Hade jag gjort som en del andra bloggare och bara berättat sådant som framställer mig själv i den bästa dagern hade jag INTE skrivit detta inlägg kan jag säga.

Jag har pysslat utomhus under hela förmiddagen och bland annat klippt allt gräs.

Jag passade även på att ”klippa till” mig själv med hjälp av en kraftig äppelträdgren som jag trodde att jag kunde ducka under. Trodde ja…

Det kunde jag tydligen inte och grenen smällde mig rakt i pannan och jag kan nu ståta med en lång, röd reva över pannan och någon form av blåmärke/ utgjutning ovanför mitt ena öga. Bokstavligen en klant-SKALLE 🙂 !

En stund senare tittade jag närmare på en stor kruka som jag flyttade från trappan till grindhålet utanför vårt hus och som även ni kan se om ni tittar på bilden så är hälften av blommorna borta.

Jag får väl tacka dovhjortarna att de hade vänligheten att trots allt lämna kvar hälften men fan vad klantigt gjort av mig!

Jag VET ju att dovhjortar äter penséer och enda anledningen till att krukan har fått vara ifred tidigare är för att den har stått uppe på vår trappa.

Jag måste ha fått hjärnsläpp när jag tänkte att krukan kunde stå vid grindhålet….att den gjorde det förra året var för att den DÅ innehöll blommor som dovhjortar inte äter.

Ja ja…krukan är tillbaka på trappan och förhoppningsvis tar sig blommorna igen.

Frenchie har vilodag så det har inte blivit någon ridning idag men däremot grillpremiär.

Jag är enligt Henke grillmästaren i vår familj men idag tog det ”hundra år” att få fyr på briketterna innan vi kunde njuta av en god middag.

Jag gissar att många har tagit ledigt idag; själv jobbar jag på schema så jag jobbade både igår och idag.

Även Frenchie jobbade, idag på utebanan.

Ni som tycker att jag är väderfixerad får ursäkta men jag fick lite skrämselhicka när jag såg prognosen för kommande 14 dagar som i princip sa ”inte en droppe regn”.

Blir det någon höskörd i mina trakter i så fall undrar jag och kommer gräshagarna att se ut som knastertorra stäppar? Time will tell….

Jag såg ett reportage på tv för några dagar sedan som handlade om att många rapsfält blivit nerplöjda pga missväxt och jag fattade ingenting eftersom jag kör förbi ett sådant fält mycket nära Ryhus dagligen. Det fältet ser så ”välnärt” ut som tänkas kan men så började jag titta mer noga nära Staffanstorp när Henrik och jag körde för att äta lunch häromdagen.

Och då fattade jag! Jisses! En del fält består av små klena plantor som knappt går att känna igen som raps och det måste kännas bedrövligt att vara den markägaren.

Idag tog jag mig tid att göra något jag haft på min to do-lista sedan i höstas men bortprioriterat av olika anledningar; jag besökte Dagstorportens ryttarförening för en liten förevisning.

Inte för egen del så klart; jag har tävlat i Dagstorp ”tusen gånger” de senaste 30 åren men mr Frank har aldrig varit där och tävlat…än.

Eftersom denna tävlingsplats är en av dom jag vill kunna åka till i framtiden ville jag därför kolla av läget idag och kort sammanfattat så gick det hur bra som helst.

Jag skrittade 90% av det 45 minuter långa ”passet” så det var mer mental än fysisk träning men det passade också bra idag.

Som en bonus träffade jag en vän jag inte sett på länge; hon cyklade dit för att säga hej och tog också det ena kortet.

Nu har jag inga fler tävlingsplatser jag redan på förhand tänker att jag vill visa Frenchie och de där vi har varit räcker gott och väl för ett tävlande i den omfattning jag önskar som det ser ut i dagsläget.

Det här med att ”visa” hästen tävlingsplatser i förväg är för övrigt ett koncept jag stulit från en god vän som i början av karriären med en tittig häst i princip alltid gjorde detta och det med mycket gott resultat.

Givetvis kan ”allt” hända när man tävlar ÄNDÅ och oavsett om hästen är stencool eller tittig men på detta viset tycker i alla fall jag att man har förberett den så gott man har kunnat.

Och jag fattar att det ibland inte är görbart men går det så…

Jag förstår med facit i hand verkligen inte varför jag inte gjorde så här det första året jag tävlade Vicke som jag köpte med vetskapen att han kunde bli spänd och tittig på tävling och då hade han ändå tävlats av en ryttare med långt större rutin och skicklighet än jag besatt.

Hade jag åkt iväg även med honom hade jag högst troligt besparat mig ”missade poäng i onödan” för det räckte oftast jättebra för hans del om han fick titta på whatever i lugn och ro för att sedan inte bry sig mer.

Du milde vad det har blåst idag!

Det hjälpte inte att det var 10 plusgrader, det kändes väldigt mycket kallare tack vare vindarna och jag var helt stelfrusen efter mitt ridpass på utebanan.

Det var nog bra att jag tränade på att rida i blåst på den senaste tävlingen och att det dessutom gick problemfritt för annars vete tusan om jag inte hade fegat ur idag och valt ridhuset.

Det märks att Frenchie och jag är mycket mer samspelta efter lite mer än ett år ihop; förra året kunde han fjanta sig på utebanan lite i stil med ”jag stannar och backar” (som han gjorde i början när jag red ut) om det blåste eller min bil stod utanför banan eller det var något annat som ”störde” (läs: gav en ursäkt för att låtsas vara störd/ rädd). De gånger det hände bröt jag det snabbt men i år har det inte funnits antydan till dylikt trams.

Henrik och jag har varit och ätit lunch och jag har lekt arborist kring stallet (mitt nya nöje är tydligen att kapa trädgrenar…..) men annars har jag inte varit särskilt aktiv och skyller på blåsten.

En stor fördel är det med vindarna i alla fall; flugorna låter bli hästarna!

Idag hade Frank och jag med oss Molly i skogen och sin vana trogen skulle hon markera revir precis överallt.

Hon hade behövt en blåsa på 150 liter för att ”vattna” allt hon ville så de sista gångerna kom det inget när hon markerade ha ha.

Vi avslutade rundan med skritt uppför en jättelång klätterbacke som jag har hittat – Molly, aka Fjädern tog sig an den som ingenting medan Frenchie pustade lite; kanske delvis pga vikten på ryggen hi hi?

Jag är så glad för ”min” skog där ridvägarna är oändliga och kan varieras hur mycket som helst.

Medan jag red drog jag mig till minnes en i efterhand rolig händelse i ett stall där jag var inackorderad och där uteridningsmöjligheterna enligt mig var ganska skrala (mest spikraka grusvägar).

En stallkamrat som varit inackorderad mycket längre än jag erbjöd sig att visa mig lite nya vägar när jag påtalade ovan och jag hängde förväntansfullt med.

Döm om min förvåning när vi var tillbaka i stallet efter typ 40 minuter; den lilla plutt-rundan tyckte jag knappt att det var lönt att sadla hästen för och jag hade själv långt bättre och framför allt LÄNGRE alternativ som jag använde mig av. Så kan det gå!

Idag blev det ett bra pass på utebanan och det känns som att jag har fått bättre snits på bla bytena.

I mitt/ vårt fall handlar det om att jag måste hålla ihop Frenchie bättre för att få de fina bytena vilket så här i skrift är så självklart men jag inser att jag tidigare inte ridit som jag vet att jag måste.

Medan jag red påmindes jag om hur jag numera när jag rider ensam nästan kan höra Ninas instruktioner kring vad jag måste tänka på/ göra bättre och när jag tränar för henne vet jag rätt ofta vad hon ska säga sekunden innan hon säger det. 

För mig är detta ett bra betyg och ett tecken på att man dels är eniga om hur ens häst ska ridas och dels att man kan ”klara sig” utan ständig instruktörshjälp utan att känna att hästen går sämre på hemmaplan.

Jag fastnar numera mycket sällan i känslan ”åhhhh….jag MÅSTE ha hjälp med xx för det känns så dåligt” och så kunde det vara ibland för x år sedan. Det betyder så klart inte att jag alltid har superpass hemma och/ eller vet exakt hur jag ska rida optimalt.

Bilden har jag använt flera gånger bara för att jag tycker den är så sjukt rolig och för att jag verkligen har känt känslan med tidigare hästar ibland. Så ett av många mål med Frenchie är att aldrig känna så med honom 🙂 .

Nice try 🙂

Idag har jag ärligt talat mest sovit bort dagen eftersom jag jobbade i natt och Frenchie har passande nog haft en vilodag.

Det kan för de som inte har hästar säkert kännas som att vi hästmänniskor aldrig är nöjda och alltid hittar något att klaga på och just nu skulle det kunna vara vädret, i alla fall här i mina trakter.

Nog för att jag är den första att sjunga solens och värmens lov men nu har det inte regnat på lite väl många dagar och då börjar ju i alla fall oron hos mig över både gräset i allmänhet (läs: tillgången på hö efter årets skörd) och mina egna hagar i synnerhet.

Som jag skrev härom dagen vill jag absolut inte att min ponny ska få fång igen men jag vet också hur Frenchie reagerade i slutet av förra sommaren när gräset var torrt; han stod bara och glodde i hagen och skulle inte äta ett strå och han behöver verkligen äta. För övrigt kastade han sig inte över hösilaget heller annars hade det så klart varit den enklaste lösningen.

Brännässlorna växer i alla fall och det är ungefär det enda produktiva jag har gjort idag; ryckt bort dom från diverse platser.

Men det blir lättare för varje år, precis som med träd och busk-gallringen.

Något som också hjälper mig, som egentligen inte är så intresserad av trädgårdsarbete i allmänhet och ogräsrensning i synnerhet är att redan på förhand bestämma att ”idag tar jag ytan x” eller ”idag ska jag fylla 2 skottkärror med grenar/ ogräs”.

Då har jag ett konkret mål som känns görbart för i mitt fall tröttnar jag ganska snabbt och jag har inte viljan att tex rensa ogräs i flera timmar. En halvtimme är mer lagom och numera räcker det faktiskt, i alla fall om man gör det nästan dagligen.

Ursäkta mitt tjat men hur kan man inte tycka att detta är den vackraste tiden på året (så vida man inte är pollenallergiker…)?

All grönskan är så vacker och fräsch, vinterns vissnade löv är ett minne blott liksom leran, det smutsiga och förfulande.

Jag, som bor på landet och åker några mil till jobbet ser detta bländande överallt och inte bara hemma- mycket genomgår en väldigt vacker transformation just nu.

Hemma har jag utfört årets första gräsklippning och än så länge växer detta lite ojämnt; mer på vissa ställen än andra.

Gräset i mina hagar är gräsmattekort och verkligen långt ifrån böljande och tex gräsfälten mitt emot mina hagar som stått obrukade sedan vi flyttade hit har dubbelt så frodigt gräs, minst.

Kanske för att ytan putsas varje sommar eller ännu troligare för att marken där är ”sumpigare” (=samlar mer vatten som är bra för gräset just nu)?

Jag skulle i den bästa av världar önska långt mer gräs till den lite svårföddde Frenchie och ännu mindre gräs till ponnyn pga min alltid närvarande fångest (ett otroligt talande ord btw) men nu är det som det är och jag har en slags kompromiss i hagarna och får vara glad för det.

Jag var i alla fall glad efter dagens ridpass, så som jag nästan alltid är och det ska inte underskattas.

Henrik och jag har avnjutit en ute-lunch och nu har jag sovit inför kvällens arbete.

Såg precis ovan självsådda pensé- ännu lite vardagsskönhet om ni frågar mig.