Tisdag- klinikbesök och piruettgalopp

Idag har jag tillbringat en stor del av dagen på Löberöds veterinärklinik med en häst.

Som alltid på sådana ställen påminns jag om hur otroligt sårbar man är med bara en häst samtidigt som de flesta av oss varken har tid eller råd med fler.

Inte roligt om flera månaders konvalescens väntar tex men vad ska man göra?

Vicke har ridits av Olof idag och jag fick bra inspiration till hur jag kan träna på piruettgaloppen.

Olof red så samlat han kunde, höll tyglarna i en hand och ”småduttade” med spöt på Vickes rumpa och det gav en väldigt bra effekt 🙂 !

Styrkan finns där, nu ska Vicke bara förstå vad vi vill och det verkade han göra.

När fan blir gammal blir han religiös….

Från i somras när Henrik skrittade ut på Vicke 🙂 !

Eller…”sent ska syndaren vakna” 🙂 !

Som jag har berättat förut rådde inte hjälmtvång på ridskolan på den tiden när jag köpte min första häst.

Många vuxna privatryttare red utan hjälm och det gjorde jag också.

Jag ansåg att de hästar jag ägde var mycket snälla och dessutom fick jag någon slags hjälmaverison i början av min ryttarkarriär eftersom en av mina första hjälmar var för liten och klämde åt huvudet så att jag fick huvudvärk.

Jag förstår om detta låter väldigt märkligt alltihop idag men så var det för över 30 år sedan…

Jag inte bara red dressyr utan red även ut utan hjälm och hopptränade ensam på 130-hinder!

Tack och lov hände det aldrig något och de sista åren på ridskolan BLEV det hjälmtvång och är så även på nuvarande anläggning så oavsett vad jag ville (jag ville helst rida utan hjälm) så var det bara att rätta in sig i ledet.

Och vet ni….NU ”hundra år senare” så har jag äntligen insett att det är korkat att rida utan hjälm och NU kan jag störa mig enormt när jag ser ryttare som rider utan på olika sociala medier.

Absolut tycker jag fortfarande att vuxna människor ska få göra som de vill med hjälmen I SAK men om man tex är en ”kändis” så känns det bara så dumt att skylta med att man inte anser att huvudet är värt att skydda.

För övrigt har jag aldrig sett Olof skritta en meter utan hjälm så HAN föregår med gott exempel i alla fall.

Veckan som gått

Under den gångna veckan har det verkligen blivit klart för mig att jag snuvats på VÅREN i år igen; det händer då och då och är rätt så trist tycker jag.

Även om det så klart är helt underbart med den sommarvärme vi haft under stora delar av den gångna veckan så saknar jag ändå att inte ha få upplevt en ”riktig” vår.

I stället har det varit kyla och långkalsonger och så från den ena dagen till den andra- pang….sommar!

Annars går det mesta sin gilla gång med oss.

Vicke och jag tränar på och var hos Olof 2 gånger förra veckan.

Tävlingen i lördags gick såååå bra förutom att det var extremt retligt att bli nerpetad från ”rosettplats” av den allra sista ryttaren i klassen.

Nu vill jag bara få träna och tävla på utan några retliga avbrott (som förra året vid denna tiden då Vicke fick en hovböld)  och i övrigt njuta av årstiden.

 

Äppelträd som blommar…

….Molly som spanar…..

….och Vicke som tittar ut över de underbart gula rapsfälten.

Sommarkänsla!

Perfekt ridbana

Jag antar att jag inte är ensam om att tänka ”åhhh vilken fin hage/ ridbana detta hade varit” vid passerandet av olika golfbanor?

Varje gång jag går förbi den här fotbollsplanen som till råga på allt aldrig verkar användas tänker jag samma sak; en perfekt ridbana 🙂 !

Lördag- vad är oddsen?

Idag var vi 2 ryttare från min anläggning som var och tävlade (på samma ställe men olika klasser) och vi blev båda första ekipage utanför placering och båda petades ner av sista ryttaren i klassen.

Vad är oddsen liksom?

Å andra sidan brukar jag raljera om att jag hade haft minst 50 rosetter till om inte det där sista ekipaget hade funnits så jag är van sedan tidigare….

Jag var i alla fall väldigt nöjd med ritten (MSV C:1) och procenten (66,9).

Fick en 8:a på en galoppfattning och en SJUA på en sluta- det sista torde nästan motsvara en 9:a för andra hästar ha ha ha!

Funderade lite över Vickes beteende igår medan jag red fram och kom fram till att han, till skillnad från alla andra hästar jag ägt är extremt vaken för och ogillar förändringar i invanda miljöer; som vårt eget ridhus och Olofs utebana.

Minsta lilla något ändras där börjar han oja sig.

På platser som han inte känner till (olika tävlingar tex) är han inte alls lika känslig för där vet han liksom inte vad han ska förvänta sig.

Visst kan han titta även där men det går oftast över snabbt och tur är det för hade han varit lika gloig som han var igår tex hade det inte varit någon vits att tävla såvida man inte vill rida på 40 % typ…

Måste förresten berätta hur knäpp han var för några veckor sedan då en tjej kom in i vårt ridhus iförd en parkas med pälskrage.

Vicke blev fullständigt panikslagen och jag kan bara gissa att det var pälskragen som gjorde det- kanske trodde han att det var något djur 🙂 ?

Tjejen har han sett förut och hon gjorde absolut ingenting- hon liksom bara stod rätt upp och ner 🙂 !

Fredag- flashback och reminder

Idag har jag varit hos Olof och tränat- vi red igenom MSV C:1 och en del linjer ur MSV B:5.

Innan dess, dvs under framridningen blev jag påmind om Vickes och min första tid ihop- då när jag inte kunde sitta ner på honom mer än 2 meter i taget….typ.

Det tog tid att inse att detta berodde på en i övrigt osynlig spändhet- och när Vicke slappnade av blev han helt normal att sitta ner på och har så förblivit.

Men idag stod vattenspridaren framme och trots att den var avstängd var Vicke helt övertygad om att den skulle mörda honom- och gjorde inte spridaren det skulle några bommar och plank som låg utanför banan göra det.

Han blev jättespänd, flåsade som en blåsbälg med dunkande hjärta och jag var helt slut efter 15 minuter- bara av att försöka sitta på honom.

När Olof kom och tog bort spridaren blev Vicke sig själv igen och jag kunde börja andas normalt och sitta avslappnat.

Man kan ju undra över varför min annars så snälla häst kan få sådana psykbryt- förra året när Olof försökte rida med spridaren på banan (avstängd) slutade det hela med att vi fick ta bort den och jag fick LEDA Vicke runt banan med Olof på ryggen flera varv innan han kunde rida ”utan ledare”.

Ja dessa djur!

Och för 30 år sedan hade jag blivit tokig av ilska och säkert gett Vicke ett rapp i röven eller två men idag fattar jag att det inte tjänar något till alls- tvärtom.

Är man genuint rädd blir man inte avslappnad av stryk….

30 år!

Började räkna lite härom dagen och insåg att jag nu haft en och samma hovslagare i….30 år!!!!

Inget rekord för enligt honom har han haft några kunder längre än mig men ändå….

Som ni vet har jag alltid lovordat honom- inte bara för hans arbete utan även för att man kan ”ställa klockan” efter hans ankomst ; en egenskap man verkligen inte ska ringakta.

Vad säger ni läsare? Någon som kan slå mina 30 år 🙂 ?