får göra det ensam i vårt ridhus.

Då får jag ofta höra hur braaaaa jag är och ni vet hur det är; vissa saker, hur uppenbara dom än är kan man bara inte höra för ofta.

Birgitta är för den delen helt såld på mig och jag fattar ju varför.

a: jag är snyggast i hela världen och b: jag är så himla härlig att rida på när jag inte visar mina cirkuskonster- vem hade inte velat ha en sådan häst?

Sedan vet jag att hon tycker att jag ska skärpa mig när vi rider ut och inte stanna  hela tiden om vi är ensamma men jag ÄR rädd- jag lovar!

Man vet banne mig inte vad som kan gömma sig bakom alla häckar, plank, buskar och annat vi rider förbi och tro mig; man har ju fått vara med om hur mycket konstiga saker som helst på våra uteritter så det är väl inte konstigt att man blir rädd?

Jag kan inte lova att jag kommer att bli helt lugn någonsin men när jag är med min tjej Hera eller min kompis Landmann håller jag mig i alla fall i skinnet.

Fatta vad pinsamt om dom skulle se hur rädd jag är, det skulle ju totalt förstöra min image som cooling om inte annat!

Nej gott folk…nu får det räcka med skrivandet för idag; jag lovar att återkomma någon gång….

Ni undrar säkert hur det ska gå med Birgittas eget tävlande av mig och det har jag medvetet valt att inte berätta för er om hur jag tänker. Liite spänning får ni ha tills vi hörs igen…tjingeling!

Ha ha ha…igår blev jag tipsad om denna länken av 3  bloggläsare oberoende av varandra…undra sa flundra vad DET kan bero på 🙂 ?

Ja, ja…jag börjar väl bli känd för min aversion mot täckes-narkomani :).

Just denna flicka påstår att de hästar hon sköter har denna mängd täcken på sig eftersom de står i utestall trots att det är minus 15 grader ute och det må så vara men jag undrar hur många som har sina hästar under sådana premisser?

Oavsett vilket kan jag bara hoppas att hästägare inte slutar att använda det sunda förnuftet och gärna läser lite rön också.

Ett annat tips är att köra in handen under hästens täcke och känna efter- den värme som hästar alstrar brukar räcka långt även utan 3 täcken ovanpå varandra.

Förresten måste jag VERKLIGEN hålla med den person som förundrade sig över hur vissa hästägare kan slänga på 2 täcken på hästar som på senhösten/ tidig vinter går ute i 6-8 gradig ”kyla” när det inte alls är ovanligt att det är lika kallt vissa sommarmorgnar då samma hästar utan problem står helt UTAN täcken?!?!?

Idag pågår det bet-transport vid vårt stall- det är stallägarens betor som ska lämna den jättehög de legat i ute på en åker för vidare avfärd för att bli…tja…betfor kanske?

Ska jag vara ärlig undrade jag i somras om det ens skulle BLI några betor- länge var det mycket torrt och betornas blast låg helt utslagen mot marken, uttorkad och bortom räddning misstänkte jag.

Men med regn ”kom de tillbaka” och kunde alltså både skördas och nu köras iväg.

Soya är nog ledsen över att inte längre kunna stanna till vid bethögen och ta en fika-paus- hon är, konstigt nog tycker jag, väldigt förtjust i betor och rusar fram till dom hon hittar för att gnaga.

Att hästar kan tycka om betor är väl inte så konstigt men hundar ?!?!?!?

Att en del övertäcker sina hästar är något som jag förstått sedan länge så DET är inte längre ett mysterium för mig.

Men nyligen såg jag något som jag verkligen inte förstår:

Mötte en ryttare som red utomhus- hästen hade DUBBLA ländtäcken (det var minus 2 grader, sol och vindstilla) men ryttaren hade bara ridbyxor på sig?!?!!?

Nu KAN ju människan ha haft något under ridbyxorna förvisso men jag måste ändå fråga mig vem som rimligtvis borde frysa mest: en ryttare som skrittar (dvs sitter stilla) eller en häst i rörelse?!?!?

Och varför är man mer rädd om hästen än sig själv?

Fick precis detta kort via mailen av Lina! Får nog försöka locka henne till stallet lite oftare så att ni kan få se några normala bilder på min onormala häst 🙂 !

På tal om dagens diskussioner på bloggen om vad och hur mycket man shoppar: Kreon poserar här i sitt Hööks-träns för 700:– (1000:– inklusive tyglar) och sin luva från Gekås som jag tror kostade på sin höjd 30 :- 🙂 !

Om ni undrar varför han har en luva mitt i vintern (DET hade jag undrat….) så är det för att hålla de hemmagjorda örontussarna på plats då han annars skakar ur dom ur öronen. Att rida med luva av någon annan anledning i ett ridhus finns inte på MIN (dressyr)karta.

På en annan blogg läste jag att bloggägaren förundrades över den shopping-hysteri som man kan se på olika mässor och i samband med stora tävlingar, Falsterbo Horse Show tex.

Min personliga teori är att det främst är barn och ungdomar som står för just denna köp-mani; de kan lägga tusentals kronor (av främst FÖRÄLDRARNAS pengar gissar jag) på att köpa allt möjligt till både sig själv och hästen.

Jag hör mycket sällan vuxna berätta lika euforiskt om saker de planerar att handla eller som de har fyndat- visst handlar de också men inte lika mycket och för lika mycket pengar och  det verkar vanligare att man handlar för att man BEHÖVER något speciellt, inte BARA för att det är snyggt/ modernt och trots att man redan har 30 exemplar av detta (schabrak, luvor, lindor….).

Eftersom detta är en vuxenblogg framför allt (tror jag har ytterst få läsare under 18 år men jag kan ha fel….) undrar jag om mina iakttagelser stämmer även på er läsare eller om jag är helt ute och reser?

Brukar ni längta till diverse tävlingar/ mässor där ni planerar att ”bränna” tusentals kronor? Om ni handlar; vad handlar ni då?

Själv besöker jag mycket sällan denna typ av events och handlar därför nästan aldrig heller- dessutom känns det som att jag vid det här laget har allt vad jag behöver.

Mina Ullareds/Gekås-besök brukar tillfredsställa mina shoppingbehov ganska väl parat med kanske lite nät-handel och/ eller besök hos någon affär som har rea.