Häromdagen slog det mig att jag väldigt sällan ser män/ killar som pussar på sina hundar och ”gosar” med sina hästar och då började jag fundera på om det är ett typiskt kvinnligt fenomen?
 
Detta leder mig in på dagens fråga eller snarare frågor och det är:
 
Brukar ni pussa på era hundar?
 
Brukar ni pussa på era hästar eller hur visar ni att ni tycker om dom? Ger ni bara verbalt beröm?
 
För egen del både pratar jag en hel del med hästen och klappar honom mycket, både när jag rider och i den dagliga hanteringen (i boxen, på stallgången osv) men däremot PUSSAR jag honom aldrig.
 
Soya the dog får inte heller så ofta just pussar men däremot kelar jag ju otrolig mycket med henne och pratar bebis-språk à la Birgitta 4 år.
 
Doggy vill ofta gärna återgälda ömhetsbetygelserna genom att slicka på mig och ska jag vara ärlig så är jag inte så förtjust i det- i alla fall inte om det ska slickas i ansiktet.
 
Jag kanske tänker för mycket på var den lilla näsan och munnen varit och rotat för att uppskatta pussarna- vad vet jag :)))?   
 
Kan som ett nostalgiskt OT berätta att det när jag gick i grundskolan (på stenåldern således) fanns ett jeansmärke som hette ”Puss & kram”. Om man var cool och ”inne” så hade man antingen dessa jeans eller några som hette ”Gul och Blå”.

När ni har läst denna diskussion på nätet förstår ni kanske vad dagens fråga är:

Hur gör ni med grimmor i hagen och varför resonerar ni som ni gör?

På vår anläggning måste hästarna ha grimmor i hagen och jag har all förståelse för det, DÄR.

Dels vet jag att en del av de som tar in hästarna är ganska ”korta i rocken” och detta parat med en del uppspelta hästar på kanske 170 cm i mankhöjd gör att det kan vara nästan omöjligt att få på grimman snabbt och smidigt.

Stallet och hagarna ligger också utmed en 70-väg så skulle någon häst komma lös vill man, om inte annat på grund av trafiken, kunna fånga in den så snabbt det bara går.

På ridskolan där jag stod innan leddes hästarna ner till hagarna i träns och hade ingenting på medan de gick ute. Där gick många hästar en och en, var väldigt ”tama” och framför allt finns det ingen trafikerad väg de kan springa ut på.

Som ytterlighet till exemplena ovan vet jag även ett stall där hästarna MÅSTE ha grimmor även i boxarna, dvs dygnet runt!

Detta skulle jag personligen inte acceptera pga den skaderisk som JAG bedömer att det är oavsett om detta stall skulle hävda att det aaaaaldrig inträffat någon incident så länge de haft ”grim-kravet”.

Nu vet jag inte anledningen till denna idé med grimma dygnet runt och tänker inte forska i det heller…det är inte mitt bekymmer….men som sagt; själv skulle jag inte kunna stå i ett sådant stall.

Någon i den länkande diskussionen påpekade också att man egentligen borde ha lädergrimmor i hagen om man nu ska ha något på hästarna över huvud taget och det är något som jag själv inte funderat över men kan instämma i.

Även om jag har fått flera nylongrimmor förstörda sedan jag flyttade till nuvarande anläggning så ÄR det ju så att de håller bättre än läder och det ska man kanske inte UPPSKATTA utan i stället vara rädd för- OM olyckan skulle vara framme.

Jag får nog ta och köpa på mig ett gäng lädergrimmor på GEKÅS- där kostar de kanske en hundring eller så…känns inte riktigt som att jag vill ta grimmor som kostar 3-4 gånger så mycket och gegga ner i hagen faktiskt.

Men som sagt; hur tänker ni?

Vad finns det egentligen för FÖRDELAR med att cykla på en mini-cykel vs en ”traditionell” dito?

Varför var de så populära när jag var liten? Var det bara att de var annorlunda?

 Elller går ni BET på den:))? 
 
För många herrans år sedan STAL jag och en vän till mig några sockerbetor som låg i ett jättelass på en åker.
 
Vår plan var att vi skulle ge dessa till min dåvarande häst Décima tänkandes att hon säkert skulle älska denna delikatess eftersom hon tyckte om betfor (som ju görs av just betor).
 
Men men…somliga straffar Gud meddetsamma höll jag på att säga….stölden ”straffades” genom att Décima vägrade att ta ens en tugga av stöldgodset hur vi än försökte.  
 
Jag har sedan dess aldrig mer försökt att mata någon häst med sockerbetor och den enda i vår familj som ibland knaprar på denna rotfrukt är Soya som då och då snappar åt sig en bit när vi går förbi bethögarna på hösten.
 
Nu är min fråga:
 
Var Décima ”konstig” som inte ville äta sockerbetor (morötter åt hon ”som en häst”) eller är det inte särskilt poppis bland hästar?
 
Äter era hästar sockerbetor eller har ni aldrig ens provat?   

På tal om en diskussion jag deltog i för några dagar sedan tycker jag att det hade varit intressant att ta del av er läsares tankar och åsikter i en specifik hästprisfråga.
 
Jag undrar helt enkelt vad ni TROR att Kreon kostade när jag köpte honom? Motivera gärna ert svar så utförligt som möjligt. Om ni vill kan ni också skriva vad ni anser att han BORDE ha kostat vilket ju inte behöver vara samma sak som den faktiska prislappen.
 
Ni ska alltså utgå från att det handlar om en 6 årig halvblodsvalack, ca 170 cm e Don Romantic, utbildningsståndpunkt ”inriden”, dvs ungefär som en 4 åring. Hästen var aldrig tävlad och är ej heller visad på 3-års test, kvalitets eller dylikt. Stod hos NN för försäljning när jag köpte honom. Fullt frisk och utan olater.
 
Så..kära vänner…vad gissar ni och varför? Vem vågar börja?

Igår var jag och lämnade blod, ett åtagande jag haft på agendan i många år nu men som varje gång kallelsen kommer gör att jag känner lite…ska vi kalla det ångest i brist på bättre?

Det är verkligen inte så att jag genast kastar mig iväg till Blodcentralen för att få eländet överstökat utan många gånger går jag inte ens dit förrän kallelse nummer 2 dimper ner, dvs någon vecka efter den första uppmaningen.

Och detta kan man (läs: jag) ju fundera över; varför skjuta upp något som när man väl gör det tar ca 30 minuter (Blodcentralen ligger precis bredvid min arbetsplats) medan ångesten/ bävan över att man ska dit säkerligen tar längre tid att genomleva?

Samma sak med något så banalt som att tanka bilen!

Jag skjuter verkligen upp det in i det sista, tills ”röda lampan” lyser och jag riskerar att bli stående någonstans…VARFÖR?

Hur lång tid tar det att tanka egentligen? 10 minuter kanske?

Och samma sak med att putsa fönster som varken är särskilt svårt eller tidskrävande (jag kan fixa alla våra fönster på under 30 minuter och då är jag noggrann….). Skjuts upp och skjuts upp…..

Ja, det finns en hel del som jag lägger mer tid på att bäva INFÖR än att de facto utföra och min enda förklaring är att det är så förbenat trååååkigt!

Vad säger ni läsare? Finns det saker som ni också tänker på i en evighet innan ni de facto tar tag i det?

Tvätta alla vintertäckena när våren kommer? Klippa hästen trots att den ser ut som en mammut? Tvätta gardiner? Dammsuga bilen? Kratta löv? Frosta av frysen?

Satt och läste nedanstående underhållande blogginlägg skrivet av www.showjumper.se och jag måste säga att jag håller med om i princip ALLT.

Dock gör jag mig skyldig till att använda orden paddock om ridbana, breda hinder och fölisar- det ska erkännas.

Men alla de i övrigt uppräknade orden är också sådana som jag får mer eller mindre rysningar av och också några fler som jag givetvis inte kan komma på så här rak arm.

Jo…ut och träcka en häst (leda den) gillar jag inte, besikta (jag säger BESIKTIGA), trimma (motionera). Tollar (dialektalt?) om hästbajs.

Vad säger ni kära läsare? Är både showjumper och jag överkänsliga eller stör ni er också på dessa eller andra ord och uttryck?

”Hästfinka om hästtransport/släp/lastbil. Det är låter bara så otroligt töntigt och fult haha.
Snokrem om aachenrem. Det är verkligen ett ord jag får rysningar av, okej att säga nosrem men SNOKrem? Jag skulle aldrig kalla en söt hästmule för snok, det förknippar jag med en röd gammal alkisnäsa eller en orm haha.
Märr om alla ston. Blä på det.
Skotta boxar istället för att mocka boxar. Möjligtvis att man skottar snö men hur skitigt är det inte om man måste skotta hela boxen?
När folk säger hovis, tandis, fölis osv när de pratar om hovslagare, hästtandläkare (eller vanlig för den delen) och föl. Det är gräsligt!
Ordet totto om häst.
Stavningen pollen istället för pållen. Pollen är ju frömjöl som finns i luften under vår och sommar.
När folk skriver eller uttalar sadeln som sadlen.
Att hoppa över slutet på ord, tex har du mycket häst hemma nu eller hur många brodd har du i. För mig heter det hästar och broddar när man syftar på flera. Men det är förmodligen dialektalt.
Bettfor om Betfor.
Att många i Sverige (och särskilt i skåne där jag kommer ifrån) säger paddock om ridbana.
Paddock är egentligen en rasthage (a small enclosure or field of grassland, especially for horses) även om det är rätt att säga det om ridbana på svenska. I mina öron låter det i alla fall jättefel hur okej det än är.
Att folk säger att en oxer eller trippelbarr är bred när de syftar på avståndet mellan främre och bakre bommen. Det finns väl en anledning till att det heter längdhinder…
Heter det inte kapacitet längre? Alla ridsportkommentatorer har sedan ett par år tillbaka börjat säga att hästen har mycket kapacité. Måste även lägga till att jag tycker det är jättefult när någon säger att de ska raka sin häst istället för klippa (med klippmaskin då alltså).
Ordet passhäst som används inom travet. Superfult! Det låter som en passgångare. ”

Som man kanske kan förstå var jag väldigt glad efter helgens ”tävlingsdebut” och denna glädje fick mig att fundera över när jag varit som ALLRA gladast i hästsammanhang.
 
Så klart tycker jag att de flesta hästdagar är mer eller mindre roliga, annars hade jag inte lagt så mycket tid och pengar på mitt intresse men det finns (väl?) alltid några särskilda höjdpunkter i ens ridliv tänker jag och idag skulle jag vilja veta vilka dessa varit/ är för er del?
 
Om jag bara får välja en enda händelse för egen del så tror jag nästan att det måste bli dagen då Heron tog sin första placering i medeslvår (130) hoppning.
 
Jag minns att jag var nästan HYSTERISKT glad över detta i några dagar, inte så att jag gick omkring och skröt och ”bar mig åt” men INOMBORDS var jag så glad, så glad.
 
För mig var det verkligen ”stort”- jag som bara några år tidigare knappt vågade ta mig över en på marken liggande bom och som fick många av de lektionshästar jag red innan jag köpte egen häst att tvärnita flera meter framför hinderna- så osäker var jag, och det kände ju hästarna så klart.
 
Redan när jag köpte Heron som 4 åring förstod jag att han var en jäkel på att hoppa, han var om inte annat alltid en halv meter över alla hinder så man behövde aldrig fundera över hans kapacitet ha ha.
 
Vi började tävla ganska snabbt och jag minns att jag tyckte att LC (1 meter) var JÄTTEHÖGT, jag dog nästan när jag gick banorna.
 
Efter ett tag började denna höjd kännas helt ok men då var det LB som kändes jätteläskigt.
 
Och när LB gick som en dans så var det dags att vara livrädd i LA (man kan ju undra varför jag ens tävlade hoppning om jag var så höjdrädd men det VAR roligt när det gick bra ha ha).
 
Ja, så fortsatte det tills vi alltså började tävla medelsvår och det är nog därför jag räknar den första placeringen på denna nivå som mitt lyckligaste hästminne. Knäppt kanske men så är det.
 
Slutklämmen på historien är dock inte lika rolig- 3-4 dagar efter min hysteriska lycka blev Heron halt, jag har ingen aning om varför och minns inte heller hur länge han var det men det jag minns är att jag verkligen kände att man aldrig får vara riktigt glad några längre stunder och det är en erfarenhet jag tyvärr gjort även längre fram i livet.
 
Så numera är jag sällan så där riktigt, riktigt glad utan snarare lite halvrädd för när bakslaget ska komma om jag tycker att något är så där super-duperbra. Tyvärr.
 
Men vad säger ni andra, kanske inte lika neggiga människor? Vad är era high-lights inom hästeriet? Finns det inga ha ha? Händer det ständigt?

Härom dagen fick jag lite dåligt samvete och blev samtidigt sur på mig själv just för att jag fick dåligt samvete och allt berodde på att jag sa ”nej” på frågan om jag lånar ut min klippmaskin.

Att jag blev sur på mig själv berodde på att jag ändå innerst inne inte anser att det är mitt ansvar hur andra ordnar det som de behöver till sina hästar och att jag faktiskt inte köpt en klippmaskin för att andra ska slita på den så det finns egentligen inget skäl till dåligt samvete.

Att jag sa nej berodde i sin tur på att klippmaskinen kostar ganska många tusenlappar ny men att jag själv har köpt den begagnad (fynd!!!) och inte har några som helst papper/ garantier på den.

Saxen är dessutom säkert 15 år gammal om inte ännu äldre och vem vet när en så ålderstigen apparat kan lägga av?

Skulle den göra det under en utlåning vill jag inte behöva fundera på om den har gått sönder pga ovarsamhet eller normalt slitage som lika gärna hade kunnat hända mig själv och jag vill inte heller behöva fundera på vad som skulle hända om det inte var lönt att laga maskinen.

Ska man kräva att den som lånat den ersätter mig med en likvärdig maskin, dvs begagnad och vad gör man om någon sådan inte går att uppbringa inom rimlig tid?

Och vad är rimlig tid? Jag vill kunna klippa både min och eventuellt andras hästar när det passar mig.

Så nej, hur ogin jag än kände mig, för jag vet att många lånar/ hyr ut sina maskiner så känns det inte värt den risken för mig.

Andra hästsaker jag aldrig lånar ut är sadeln då den var väldigt dyr i mina ögon (31.000) och jag skulle bli galen om någon tex repade den under en utlåning. Hur ber man någon ersätta DET? En repa i lädret går mig veterligt INTE att laga och man kan ju knappast kräva att lånaren ska köpa en ny sadel åt en.

Inte heller transporten lånas ut av samma anledning, trots att den är snart 3 år gammal har den fortfarande ett nyskicksutseende och om det ska ändras vill jag att det görs av mig och/ eller Kreon, inte av någon ovarsam lånare med dito häst.

Hur resonerar ni? Lånar ni ut ALLT? Finns det lån ni ångrat bittert och sagt ”aldrig mer”?

Hur man skulle kunna öka säkerheten på hästtävlingar är ett ämne som jag har varit inne på tidigare och nu skulle jag vilja diskutera det igen, ”på förekommen anledning” som man brukar säga.

För det var nämligen så härom veckan att en hoppryttare i vårt stall ramlade av sin häst på hopptävling och fick en rejäl hjärnskakning ”på köpet” och detta utan att ens ha hoppat eller själv vara vållande till avramlingen.

I stället blev ekipaget påridet på en framhoppning och råkade alltså ganska illa ut och nu är min fråga till er:

Anser ni att det idag görs tillräckligt för att våra hästtävlingar (hopp och dressyr tänker jag nu på) ska vara tillräckligt säkra?

Om inte, har ni förslag på hur man annars hade kunnat ÖKA säkerheten?

Själv anser jag att man i kontakten med levande djur aldrig kan helgardera sig på några vis men att det ändå finns MER man kan göra.

Mitt eget förslag vad gäller i alla fall framhoppningar och framridningar till dressyrklasser är att det på dessa ska råda STRIKT FOTFOLKSFÖRBUD.

De enda som ska få vistas på framhoppningen ska vara 2 av arrangören utsedda funktionärer och då är det givetvis också så att endast dessa ska få röra hinderna och höja och sänka dessa efter ryttarnas önskemål.

Så är det redan på vissa tävlingar- dock inte alla.

Ibland har ryttarna med sig mer eller mindre hästvana medhjälpare som, ibland full-lastade med diverse utrustning, täcken, jackor mm också vill vara behjälpliga på framhoppningen med bättre eller sämre resultat till följd.

Någon gång står flera medhjälpare och rycker i samma hinder; en ryttare ber sin groom att höja medan någon annan ber sin att sänka och så blir det ett allmänt virrvarr.

På framridningarna till dressyren är det samma sak; en del ryttare är till och med ackompanjerade med någon (tränaren?) som står och håller en regelrätt ridlektion- givetvis så högljutt att alla andra också kan höra.

Jag vill mena att man, om man inte kan klara sig ensam på en framridning, får VÄNTA med att börja tävla tills man kan detta, punkt slut.

Behöver man hjälp med att ta av och på lindor/ benskydd/ jacka/ whatever så får man göra detta UTANFÖR framridningen och behöver man hjälp med en ridlektion- tja…då får man också se till att förlägga denna någon annanstans (HEMMA om jag ska säga min åsikt).

Ja, detta är alltså mitt förslag- är det helt galet tycker ni och har ni andra idéer?