Sitter och läser följande inlägg:

”Jag sitter i ett dilemma. För några årsen tog jag över en hund akut. En väldig speciell hund då han markera när saker och ting sker som inte är på hans villkor. Som till exempel att stå och skälla vid dörren, ta mat osv osv han markera genom att försöka hugga. När jag tog över hunden lovade jag att inte omplacera om det inte skulle funka utan han skulle somna in. Denna veckan har eskalerat. Mannen fick stänga in sig med minsta barnet efter att hunden försökte hugga han. Häromdagen skulle han hugga mig när jag skulle säga till han efter att han lyckats ta ena sonens macka. Igår hoppade han upp på spisen varpå min äldsta son kom in i köket, utan att han gjorde något så hoppade hunden ner och försökte hugga han i armen. Hunden går inte längre upp i vikt utan tappar vikt. Han har även tidigare sjukdomshistoria så som förstorad aorta, påtryckningar i nacke osv som han fått laserbehandling mot. Vi har pratat om att det bästa vore tyvärr att han får somna in. Men när. Ekonomin inte finns just nu och man inte ha tillgång till klarna, vart kan man vända sig till då ? Uppenbarligen mår han ju inte bra vilket tynger oss vi har nu försökt ändra beteendet i 2 års tid men det eskalera och jag är ingen som ger upp i första taget men en stor hund på 60kg kan göra mycket skada på ett litet barn”.

Jag blir uppriktigt bekymrad och hoppas verkligen att denna hundägare snarast löser en omedelbar avlivning av hunden. Punkt.

Det finns så klart mycket man kan tycka. Att inte ha råd att avliva en hund tex.

Men vad jag reagerar på är att det finns barn inblandade!

Att man som vuxen tar risker trots att man vet om vissa ”problem” osv må vara hänt om än dumdristigt och farligt men förhoppningsvis så drabbar det bara en själv.

Men när man har barn måste barnet komma före ens husdjur, eller?

Tänk om hunden i exemplet ovan skulle hugga ett barn i ansiktet tex?

Livslånga ärr, plastikoperationer…och givetvis möjligen ännu värre scenarion.

Kan man verkligen ha detta på sitt samvete om man äger en hund som visat beteende som hunden i exemplet?

Har ni sett det nya (?) tv-programmet där Markoolio och hans mamma bygger ett hus åt henne (ja, inte med sina egna händer men ni fattar….).

En person jag följer på Instagram gjorde ett inlägg igår där hen påpekade att mamman i tv-programmet och även på sin insta visar sina hundar i en stängd bur inomhus.

Många kanske inte vet detta och en del skiter också i det (jag har sett det med egna ögon i Sverige) men det är faktiskt inte tillåtet att ha hundar på detta viset inomhus.

Väldigt märkligt att i princip ingen reagerat i mammans flöde och sorgligt att sådant visas på tv.

Igår kunde jag på Facebook läsa samma eländiga efterlysningar som jag har sett hur många år i rad som helst; hundar som sprungit bort runt tolvslaget, oftast med olika typer av koppel efter sig.

Hundägare har alltså av okända anledningar valt att vistas utomhus med sina kopplade hundar kring den mest traumatiska tiden på året för både vilda och tama djur!

Jag blir genuint nyfiken på varför man gör detta enorm omdömeslösa val och vad som driver en att trotsa sunt förnuft på detta viset?

Är man så bombsäker (ursäkta ordvitsen) på att ens hund kommer att stå pall för vilka fyrverkerier som helst att man absolut måste ha den med sig ute just kring midnatt? Kan man inte rasta hunden några timmar tidigare?

Eller har alla dessa bortsprungna hundar fått akut diarré just vid 23.45 så att de MÅSTE tas ut?

Att jag tycker att de som använder smällare och fyrverkerier är fruktansvärda egoister har nog inte undgått någon och dom kan man tyvärr inte påverka som enskild djurägare men varför man SJÄLV utsätter sin hund för livsfara- DET får ni gärna försöka förklara för mig om ni kan!

Att hunden sliter sig trots x försiktighetsåtgärder tidigare på kvällen kan jag ändå förstå men när jag läser om dessa lösa hundar som sprungit iväg vid 23.30 och därefter….DET fattar jag absolut inte!

Och bara tanken på en fullständigt panikslagen hund som rusar omkring i mörkret med ett koppel som den kan fastna i på tusen ställen och kanske rent av strypas av…ja, bara tanken gör mig gråtfärdig. 

På tal om inlägget med hunden som åt upp en strumpa och fick åka till djursjukhuset för att kräka upp den undrar jag om man inte hade kunnat få detta kräkmedel att ha hemma ”just in case”?

Det finns ju hundar som tämligen ofta sväljer allt möjligt mer eller mindre farligt och att åka skytteltrafik till veterinären torde bli ganska kostsamt och dessutom kanske man har lång väg dit.

Jag fattar absolut att dylika medel inte bör delas ut ”till höger och vänster” men har någon varit med om att man kan få medlet och ge själv?

Igår, precis medan jag satt och skrev med en vän på Messenger skriver vännen att hennes hund i detta nu svalt en liten nylonstrumpa !?! Hon såg det hända men hann inte ingripa eftersom hunden svalde snabbt som ögat.

Vännen frågade vad jag trodde om det hela och jag, som vanligtvis är rätt så kall och låter mycket gå över av sig själv utan att hetsa upp mig skrev direkt att hon borde kontakta First Vet för en videokonsultation.

Hunden verkade helt oberörd men jag blev mest orolig för att den är förhållandevis liten (under 10 kg) och hur en strumpa skulle kunna passera genom hela hunden och ut ur rumpan tedde sig för mig bekymmersamt.

Som tur var fick vännen kontakt med First Vet inom 20 minuter och fick rådet att köra till djursjukhus (varför händer alltid sådant här 22.00 på kvällen???).

Doggy fick åka den mycket korta färden till närmaste Evidensia, fick kräkmedel och min vän fick…..en räkning på 5.000:-.

Nu kommer väl försäkringen att ta en del men ändå….

”Komiken” med denna hund är att den är extremt kräsen och kräver handmatning för att äta MAT men en strumpa går tydligen bra 🙂 🙂 🙂 !!!