Under dagens Ebba-träning låg fokus på högeröppnan som jag tycker har förändrats (läs: förbättrats) aldeles för lite över tid- den är fortfarande för rak medan vänsteröppnan numera utförs med långt bättre tvärning och böjning OCH i bra tempo.

Högeröppnan är däremot alltså för rak, framför allt om jag inte tillåter Archie att dra ner på tempot.

Så idag gjorde vi mycket öppnor för höger skänkel och det blev bättre efter ett tag i trav och riktigt bra i galopp.

Annars hände inget världsrevolutionerande att rapportera om, vi får väl se vad träningstävlingen imorgon ger.

Nu måste jag läsa in LB:1 programmet som jag inte har ridit på 2 år och aldrig mer trodde jag skulle rida heller (inte med Archie i alla fall) men det blir ju inte alltid som man tänkt här i livet.

Och jag vill kunna rida 2 program imorgon så då fick det bli så här (alla programmen går på kort bana pga ridhusets storlek).

…med den nya sadeln.

Jag hoppas att jag inte har sagt för mycket men än så länge verkar allting jättebra trots att Amerigo själva varnar för att hästen kan kännas ”konstig” med en ny sadel i början, att man bör rida in den försiktigt osv.

Igår efter skritt-turen tyckte jag att sadeln hade kasat väl långt bak men enligt sadelutprovaren är detta inte alls ovanligt, tvärtom, eftersom sadeln ännu inte har hunnit forma sig efter hästen och ligger lite ”ovanpå”.

Idag låg sadeln som en smäck och även pälsen under den var helt slät efter mitt ridpass.

Archie verkade inte det minsta besvärad på något vis, i alla fall inte under det lätta och tämligen kravlösa passet som jag genomförde enligt Amerigos rekommendationer.

Idag fick Archie och jag besök av den sadelutprovare vi träffade när jag beställde min nya Amerigosadel och det var just den hon kom för att leverera idag!

Vad kan jag säga annat än att sadeln är jättesnygg och att jag längtar efter att få börja rida ordentligt i den.

Tyvärr är det inte bara att ”köra hårt” direkt utan jag rekommenderades att vänja in Archie försiktigt och rida i min gamla sadel däremellan.

Idag skrittade jag bara ut i den och så långt kändes det bra.

Mötte maken på hans sedvanliga eftermiddagspromenad på hemvägen och tyckte att han kunde ta med Soya hem (hon var som vanligt med mig på uteritten) men det var hon inte alls intresserad av.

Om det var sin häst eller mammi hon inte ville skiljas från låter jag vara osagt men hon stod läääänge och tittade efter oss när vi skrittade iväg och det var tur att maken hade ett koppel till henne annars hade hon rusat efter oss.

Väl tillbaka i stallet oljade jag in min nya dyrgrip och njöt av dess skönhet 🙂 samt passade på att avhandla lite bloggkommentarer och annat med kära Oliven (Ris ägare Liv).

Morgonens dressyrpass avverkades utan sporrar och med ett spö som användes ytterst sparsamt och som jag slutligen la ifrån mig helt.
 
Red mycket övergångar mellan trav och galopp och precis som vid något tidigare tillfälle så började Archie ”från ingenstans” att gå så där underbart som han gör i sina bästa stunder.
 
Detta var efter ca 30 minuter, han gick inte DÅLIGT innan men det var ändå en markant förändring och när detta var inträffade var det bara att ”åka häst”- jättehärligt.
 
Jag önskar att jag säkert visste VAD som utlöser denna förändring; är det något i min ridning (vad vet jag i såg fall inte än)  eller är det helt enkelt den tid det tar för Archie att fullt ut ”värma upp”.
 
Jag märker ju på mig själv att jag behöver tid på mig att ”komma igång”- i början blir jag lätt andfådd medan jag efter ett tag kommer in en annan andning eller hur jag ska säga.
 
En annan tanke som slog mig är att jag kanske inte ska rida fram så länge (45 minuter inklusive skritt) innan jag rider in på tävlingsbanan?
 
Nu är mitt mål med ridningen hemma att få Archie att gå på det där ”bästa sättet” så fort som möjligt, dvs det ska helst inte ta 30 minuter innan vi är där, och sedan orka gå där längre och längre tid innan den uppåtgående kurvan börjar plana ut och slutligen börjar söka sig neråt så att säga.

Även i morse var det bara ett fåtal grader varmt (dvs svinkallt) på morgonen men fördelen med det är att det då brukar bli fint höstväder och det blev det också.

Solen strålade och då blev det genast ganska varmt mitt på dagen så när jag hade slutat jobbet åkte jag för att rida ut på min lille häst.

Idag flöt allting på bra och även om jag bara red ”rakt fram” övade jag en del på övergångar mellan skritt och trav med snabba och lätta reaktioner.

Jag red utan sporrar och hade förvisso spö med mig men utan att använda det en enda gång och det var inga som helst problem.

Gårdagens problem med att ljusen på mitt släp inte ville fungera avhjälptes också till 100% efter ett besök hos min kära bilmekaniker där jag alltid får utomordentlig service så nu har jag en sak mindre att fixa på min agenda.

Jag har glömt att nämna det men jag får förhoppningsvis min nya sadel i veckan och det ska verkligen bli kul.

Inte för att jag eller för den delen Archie har lidit precis som det är nu men den nya sadeln var ändå, i alla fall vid utprovningen, snäppet bättre och det räcker för mig.

Usch vilken trist tävlingsdag det har varit idag!

När jag steg upp halv fem (suck….) var det frost på bilrutan och temperaturmätaren visade höstens bottennotering, bara EN plusgrad!

Dimman låg dessutom så tät så tät- det gick knappt att se några meter framför sig på vissa sträckor.

Tänk om det hade varit sådant väder på LC:n igår!!!!

Domarna hade ju inte kunnat bedöma ett enda lopp och hundarna hade för den delen inte sett trasan.

När jag kopplade släpet insåg jag att en lampa som pajade på bilen igår gjorde att det inte gick fram någon el till släpet över huvudtaget- alla lampor vägrade lysa!

Det kändes ju verkligen säkert att köra med ett nersläckt (men tack och lov vitt) släp i dimman men vi lyckades komma fram helskinnade och körde bara fel sista biten eftersom arrangören inte hade skyltat ordentligt till själva parkeringen.

Väl på plats kändes allting hur bra som helst tills jag red in på banan där jag skulle rida LA:4.

Som på en given signal efter inledningshalten DOG Archie fullständigt och jag var faktiskt på väg att lämna banan flera gånger i frustration.

Inte ens mina till slut BANKANDE skänklar gjorde någon skillnad och det var precis som domaren skrev i protokollet ”väl kämpat på en fin häst som för dagen inte ville gå fram” eller något sådant.

Om jag kunde skylla på NÅGOT, vad som helst, men när jag red bort till framridningsridhuset efter ritten och för att rida lite mer satt jag plötsligt på en häst som FLÖG fram och jag fullständigt NJÖT av hur otroligt fantastiskt och underbart han gick.

Således har Archie nu lärt sig samma sak som tusentals hästar före honom- inne på banan går det att maska utan att man som ryttare har så mycket att sätta emot!

Om jag inte lyckas vända/ ändra detta är det så klart fruktansvärt och jag är dessutom så luttrad att jag inte är alls övertygad om att det går.

Dels har tendenserna funnits där redan innan och dels är detta som sagt inget världsunikt problem.

Tyvärr kommer det också i förlängningen att innebära att våra vägar måste skiljas åt och det känns ännu bittrare när jag nu fler och fler gånger även fått känna på vilken potetial Archie faktiskt har.

Jag har ju från dag 1 köpt Archie som en ren tävlingshäst och för mig räcker det absolut inte med en häst som fungerar på träning, hur underbart den än skulle gå där.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg- jag annonserar inte ut hästen imorgon 🙂 utan börjar med att anmäla honom till en träningstävling i dressyr nästa vecka där jag ska se om det är lika illa och om jag kan göra något inne på banan för att vända det.

Jag är en fighter och vill verkligen uttömma alla möjligheter men tyvärr har jag andras erfarenheter av samma problem som en mycket dålig statistik att slåss emot!

Idag skulle Soya delta i årets sista LC-tävling och eftersom incheckningen skulle vara avklarad innan klockan åtta och jag hade över en timmes bilfärd till tävlingsplatsen (Skottorp vid Laholm) så blev det uppstigning i ottan för att hinna mocka och fodra innan.

Eftersom jag inte kände för att stiga upp typ halv fyra för att hinna rida också fick detta anstå och det stressade mig en del.

Väl på den vackra tävlingsplatsen kunde jag konstatera att det var tur att jag hade en extra jacka i bilen- den värmde skönt i den morgontidiga kylan.

Tyvärr (och inte helt ovanligt) var det strul med LC-utrustningen vilket gjorde att första omgångens lopp drog ut otroligt på tiden.

När inte ens resultaten efter denna omgång var redovisade (pga datastrul) strax efter klockan två och man inte heller kunde veta när den andra omgången skulle komma igång valde jag att köra hem och strunta i resten av tävlingen.

Jag jagar ju inga cert eller dylikt utan deltar för att det är kul men efter så många timmar hann jag tröttna och kände dessutom att jag var tvungen att åka hem och rida eftersom jag ska tävla (också i ottan) imorgon.

Så tyvärr har jag ingen aning om hur det gick för Soya i det första loppet, man kunde bara se en liten bit av början och slutet på banan så hur hon sprang resten vet jag som sagt inte alls.

Hon tyckte dock det var lika kul som alltid och jag tyckte det var kul att återse en del gamla whippetbekanta.

Eftersom jag bröt tävlingen hann jag rida innan det blev mörkt och det blev ett ganska kravlöst uteridningspass i strålande solsken.

Archie kändes mjuk och fin och det är bara att hoppas att detta håller i sig till imorgon bitti.

Efter ett mycket trevligt pass hos Ebba idag måste jag uttrycka min tacksamhet över att Archie valde att ta med sig Dressyrkungen dit och dela passet med honom.

Dressyrkungen har varit hos Ebba vid enstaka tillfällen men dels var det länge sedan sist och dels brukar han inte vilja stanna så länge per gång.

Idag tränade vi förutom de sedvanliga rörelserna även en hel del på bakdelsvändningar och jag fick vända runt Ebba som petade på Archie lite med ett spö från marken.

Detta fick en strålande effekt på reaktionsförmågan och jag har nog aldrig känt Archie vända så aktivt förut och ändå utan stress.

Detta var i slutet av passet och när Ebba därefter bad mig avsluta med lite galopp så var framför allt den vänstra galoppen, som kan vara hemsk när Archie sätter den sidan till, otroligt fin.

Så det mjukade nog upp benen att göra de där bakdelsvändningarna :)!

Väcktes 04.15, inte av den sedvanliga ”truddelutten” från telefonen utan av ett väldigt skrapande ljud vilket fick mig att inse samma sak som varje år vid denna tid:
 
”De är tillbaka”!
 
De är MÖSSEN som i början av oktober söker sig in i vårt hus från åkrarna som omger oss så nu är det bara till att ladda fällorna- igen!
 
Har efter att ha riskerat att smälla sönder mina fingrar med de traditionella musfällorna i trä (brukar säljas i 2-pack för typ en tia) investerat i mer lätt-betade plastfällor som man kan återanvända gång efter annan.
 
Vid ett tillfälle kan man verkligen säga att vi hade omarbetat uttrycket ”två flugor i samma smäll” för då satt de just 2- om inte flugor så möss i en och samma fälla!
 
Att maken inte vaknade av morgonens oväsen må vara honom förlåtet men Soya var en större besvikelse!
 
Det är bara att inse att hennes hörsel är selektiv- dels hör hon det hon vill höra och dels vill hon inte höra något ALLS om hon anser att sömnkvoten inte är uppfylld.
 
Efter att ha burit ner den högst motvilliga sömndyrkaren från ovanvåningen begav vi oss till hennes häst som jag tänkte tömköra (Soya tittar som mest på men sover oftast då också- dvs då hästen springer ibland centimetrar ifrån henne).
 
Väl i ridhuset kunde jag konstatera att vårt underlag har fått en hel del nytt spån som påfyllning sedan gårdagen och även om det inte var något fel på det som det var innan så är det nog inte fel att fylla på innan underlaget blir allt för stumt.
 
Archie såg ut att ha lite problem med fästet i galoppen men det rättar säkert till sig när underlaget har satt sig lite mer.

Redan på väg till jobbet började gratulationerna att hagla via Facebook, jag fyller både år, har namnsdag och bröllopsdag idag och även om jag inte precis vill fira (snarare sörja….) att jag blir äldre har det varit otroligt trevligt att bli uppmärksammad av så många vänner och bekanta. Tack alla!

Även mina underbara arbetskamrater firade mig och vi gick traditionsenligt och åt buffé på en av mina favorit-lunchrestauranger.

Efter jobbet åkte jag en snabb runda inom stallet för att släppa ut Ri och Arch och sedan fick Soya sin motion innan dagens alla måsten kunde anses avklarade!
 

När jag steg upp i morse var min första tanke faktiskt ungefär ”usch” eller ”blä” för jag kände mig ganska trött och inte alls pigg på att rida och ägna mig åt de trettioelva sedvanliga förberedelserna innan jag kunde sätta mig i sadeln (fodra, mocka, strö, sopa, sätta på mig stövlar, borsta, tränsa, sadla osv osv).

Min andra tanke var ”SKÄMS!!!! Birgitta” och det gjorde jag.

För givetvis är jag tacksam över att jag faktiskt har en ridbar häst att stiga upp till och de gånger när Archie har varit halt hade jag gett vad som helst för att få stiga upp i ottan och rida.

Väl i sadeln kanske Archie kände att han ville belöna min karaktär för efter en halvtimmes ridning som gick helt ok med bland annat 6 (SEX!!!) rena byten i rad (åt det lätta hållet men i alla fall….) så bytte han från ingenstans plats med sitt alter-ego (jodå…det är inte bara jag som har sådana) DRESSYRKUNGEN!

Och Dressyrkungen var härlig att rida på må ni tro!

Han hade en bättre bjudning än Archie och dansade fram så härligt! Själv satt jag bara och njöt- både över hur lätt och bra allting kändes och hur stilla mina skänklar hängde utmed Dressyrkungens sidor.

Ja, det är bara att tacka för denna visit- kanske kunde jag få kungen att flytta in till Grevie för gott och så kunde ju Archie bo hos honom i stället- var han nu håller hus (visste jag DET skulle jag tvångshämta honom!!!!)