Skrivet

Veckan som gått

Som vanligt har det varit en omväxlande vecka som tyvärr inte slutade så bra.

För att ta det från början så har jag varit på ridskolan och tränat med Kreon 2 gånger och den ridningen tror jag är väldigt nyttig och bra för honom- att få träffa vilt främmande hästar men ändå ”tvingas” arbeta med det ryttaren vill :).

Mini har också fått rida i veckan och även det gick utan problem liksom tömkörningen i torsdags.

Något som däremot inte gick lika bra var tävlingen i lördags då Kreon åter vägrade att galoppera utan att protestera vilket enligt den fysioterapeut jag diskuterat detta en del med beror på att han är för spänd för att kunna/ vilja göra detta.

Faktiskt berättade en god vän om en häst som gjorde något liknande men dock aldrig på tävling så tydligen kan det förekomma.

Att Kreon ser ”flashigare” ut i traven på tävling än hemma beror ju egentligen också på samma sak- SPÄNNING- men det är för en häst lättare att trava än att galoppera i dessa lägen.

Mini och jag hade en väldigt tydlig strategi uppgjord inför hur vi skulle arbeta med detta (spändheten) framöver men efter det som hände idag med en på asfalt skenande häst får vi vänta med dessa övningar.

Mycket, mycket tråkigt så klart men vem sa att ridlivet var okomplicerat? Inte jag i alla fall.

Lilla Soya ska nog börja löpa snart- också något som vi aldrig längtar efter men som ingår i att äga en tik.

Jag har i några dagar nu tyckt att damen varit lite väl döv för sitt namn vilket KAN vara tecken på förestående löpning och dessutom visade Ghandi ett pånyttfött intresse för hennes bakdel- något han inte gjort på väldigt länge.

En skön långtur på Järavallen fick vi ändå idag så jag vet en som är nöjd med veckans slut i alla fall.

Skrivet

Söndag- skadad häst, maximal otur och tur

Usch…vilken bedrövlig eftermiddag jag har haft.

För att inte deppa ihop totalt måste jag fortsätta att intala mig att det kunde ha slutat mycket, mycket värre…och det ÄR ju sant men ändå…

För att ta det från början så var jag ute och tömkörde Kreon i eftermiddags- exakt samma runda som i torsdags och i skritt.

Det gick hur bra som helst tills vi på hemvägen plötsligt möter en skock får (säkert 10 stycken) som kommer rusande mot oss på håll och med en border-collie som försöker driva dom efter sig.

Kreon blev livrädd, tvärvände och ryckte sig loss för att därefter springa hem på en asfaltväg.

Han hade inte långt att springa, max några hundra meter men han ramlade på vägen innan han skulle svänga in på gårdsplanen och skrapade upp sig både här och där på bakbenen.

Jag fick tag på honom väldigt snabbt och kunde konstatera att alla skrapsåren såg ytliga ut utom ett som jag direkt blev ”skum” på – det såret sitter mitt på vänster bakkota och det ser liksom ut som om någon har gröpt ut ett hål runt som en tioöring. Hela ”rundningen” är en sårficka och jag valde att genast ringa till distriktsveterinärerna för att ta det säkra före det osäkra trots att jag i vanliga fall tar väldigt lätt på sår och tänker att ”det går över….” om det mesta.

Jag är, om jag får säga det själv, alltid en handlingens människa så redan medan jag ringde till en telefon som tutade upptaget hann jag tänka att jag kunde köra Kreon till Helsingborgs djursjukhus- en resa på en knapp timme om jag inte skulle kunna få ut en veterinär snabbt.

Det är lyckan med att ha BIL, SLÄP, EN LÄTTLASTAD HÄST, PENGAR och en FÖRSÄKRING.

Då behöver man aldrig vela…

Men jag lyckades få tag på en distriksveterinär (kollega till Kreons uppfödare på tal om den lilla världen) och hon kom efter ca 30 minuter.

Precis som jag bedömde hon att det endast var ”kot-såret” som behövde åtgärdas- detta spolades rent och benet bandagerades.

Nu ska Kreon stå i sjukhage tills på onsdag då bandaget ska bytas- detta under förutsättning att inga komplikationer tillstöter (svullnad, värme, feber).

Någon ridning lär det inte bli på flera veckor trodde veterinären- ju mindre man rör på hästen desto snabbare och snyggare läker såret.

Nu är det bara att hoppas att allt går komplikationsfritt- enligt veterinären var inga vitala delar skadade och när vi sprang med Kreon rörde han sig hur lätt och bra som helst- något han inte lär göra imorgon misstänker jag.

Så klart är det FRUKTANSVÄRT tråkigt att detta hände och just nu när vi är mitt i vår ”mentala träning”.

Å andra sidan tror jag att många hästar hade blivit lika rädda som Kreon över just det som hände idag, sedan kanske deras ägare hade kunnat hålla dom till skillnad från mig som tappade linorna- inte vet jag…

Jag får i stället vara tacksam att det inte gick värre för det är det jag hela tiden tänker att det kunde ha gjort.

Bara att Kreon inte mötte en enda bil är ett underverk- ibland kör det ”tusen” bilar där trots att det är mitt ute på landet och att han inte tex bröt benet eller fick en komplicerad senskada är sådant jag ändå får vara tacksam över.

Nu får tiden läka alla sår- bokstavligen- och så får vi ta det därifrån.

Skrivet

Tips för stegrande hästar

När man har någon form av problem får man, om man har tur/ otur 🙂 både efterfrågade och inte alls begärda råd från kreti och pleti- oftast i all välmening.

Några råd jag fått vad gäller stegringar är nedanstående och låt mig direkt säga att jag inte avser att prova något av dom, av olika skäl. Om inte annat kräver alla råden en kobras reaktionsförmåga och det tror jag mig inte besitta så…NO WAY:)!

1. Slå hästen hårt mellan öronen med ett spö när den stegrar sig.

2. Rida med en fryspåse vatten och slå itu denna mot hästens nacke när den stegrar sig- i avsikt att skrämma den.

3. Göra som ovan fast med ett rått ägg- rådgivaren menar att hästen kommer att tro att det knäckta ägget är blod som rinner och därmed bli skrämd från att stegra igen.

4. Dra omkull hästen när den stegrar så att den sätter sig på rumpan. En person säger sig ha gjort detta mycket effektivt med 5 hästar utan att skada varken sig själv eller hästarna- jag bara gapade :)!

Så tack men nej tack….men vad säger den samlade läsekretsen? Har NI fått eller provat några effektiva metoder?

Skrivet

Mera lördag- taggad till tusen :)!

Ibland kallar jag mig själv för ”Neggo-Birgitta” och det kan väl finnas skäl till det :).

Men…just nu känner jag mig allt annat än negativ utan tvärtom peppad till tusen.

Missförstå mig rätt :), jag hade så klart varit mycket nöjdare om Kreon inte haft sin mupp-problematik att dras med, absolut, men när det nu är som det är blir jag så glad över all stöttning jag fått- inte bara i ord (även om det värmer, tack!!!) utan även i handling.

Jag blev exempelvis idag uppringd av en stöttande klok hästkvinna som varit i lite samma sits som jag och hon erbjöd mig på stående fot att komma och mentalträna Muppe hos henne. ”Ge inte upp” sa hon och det tänker jag absolut inte göra innan jag har uttömt allt som tänkas kan.

Jag har faktiskt flera planer som väntar på att sjösättas- allt tack vare vänliga och kloka människor som vill hjälpa mig och Mini och ni ska så klart delges allt här på bloggen i sinom tid.

Som jag sa till Mini lär vi bli beresta på kuppen (Kreon FLYGER ju numera självmant in i transporten så ofta som han åker) och lär oss saker vi tidigare inte haft erfarenhet ifrån- inte att förkasta.

Var nyss och borstade på nerv-vraket (hah…) och tröstade mig med att han i alla fall kan koppla av så snabbt- ingen matvägran, svettningar eller annat nervöst där inte.

Och jag måste se de positiva små eller stora sakerna och gläjas åt dom- som jag tex nämnde i förra inlägget om uteblivet svans-piskande och stegringar.

Det kunde varit värre Neggo-Biggan…tänk på det :)!!!

Skrivet

Lördag: tråkig repris och RIKTIG hästpratare sökes!

Ja…hade jag trott att det på allvar (nä…kom INTE med några förslag för jag tror INTE på sådant) hade funnits någon som kunde PRATA med hästar så hade jag önskat att denna person kunde ringa upp Kreon och fråga honom vad han sysslar med och hur han tänker.

Efter idag har jag ännu svårare att följa hans tankegångar….för nog tusan borde han ha några och inte bara ”göra” utan någon mening?

Idag var det alltså dags för ett nytt tävlingsförsök och jag tyckte att jag hade gjort upp en smart strategi.

Dels har jag ju tränat i främmande ridhus och med främmande hästar och dels tänkte jag att ett ryttarbyte kanske kunde vara klokt- om det nu är min tävlingsnervositet som smittar av sig på Kreon.

Tanken var att Mini skulle tävla och att jag kunde ”ingripa” från marken, läs: gå fram och grabba tag i en eventuellt upprörd häst för att leda dom en stund om det blev för stökigt.

För att förkorta historien någon kan man väl säga att allt gick perfektare än perfekt tills Mini hade ridit i kanske 5-10 minuter (jag hade dessförinnan lett runt dom på det ganska stora tävlingsområdet utan problem).

När Mini började trava upplevde jag samma sak som jag själv upplevt på tävling INITIALT- en SANN NJUTNING!

Han såg så fin ut min lilla Mupp, verkligen jätte, jättefin där han travade omkring spänstigt och till synes oberört.

Men; därefter följde inget annat än en 100 %-ig repris från mina sista tävlingar- det var som att titta på en film från dessa tillfällen nästan.

Kreon ville INTE INTE INTE galoppera och även om Mini fick honom att fatta galopp så bröt han av direkt (efter kanske 2 språng och genom att hoppa i sidled, ibland också efter en spark med bakbenen).

Jag försökte att hjälpa Mini genom att jag höll henne i en longeringslina så att Kreon inte for iväg hur som helst och det hjälpte men ändå inte tillräckligt innan det blev dags att gå in på banan.

Vi hade redan innan bestämt att Mini skulle utgå om Kreon inte verkade intresserad av att galoppera på banan heller- detta för att inte lära honom för mycket dumheter där.

Och mycket riktigt- även inne på banan var det som att se sig själv- Kreon marscherade in- fick i princip 7:or på allt tills det var dags att fatta galopp vilket han gjorde, bröt av direkt varpå Mini försökte galoppera ytterligare utan resultat.

EFter att ha travat runt lite inne på banan utgick hon och vi valde att fortsätta vår träning på framridningen.

Måste förresten säga att Kreon, precis som tidigare inte tittade på NÅGOT inne på banan- frågan är om han är för blockerad för detta NU och att han senare i livet, när han lär sig galoppera kommer att börja glo på omgivningen i stället (ännu en fråga hästprataren gärna hade fått besvara).

Nåväl…ute på framridningen fortsatte vi att försöka övertyga Kreon om att man KAN galoppera och slutligen lyckades detta ganska bra.

Nu hade vi sådan tur att det fanns flera platser där man kunde hålla till och jag gissar att alla andra red fram i ett litet ridhus för vi var helt ensamma på en utebana vilket också gjorde att min teori att ”det är ANDRA HÄSTAR som stör Kreon” kändes rätt så….ska vi säga tveksam?

Fråga till hästprataren: Varför kan Kreon galoppera på ridskolan bland 10 lektonshästar (han har också gjort det ännu bättre ensam) i ett främmande ridhus men inte på tävling, ens om han är ENSAM????

Jag FATTAR det inte?!?!?!?!

Jag är i alla fall glad att det var Mini som satt på under dagens träning för hon var tvungen att driva på honom rejält trots att han hoppade åt sidan och slog bakut för att ens FÅ och framför allt BEHÅLLA galoppen och det hade jag aldrig klarat av.

Nu hade hon ju hjälp av mig som hade Kreon i lina så att hon kunde koncentrerar sig på att just driva och sitta kvar medan jag skötte ”styrningen” och det tror jag blev avgörande liksom att hon, när Kreon väl fattade galopp vågade låta honom galoppera på rejält framåt.

Så när det väl blev galopp var den ju fantastiskt fin och vi berömde mycket för vi har bestämt oss för att tro att allt detta ÄR NERVOSITET OCH INTE DUMHET och agerat därefter.

Jag förstår att man vill drämma till hästen allt vad man orkar när man ser sådant som idag men det hjälper ändå inte och är hästen rädd/ nervös…tja…ska man slå på den då?

Jag har några ord som den fysioterapeut som undersökte Kreon sa som ett mantra: ”spänning visar sig främst/ mest i galoppen” och att slå spänning ur en häst finner jag inte produktivt.

Nej…vi måste fortsätta på detta vis tror både Mini och jag- vara lugna, träna vidare.

Några saker VAR dock bättre idag än på sista tävlingen; ingen piskande svans, inget sparkande i skritten, inga stegringsförsök och det är ändå SUPERBRA även om man som sagt inte fattar VAD som gör att detta djur blir så spänd att han inte vill galoppera medan han inte tittar på något och dessutom travar och skrittar utan problem inne på banan.

När Mini skrittade av efteråt var det på en helt lugn häst (också skillnad från sista tävlingen) och djuret traskade in i sin transport som om ingenting i världen hade hänt honom precis- ställde sig och började äta och så var den tävlingen över.

Jag är såå tacksam över att Mini vill hjälpa mig att försöka bearbeta detta djur- vi tror båda mycket på honom och lever på hoppet (dock inte Kreons hopp- dom vill vi inte ha att göra med om vi får välja)!

Skrivet

Delad glädje är dubbel glädje….eller?

Dagens gramandebatt fick mig ÅTER att fundera på en intressant sak som jag har ordat om tidigare och ni får ursäkta om jag tjatar men jag måste bara kommentera detta igen, framför allt efter det brev jag också publicerade från en förvånad bloggläsare.

Jag tycker, liksom läsaren, att det är otroligt fascinerande vad ”folk” (läs: oftast vilt främmande människor) VÄLJER att kommentera.

När jag skriver om att jag tycker att graman KAN vara bra IBLAND och att jag använder den som SÄKERHET ibland får jag flera kommentarer där man ”passar på” att kommentera sådant som enligt mig inte har ETT DUGG med ovanstående att göra utan går ut på att kritisera mig som ryttare i största allmänhet och Kreon som dressyrhäst i synnerhet. Han är ihopdragen, jobbar fel och jag ska inte tro att jag kan rida bara för att jag har tävlat medelsvår dressyr….nu raljerar jag lite men bara lite….

Jag undrar vad detta har att göra med min ursprungskommentar om att känna mig säker (förhindra stegringar)?

Hade jag skrivit ett inlägg om att jag alltid rider på graman för att det får min häst att jobba så korrekt när jag tränar dressyr hade jag förstått kommentarerna men det var som sagt inte alls det jag skrev.

Och vem är dessa personer som aldrig annars kommenterar men som plötsligt är sååå insatta i mitt och Kreons ridliv och både anser sig veta hur jag känner inför Kreon (jag är rädd för honom- basta) och hur han går (baserat på korta videoklipp gjorda när hästen var riden i några månader).

Det jag finner intressant men också lite tråkigt är att lika många kommentarer jag får när jag skriver något ”negativt” (om det går dåligt när jag tränar eller tävlar tex) lika få (läs: oftast NOLL) kommentarer får jag när Kreon har gjort något jättebra- vilket jag, måhända partiskt, tycker han gör OFTA.

Det är såå sällan någon ids kommentera våra ”framgångar” och det arbete jag lägger ner men så fort det går åt pipan så flödar det i kommentarsfältet.

Ja, ja..så klart får ni skriva vad ni vill och låta bli likaså- I´m just saying…det ÄR en intressant reflektion över mänskligheten och den kan, vill jag påstå, överföras till så mycket annat i livet.

Skrivet

Ego-boost de luxe för Birgitta

Fick nyss ett mail som jag bara måste delge er, jag blev sååå glad.

Dels är det roligt när någon ”smeker en på ryggen”, det tycker till och med hårdhudade Birgitta trots att Minstral har mycket rätt i något hon skrev idag att jag har självförtroende nog att veta vad jag gör utan att ta åt mig av vilt främmande bloggkommentatorer men framför allt när jag läser att jag INSPIRERAR någon.

Det tycker jag är jätteroligt och det är delvis därför jag HAR bloggen så jag tackar så mycket för dagens mest glädjande skrift:

Hej Birgitta!

Jag tänkte bara skriva och säga att jag läser din blogg lite då och då. Tycker det är intressant innehåll och du är ärlig om dina framgångar och problem. Kul också att läsa om problem, för dem har vi alla, på ett eller annat sätt. Har man inga problem kan man nog inte rida, och vet inget om hästar.

Jag är 34 år och har hållt på med hästar hela mitt liv. Har för nuvarande en Dansk häst i Köpenhamn där jag bor.Kommenterar inte speciellt ofta i de bloggar jag läser.

Men jag ville ändå skriva och säga att jag uppskattar din, och för det mesta också de diskussioner som uppstår. Det här med graman fick mig att skriva mailet 🙂

Jag kan inte mer än förvånas över de påhopp och taskig kommentarer människor tillåter sig över nätet. IRL skulle aldrig någon gå fram till en person och ifrågasätta hur de rider eller varför de gör si eller så. Men online får man helt plötsligt slänga ur sig vad som helst??! Fascinerande. Alla rider vi väl utifrån våra förutsättningar, och vill våra hästar det bästa. Hobby ryttare har ju inte samma krav på sig och hästen som professionella ryttare, men ofta jämförs vi med dem. Suck!

Kul också att du vågar och orkar lägga upp sådan som du vet provocerar fram diskussioner, även om det spårar ur för vissa ibland. 🙂

Graman är lite av en icke fråga för mig. Funkar det så använd den tycker jag. Hästen ska gå fram, vara kontollerbar, och man ska känna sig säker på ryggen. Det är viktigaste. Sen kan man börja jobba med annat finlir, speciellt på en ung eller inte så mycket riden häst.

Jag tycker också Keron verkar vara en jättefin häst och jag är säker på att du kommer få ordning på honom. I min åsikt är de metoder och teorier du testar och tillämpar helt ok och rätt. Jag har också fått inspiration av dig.

So, keep up the good work! Så är jag säker på att det lyckas!

Hälsningar Johanna, som inte har en problemfri häst heller 😉

 

Skrivet

Fredag- gramanlös men nervös

Ännu en snitsig rubrik :)!

Och vad kan den betyda?

Tja, tro det eller ej men det berodde INTE på dagens livliga gramandebatt att jag lät fegsnöret hänga orört på klädhängaren i ridskolans ridhus.

Detta bestämde jag mig för att prova redan efter onsdagens pass och eftersom TVI TVI Kreon faktiskt aldrig visat stegringstendenser på just ridskolan trots att han nu varit där 6- 7 gånger.

Däremot är han fortfarande inte 100 % avslappnad där, det märker jag tydligt.

Han börjar med att gå i undertempo, något han kunde göra när jag precis hade köpt honom och det pruttas och bajsas mer än hemma.

Men det går att rida utan att höra en arg svans eller få frågan ”ursäkta…ville du ha galopp…hur gör man då” och det är allt som betyder något just nu.

Det var väldigt bra att vi hade gramandiskussionen dock för nu fick jag en extra reminder vad gäller att ”rida rätt”.

Jag tränade på halvhalter, att få baken in under hästen, tempoväxlingar och höll noga koll på att halsen var ”långt framme” och inte ihopdragen (fast de tendenserna fanns inte alls).

Som vanligt hade jag precis lagom stöd i tyglarna, dvs väldigt lätt och mjukt så samanfattningsvis kändes Kreon inte det minsta ”gramanriden” ha ha.

När jag hoppade av och skulle lämna ridhuset utspelade sig en konversation som förflyttade mig tillbaka till min egen ridskoletid och jag blev lite lätt nostalgisk och kände igen mig:

Flicka, kanske 10 år: Vad heter han?

Jag: Kreon

Flicka: Hur gammal är han?

Jag: 7

Flicka: Han är JÄTTEFIIIIIIN!

Jag: Ja, jag älskar honom!