Jag är en typisk ”sommarmänniska” som helst skulle ha denna årstid året runt. Jag avskyr vintern och framför allt det mörker och den kyla årstiden brukar föra med sig och jag brukar bli mycket tröttare då dagarna blir kortare.

Igår var en sådan ”trött” dag och redan då jag kom till stallet hade jag huvudvärk och ville bara hem och äta och sova. Väl hemkommen åt jag snabbt, slängde mig i soffan och sov i 2½ timme!!! Det är nästan rekord till och med för mig.
Sedan tittade jag på tv en stund och gick sedan och la mig igen.

Och i morse skakade jag på huvudet åt min egen trötthet och hur den påverkat mig för först DÅ upptäckte jag att jag tydligen satt på mig en ridsko av varje sort (jag har 2 par i stallskåpet) när jag kom till stallet igår. Och jag har gått omkring med skorna utan att märka något och även åkt hem på detta vis. Otroligt!

Under dagens träning har jag än en gång fått bekräftat mina och Archies svagheter som vi måste arbeta aktivt med. Inget världsunikt på något vis:

1. Bjudningen måste bli bättre. Enligt Birgitta syns det tydligt att det är bjudning som saknas när jag ska göra mina skänkelvikningar; jag kan börja bra i några steg och sedan blir det segare och segare.

Jag har säkert nämnt det tidigare men enligt min erfarenhet så brukar hästar, när något är jobbigt, antingen försöka RUSA ifrån det jobbiga eller gå långsammare och långsammare. Archie tillhör definitivt kategori 2, RUSA vet han inte vad det innebär.

Men det är just att ”RUSA” som han ska lära sig att bli bättre på, ja givetvis inte att springa omkring vettlöst men att BJUDA bättre.

2. Lyhördheten för skänkeln måste bli bättre. Detta går ju lite hand i hand med punkt 1.

3. Archie måste börja sätta sig mer och mer på bakbenen. Idag tränade vi detta genom att rida på ganska små volter i förvänd galopp. Jag tränar ju också bakbenen genom att klättra och jag ska också börja trampa honom mer på töm så att jag också SER vad som händer baktill.
Ibland kan ju saker och ting kännas på ett sätt och se ut på ett annat vilket tyvärr är fallet när jag tex gör mina skänkelvikningar. Det känns som att Archie trampar över mer än vad han gör.

Så detta får bli mina delmål inför kommande tävlingssäsong.

Om dagens träning finns inte så mycket att orda: Archie gick bra :=)!

Eftersom Archie i början av passet gick lite bakom hand så övade vi på övergångar där han inte skulle få dyka ner som han ibland vill (framför allt i halterna) och det var inga problem.

Jag ville att Birgitta skulle titta lite på serpentinerna i galopp eftersom Archie fortfarande inte gör dom så bra som han KAN på tävling, tvärtom kan han gå och ”ladda” lite à la: ”ska vi byta nu…ska vi byta nu….???”.

Men bara för att jag ville visa hur Archie kan fjanta sig så gjorde han så klart serpentinerna hur bra som helst :=).

Nu till något mycket tristare…..

För några veckor sedan träffade jag en fd ridbekant från stallet och hon berättade att hon skulle bevista något häst-evenemang där hon trodde att även Décimas nya ägare skulle delta (bekanten känner dessa ägare flyktigt- jag har aldrig träffat dom men har pratat med mannen i telefon när de precis hade köpt Décima för snart 2 år sedan).

Nyfiken som jag ändå är, trots att jag VALT att inte hålla kontakt med de nya ägarna (det man inte vet har man inte ont av…..fast de verkade bra på alla vis…) bad jag bekanten att ställa ”tusen frågor” om Décimas nuvarande liv och leverne och sedan återrapportera till mig vid tillfälle.

Och nu kom rapporten….via tränar-Birgitta som också känner ridbekanten och som hade träffat henne förra veckan.

Décima lever inte längre!!!!!!!!!!!

Hon hade tydligen fått en ny tarmomvridning och man tog bort henne. Fler detaljer än så vet jag inte så jag vet ju inte om hon dog på operationsbordet, om man valde att inte buköppna henne igen eller hur det annars har gått till.

Décima blev ju buköppnad ca 2 år innan jag sålde henne, diagnosen var då grovtarmsomvridning och enligt veterinären var det osannolikt att hon skulle drabbas av detta igen. Själva operationen och framför allt eftervården gick ”by the book”, dvs utan minsta mankemang och man fann inte heller något ”konstigt” i hästens mage/ tarmar som skulle ha kunnat förklara varför hon blev så dålig.

Som jag redan berättat om hade Décima innan buköppningen kolikkänningar ganska många gånger, jag vet ju inte hur det blev efter försäljningen men säkerligen har hästen haft något mer eller mindre kroniskt tarmbekymmer som man aldrig funnit.

Hur som helst så tycker jag så klart att det är tråkigt att min fina fd häst inte lever längre (hon blev bara 13 år) men en del av mig tänker absolut ”nu vet jag var hon är”.

Jag kommer aldrig mer att behöva fundera över om hon har sålts vidare, hur det är med hennes tungproblem, om hon har bekymmer med sin mage osv.

Nu vet jag…..

Idag gick nästan hela träningen åt till arbeta med ett grundläggande problem som jag varit medveten om länge men fortfarande inte löst till fullo.

När jag rider i höger varv har jag ett jättebra stöd på yttertygeln men när jag byter till vänstervarvet så är känslan inte alls lika bra, dvs jag har inte samma fina stöd på DEN yttertygeln.

Eftersom detta är något som påverkar, om inte allt så i alla fall mycket av ridningen, framför allt i vänster varv så måste jag givetvis försöka att få bort så mycket av denna skillnad som möjligt.

Redan när jag bara travar på en stor volt känner jag själv en VISS skillnad mellan höger och vänster varv men när jag tex vill försöka rida sluta för höger skänkel i vänster varv blir det extremt uppenbart.

Att både vilja ha stöd på yttertygeln (höger), kunna ställa hästen åt vänster och samtidigt flytta baken för höger skänkel blir som ett KINDERÄGG, 3 ÖNSKNINGAR i ett men med ett långt mer nedslående resultat än i reklamen.

I reklamen får ju barnet alla 3 önskningarna uppfyllda medan jag måste ge avkall på något. Antingen flyttar sig Archie för skänkeln men är spikrak i halsen eller så lyckas jag ställa honom men då vägrar han att flytta baken. Typ…

Så detta arbetade vi mycket med idag och då framför allt i skritt eftersom han inte ens i denna gångart gör det bra och då är det givetvis ännu svårare (idag nästan omöjligt) i trav.

Precis som det varit en stor skillnad mellan skänkelvikning undan höger respektive vänster skänkel är det stor skillnad mellan sluta för höger respektive vänster skänkel.

Allt hänger ihop!

Nu ska jag arbeta vidare med detta på egen hand och inrikta mig på att verkligen få till det 100 % bra i skritt innnan jag går över till trav.

Annars skulle jag i dagens inlägg vilja tipsa och rekommendera ALLA ryttare att variera sin ridning mer något som jag varit inne på i tidigare blogginlägg!

För ganska många veckor sedan var det någon bloggläsare som ville ha tips på lösgörande rörelser/ övningar i DRESSYR men i stället för att ge detta så skulle jag vilja tipsa om att man kan både lösgöra och stärka sin häst på så många andra sätt än att tex rida skolor och skänkelvikningar på dressyrbanan.

Generellt tycker jag att det verkar som att ”gemene ryttare” varierar sin ridning för lite och det tycker jag är synd ur många olika aspekter. Dels blir det roligare för både ryttare och häst om man kan variera ridningen och dels sliter det säkert mindre om man inte hela tiden kör samma övningar dag ut och dag in. Till slut får man inte heller den förbättring av styrka och kondition om man hela tiden rider på samma vis; jämför med en idrottsman som hela tiden måste tänja gränserna för att bli bättre.

Mina tips idag handlar om att man, även som hopprädd dressyrryttare, kan ta hjälp av, om inte riktiga hinder så i varje fall bommar.

Är man extremt osäker/ rädd för hoppning klarar man säkert ändå av att trava över bommar som ligger på marken. Beroende på hur man lägger ut dessa kan man träna hästens förmåga till samling respektive längning. Hästen lär sig också var den sätter benen och att vara uppmärksam.

Är man lite mer våglig kan man höja upp bommarna från marken och lägga dom på tex ”sockerbitar” eller något annat som gör att det blir en liten nivåskillnad. Det tränar hästen ännu bättre.

Och slutligen kan man man, om man är en riktig tuffing :=) HOPPA med sin häst, både så kallad gymnastikhoppning och enskilda hinder och/ eller flera hinder i följd.

Min personliga erfarenhet är att hästen blir uppmjukad/ lösgjord av att hoppa och ofta tycker hästen att det är roligt också, så länge man inte gör det för svårt.

Om man absolut inte vill hoppa ens över en bom på marken så kan man löshoppa sin häst. Även detta tränar hästen på många olika vis.

När man rider ut kan man också lösgöra hästen; tex genom att klättra upp och ner i backar (helst i skritt och i lång och låg form).

Ja, det finns hur många sätt som helst att träna sin häst vare sig man betraktar sig som en dressyr, hopp eller promenadryttare och det gäller bara att använda fantasin och i de fall man är osäker av någon som kan visa en hur man ska gå tillväga.

Tömkörning och longering på RÄTT sätt (dvs inte bara som ett medel för att rasta hästen) är också något fler borde

a) lära sig
b) tillämpa

Så tycker jag!

I morse var det (tyvärr) dags för mig att plocka fram ett av de attribut som följer mig som trogna följeslagare halva året- termobyxorna (det andra plagget är långkalsongerna).
Det var bara 2 grader kallt ute i morse och jag fick skrapa rutorna innan jag gav mig av hemifrån.

Igår tittade jag på en kort videosnutt som en internet-bekant hade publicerat på nätet; filmen föreställde hennes 5 åriga sto som i sekvensen visades iförd 4 vita lindor. Filmen gjorde mig ridsugen och jag påmindes också om hur snyggt det är med just vita lindor.

Så i morse; dels eftersom jag hade lite extra tid på mig och lite för att fira min egen namnsdag/ bröllopsdag/ födelsedag virade jag in Arch i hans lindor och som vanligt såg han urtjusig ut!

Bara av att titta på honom i ridhusspegeln kände jag mig extra inspirerad och jag tyckte (inbillade mig?) också att Archie rörde sig lite bättre än vanligt.

Det är en gammal sanning för min (=estetens) del; ju snyggare man själv och hästen är klädd desto bättre går ridningen :=)!

Idag provade vi bland annat på lite sluta i galopp, både på stor volt, längst långsidorna och på ”snett igenom” över hela ridhuset och det gick väl sådär.

Eftersom sidvärtsförflyttning ju är Archies akilleshäl tycker Birgitta att det är bra att verkligen variera sätten och platserna där detta moment utförs; allt för att inte bara tråka ut honom och för att också försöka hitta den mest ultimata övningen i just hans fall (där det går lättast att flytta honom).

Glädjande nog tyckte Birgitta åter att Archies mekanik i traven har förbättrats mycket; hon har påpekat det förut och jag kan inte annat än instämma. Detta arbete påbörjade jag ju redan i somras; dvs att mer ”styra traven” och inte bara låta Archie trava på som som HAN vill.

Passet avslutades med några travökningar där i alla fall flera meter kändes RIKTIGT härliga; nu gäller det ”bara” att träna på att förlänga dessa meter mer och mer. En viktig del i ökningarna är att jag verkligen SITTER ordentligt och inte bara studsar ovanpå hästen vilket är lätt hänt om vi inte båda är i balans. Och tyvärr blir det ju en god och en ond cirkel för ju mer jag studsar omkring desto sämre travar ju hästen samtidigt som det är mycket lättare att sitta bra och stilla om Archie själv jobbar rätt i ökningarna.

Birgitta berättade avslutningsvis att hon har en tanke om att samla en del av sina elever en helg i slutet av november och låta oss dels rida på våra egna hästar men även prova andras. Detta har jag aldrig gjort förut men det kunde vara roligt att prova.

Om dagens träning finns inte så mycket att rapportera tycker jag; vi gjorde inget revolutionerande och inte heller något som jag inte redan har kommenterat i tidigare inlägg.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi efter den sedvanliga uppvärmningen i trav och galopp på stor volt där vi som vanligt kräver att Archie verkligen är framme för skänkeln och ”böjbar” åt bägge hållen tränade och checkade av det mesta som ingår i LA:1-programmet som jag red i söndags och som jag planerat att rida denna söndagen också. Halter från trav, ryggning, skänkelvikning, trav och galoppökningar osv.

Jag vill INTE göra några bytesförsök så här nära inpå en klass där förvänd galopp ingår. Tack och lov känner jag mig relativt lugn med de lyckade försök som vi gjort tidigare i år; innan jag fick till flera bra byten på hjälpen så kände jag mer ”panik” à la ”tänk om det kommer att ta en evighet innan Archie fattar vad jag vill”.

Det kommer ju ett rätt så långt tävlingsuppehåll från mitten av november till i alla fall början/mitten av mars så om Gud är god och inga skador eller annat sätter käppar i hjulet så kommer det att finnas tid för denna typ av träning liksom träning av skolorna som jag också redan påbörjat med acceptabla resultat (öppnorna är bra, den ena slutan ok och den andra mindre bra- i alla fall när jag gör dessa utmed långsidorna).

Jag varierar ofta mina dressyrpass, även då jag rider för Birgitta, mellan att rida med och utan stigbyglar. Jag tycker att jag kommer ner i sadeln bättre utan stigbyglarna men måste ju givetvis kunna sitta lika bra MED dom eftersom det inte i någon klass finns alternativet att rida UTAN stigbyglar :=) (då hade jag säkert valt det).

På tal om söndagens diskussion i min blogg om ”vet inte ryttare hur man ryggar” så enades både jag och Birgitta om att det borde vara dubbel koefficient på detta moment när man tävlar. DÅ hade nog ryttarna skärpt till sig, eller vad tror ni?

Om resten av dagen fortsätter som hittills så finns det inte mycket mer att önska utan att förhäva sig!

Jag har precis avnjutit en frukost bestående av en underbar björnbärspaj som en arbetskamrat bakat; om ni inte visste det så tillhör bakverk, pajer, kakor och allt som är sött (och onyttigt) en av mina största laster.

Träningsrapport var det ja!

Dagens träning gick SUPER!

Jag har sedan förra veckan tyckt att Archie kännts ovanligt fin, jag har lite svårt att sätta fingret på exakt på vilket sätt han känns annorlunda; han har ju alltid varit oerhört stadig i formen, lydig osv men det är som om allting har förhöjts ett snäpp. Mycket härligt!

Efter vårt sedvanliga lösgörande arbete där vi tvingar Archie att verkligen sträcka ut och inte gå och spara sig så fortsatte vi med sidvärtsträning, fram och bakdelsvändningar, ryggning, förvänd och ökad galopp liksom ökad trav.

När jag skulle göra galoppökningarna var det verkligen som om Archie SKÖTS ut ur en kanon, det var en mycket härlig känsla. Även travökningarna kändes mer luftiga.

Vid ett tillfälle då jag skulle rida halvt igenom och bibehålla galoppen (som som LA:1-programmet som jag ska rida på söndag föreskriver) så bytte Archie klockrent.

Jag kunde inte låta bli att känna en viss glädje över detta rena byte; DET kändes också mer befäst på något vis även om jag givetvis inte vill ha några byten på söndag.

”Jag kanske ska byta klass och rida medelsvår i stället nu när jag får så fina byten” skojade jag med Birgitta som även hon, hur ”svårflörtad” hon än är, var mycket nöjd med Archies prestationer idag.

Nu gäller det att inte få hybris men att inte heller inte UNNA sig glädjen när det mesta fungerar så bra. Jag MÅSTE lära mig att njuta och inte genast tänka ”jaha…nu blir Archie säkert halt bla bla bla”. ”Det-är-för bra-för-att vara-sant-tänk som jag är expert på!

Dagens träning började som den alltid gör med att jag och Birgitta pratar i några minuter om hur det har gått på senaste tävlingen, om jag har haft något speciellt ”ridproblem” i veckan osv.

Eftersom jag mer eller mindre helt saknar likasinnade i stallet att prata DRESSYR med så blir det ganska naturligt så att jag passar på att ventilera detta ämne med Birgitta.

Idag berättade jag om ett ekipage som jag sett på söndagens tävling som faktiskt berörde mig illa och det händer verkligen inte ofta.
Ryttaren satt och SLET i hästens mun under absolut hela ritten, hon tog HÅRDA jättetygeltag med ömsom inner och ömsom yttertygel, hästen gick inte på tygeln för det men jag klarade till slut inte ens av att titta på eländet.

Jag är för dåligt insatt i TR för att veta om en domare kan avbryta en ritt annat än om hästen är uppenbart halt? Jag har aldrig sett det i alla fall men i detta fallet anser jag att domaren BORDE ha sagt till ryttaren, om inte annat efter avslutad ritt. Poängen talade hur som helst sitt tydliga språk, ekipaget kom absolut sist och hade ca 50 poäng mindre än jag och Archie.

Annars tycker jag faktiskt att det är mycket sällan som man ser folk rida riktigt ”illa” på tävling, i alla fall när det handlar om dressyr. På hopptävlingar kan jag ibland se lite hårda tygeltag, bankande skänklar osv men på dressyrtävlingar är det som sagt sällan jag hajar till.

Är det något som kan se trist ut så är det då väldigt överviktiga ryttare, som pga just övervikten, har svårt att komma ner ordentligt i sadeln. Då kan det bli så att de kniper/ håller sig fast med lår och skänklar och även sitter och verkligen hackar hästen i sidorna med sporrarna och dunsar hårt i hästens rygg vid ökningar. Men observera; det är långt ifrån alla överviktiga ryttare som gör så. Och dunsa i sadeln behöver man förvisso inte vara överviktig för att kunna åstadkomma.

Hur som helst…efter att ha ondgjort mig över den sågande ryttaren så påbörjade vi träningen på allvar, som vanligt med lösgörande arbete i trav och galopp i lägre form än den jag tävlar i.

Eftersom jag ska rida LA:3 till helgen ville jag bland annat visa upp serpentiner i galopp och dito ökningar.

Archie har på tävling ibland varit lite ”fräck”; när jag vill rida vänd snett igenom i mellangalopp så låtsar han att han inte förstår vad jag vill utan fortsätter glatt (?) att gå i arbetsgalopp utan en ansats till att öka steglängden.

Så vi gjorde ökningar på både långsida och diagonal och Birgitta gav mig rådet att inte låta Archie dyka ner med huvudet utan tvärtom höja det ordentligt.

Lite sidvärtsträning blev det också och på fråga vad jag ska säga till fysioterapeuten idag (dvs om man kan SE någon förbättring) så tyckte Birgitta att ”NEJ, någon förbättring syns ännu ej”.

I eftermiddag blir det alltså en ny behandling och rapport om detta kommer imorgon.