Som flera andra dagar i denna veckan bjöd även söndagen på regn- trist så klart men inte mycket att göra något åt.

Jag har i alla fall ett jättebra ridhus dit jag kan förpassa mig och Vicke sådana här dagar och kan inte nog lovprisa denna möjlighet.

För det är ju inte bara regnet som sådant som kan vara jobbigt dagar som dessa- underlaget utomhus är i alla fall hos oss på många ställen väldigt geggigt och halt såvida man inte ska rida på asfaltsvägarna.

Så det blev dressyr i ridhuset idag och utan det minsta dåligt samvete- Vicke har varit ute flera dagar denna veckan.

Vi körde vår sedvanliga repertoar, dressyr är ju till viss del en form av nötande även om ordet har en negativ klang- det gäller att repetera och repetera, tills hästen blir både optimalt stark och behärskar det man vill rent tekniskt.

Vaknade till en vindstilla dag och plus 5-6 grader, väldigt behagligt måste jag säga.

Soya fick springa utan täcke och själv gick jag långa stunder utan jacka medan jag var i stallet.

Vicke skrittade jag ut i nästan en timme, han fick idag bekanta sig med lite nya vägar där vi inte har ridit förut och eftersom han skrittar väldigt energiskt så kom vi lika långt på denna tid som det hade tagit Kreon typ 1½ timme att oja sig fram på.

Nej, Kreon hade många fördelar men som uteridningshäst fanns det mycket att önska- att han ens skulle RÖRA SIG FRAMÅT alla gånger tex.

Ja, ni minns väl vilket rabalder det kunde bli på våra turer och jag gissar att många Grevie-bor är lättade över att slippa se honom gräva ner hovarna framför sina hus/bilar/trädgårdar/whatever.

Eller så tror dom att Vicke ÄR Kreon och är mäkta imponerade över hur tam han har blivit :).

Jag skojar ju ibland och säger att Vicke är ”Kreon gone soft” och kanske har inte alla insett att det är en ny sheriff in town numera :).

Asätaren med sin vän, den lika glupske med med andra krav på sin meny, Vicke.

Idag satt jag länge i sadeln, i över 1½ timme faktiskt.

Först blev det nästan en timmes dressyr i ridhuset där jag jobbade mycket med traven och gjorde många tempoväxlingar mellan arbetstrav och samlad trav.

Skänkelvikningarna glömdes inte heller bort och inte heller galoppjobbet där jag också jobbade med tempoväxlingar och gjorde några byten.

Idag var också första dagen som jag kunde hjälpa till med spöt i galoppen, som jag har berättat tidigare har ju Vicke blivit väldigt upprörd om man har petat till honom på baken i ett försök att få mer samling- på detta har han svarat med att sparka bakut vilket så klart inte är den respons jag har velat ha.

Han började likadant idag men nu satte jag mig bara tungt i sadeln och liksom signalerade ”sparka dig trött jag kommer ÄNDÅ att fortsätta att peta på dig med piskan” och då var det precis som att han fattade för han slutade nästan genast med sina cirkuskonster och fick mycket beröm på köpet.

Eftersom Soya var med även idag skrittade vi ut i 45 minuter efter avslutat dressyrande och hennes lycka var gjord när hon hittade någon gammal hare (eller rättare sagt delar av den) som hon kunde springa runt och gnaga på.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen- den hunden kommer aldrig att svälta ihjäl i alla fall.,….

Idag valde jag att använda lunchrasten till att stryka ett dåligt samvete från min lista- jag besökte blodgivningen dit jag varit kallad sedan flera veckor tillbaka.

Och väl på plats fick jag ett glad överraskning; det var tydligen den 50:e (!!!) gången jag besökte dom- verkligen inte illa av någon som varit (och är) spruträdd sedan barnsben.

Som tack för min flit fick jag en jättefin ljusstake i svart granit (oj det rimmade till och med).

Vicke behövde inte ägna sig åt någon större flit idag- honom skrittade jag ut på långa tyglar och han traskade på lika fint som han brukar.

All snö är nu borta, vinden likaså så det blev väjande mellan en massa vattenpölar till stor del.

Hagarna som nyligen hade torkat upp så fint är ny-geggiga igen….skånsk vinter med andra ord :).

Jodå, väderleksrapporten på klart.se stämde till punkt och pricka- det har regnat oavbrutet sedan tidigt i förmiddags och nu är klockan strax 17.00.

Jag är sååå glad att jag red ut igår- dels för att få ha upplevt den mysiga känslan att trava i lite djupare snö och dels för att det hade varit gräsligt att behöva ge sig ut i hällande ösregn idag eller resignerat inse att hästen bara har blivit uteriden en dag denna veckan (i onsdags).

Idag fick jag ett sådant där dressyrpass av Vicke att jag nästan fick lust att skicka ett sms till hans fd ägare och fråga ”huuuur kunde du sälja detta underbara djur” (fast jag vet att hon inte gjorde det med lätt hjärta)- just nu är vi inne i ett bra flow helt klart.

Formen känns härlig och jag har precis lagom i handen, inget huvud som fälls in bakom lodplanet och inget ”bett-släpp”.

Jag försöker nu att träna Vicke på att acceptera spöt som en hjälp och det går väl sådär.

När jag står stilla kan jag peta på honom med spöt utan rabalder men ofta i trav och galopp kommer det riktiga ”Kreon-bakutare” om spöt skulle råka vidröra hans bakdel.

Tur att jag tränade mig på att sitta kvar på Muppe förresten annars hade jag nog tyckt att Vickes bakdel 10 meter upp i luften hade känts mer obehaglig även vad jag ändå tycker att den känns.

Sedan kan man väl kanske ifrågasätta om en häst MÅSTE acceptera att bli riden med spö och jag tycker nog det- jag tycker i alla fall att det är en väldigt bra förstärkare när man tex vill samla galoppen och hästen inte riktigt tar i.

Håller ni inte med får ni gärna argumentera för er sak annars kommer jag att fortsätta med min spö-terapi tror jag.

Precis som jag förutspådde igår (och det är inte alltid kul att ha rätt) så håller snön redan på att REGNA bort :(!

Jag har precis kommit hem efter att ha kört ut till stallet för att ta in Vicke- jag ville inte låta honom gå kvar längre i regnet och med facit i hand kändes mitt beslut helt rätt.

Med tanke på att Vicke är den mest ”positivt energiska” häst jag ägt (och han kan absolut ”rusa runt i full kareta 🙂 i hagen) så har jag aldrig varit med om en häst som samtidigt kan se så ömklig och världsfrånvänd ut som han har gjort nu 2 gånger då jag tagit in honom från hagen i förtid pga regn.

Han står fullständigt ”ihoptryckt” med huvud och hals nästan i marken och verkar knappt medveten om att man kommer- det meditativa tillståndet tycks fulländat.

Och även om jag inte tycker att jag klemar med mina hästar så har jag inte det minsta dåligt samvete för att han bara fick vara ute i 4 och inte 6 timmar en sådan här dag- tvärtom faktiskt.

Vaknade till en blåsig dag med fallande blötsnö i mängd men vi bedömde ändå att det skulle gå att släppa ut hästarna så ut kom dom och jag kunde ägna en stund åt att mocka åt Vicke och 2 andra hästar samt fixa med deras mat.

Att det hade kommit en hel del snö insåg jag om inte förr då jag provade att cykla (!!!) på grusvägarna kring vårt hus- det gick inte så bra om man säger så :).

Soya var inte heller förtjust i att snön yrde runt henne men eftersom hon var ute i typ sammanlagt 10 minuter igår (helt sant och detta var under vilda protester) så tyckte jag att hon gott kunde få springa lite även om det ven runt rumpan.

När det var dags att rida valde jag, troligen som enda ryttare i mina trakter, att rida ut- jag såg inte ett enda ekipage på min tur i alla fall och inga gamla hovspår heller.

Det sista var kanske inte så konstigt, den kraftigt fykande snön gjorde att till och med en del av mina egna hovspår var spårlöst borta på hemvägen.

Men det har onekligen sin tjusning att trava och galoppera i orörd snö medan solen lyser igenom och allt blir gnistrande vackert- att det sedan ven ordentligt runt öronen när man vände och fick motvinden hårt i ansiktet….tja….man kan inte få allt här i världen.

Jag var ändå glad över att jag red ut; dels tycker jag att Vicke behöver komma ut och på vardagarna är det nästan omöjligt och dels gäller det (väl?) att passa på medan snön ligger- som erfaren skåning vet man ju att den kan vara spårlöst borta i ett nafs.