Månadsarkiv: december 2010

Året som gått i bilder, del 2

Lika kall och snöig som vintern varit blev sommaren varm och torr.

Först efter hur många veckors torka som helst kom det regn men då kom det å andra sidan så mycket att både jag och många med mig var oroliga för att vi inte skulle få in någon halm.

Men det löste sig och skullen dignade av alla halmbalar som vi tryckte in till sista halmstrået :).

Jag och djuren fick många härliga uteritter i det vackra vädret….

…och jag uthärdar helt klart hetta mycket lättare än kyla.

Ett favoritmotiv…

Under en av sommarens varmaste dagar tävlade Soya i Tommarp och jag behöver väl inte redogöra för resultatet :).

När jag inte ”tvingade” Soya att springa tillbringade hon gärna dagarna så här.

En trädgårdsbild.

Under det gångna året blev Soya och jag goda vänner med Åsa, hennes sambo Robban och deras 4 whippar och sloughi-hane.

Vi har tillbringat många underbara timmar på olika promenader tillsammans och årets höjdpunkt var nog då vi badade med hundarna för första gången.

Jag kunde inte se mig mätt på Soya som vågade leka med de andra hundarna i vattnet trots att hon från början var väldigt tveksam till det våta.

Som många år förut har jag även i år varit och shoppat i Ullared flera gånger och det är alltid lika roligt.

Jag åker med en likasinnad god vän och låter verkligen plånboken arbeta för att därefter glädja mig åt alla fynd under lång tid framöver.

Under min semester fick vi besök av en av Soyas helsyskon, syrran Zahra med ägare Görel.

Det var jätteroligt att träffas IRL och jag blev faktiskt smått chockad över hur otroligt lika hundarna är, både i kynne men framför allt i utseende. Förvisso är Zahra mycket större men att titta in i hennes ansikte var banne mig kusligt- det var som att titta på Soya.

När hösten kom fick jag för mig att prova att ställa ut Soya en andra gång (första gången var i maj år 2009).

Hur ofattbart det än tycktes mig förstod inte heller denna domare vilken extraordinär skönhet han hade framför sig- borde man inte syntesta alla domare undrar jag i mitt stilla sinne?

Dessa godingar skördade jag till långt in på hösten!

Under året upptäckte jag en ny jätte-hundrastplats: naturreservatet i Dalby där jag, maken och Soya tillbringade många timmar promenerandes i dessa vackra omgivningar.

Det var också i Dalby jag började mitt jogging-projekt i höstas och jag springer numera en mil 2 gånger i veckan.

Efter att ha gått och sprungit i Dalby ”tusen gånger” började jag tröttna och hittade då till Skryllegården som är mitt och Soyas nya ”häng”.

Just nu framlever vi våra dagar i kyla och mycket snö- så mycket att stallägaren häromdagen var tvungen att skotta loss en ryttare som blivit insnöad i ridhuset medan hon red :).

Och med denna bild avslutar vi år 2010:s bildkavalkad!

Fredag- disco i stallet

Morgonen inleddes med stallfix och utsläpp av Archie och Harley i var sin hage innan jag hastade iväg till en morgonpromenad i Skrylle med resten av familjen.

På eftermiddagen, mol allena eftersom alla var färdiga i stallet inför respektive nyårsfirande, avverkade jag ett dressyrpass i ridhuset och övade idag ganska mycket på galoppombytena.

En del hästar byter ju bara man lägger om vikten det minsta lilla vilket säkert kan ha sina både för och nackdelar medan jag måste ge väldigt distinkta hjälper för att Archie ska byta direkt.

Slarvar jag det minsta kommer det inget byte alls eller så kommer det 1 galoppsprång efter själva byteshjälpen.

Jag tycker att jag börjar få till min kroppskontroll rätt så bra nu- bytena från höger till vänster har alltid gått att få bra mycket lättare så målet är nu att få bytena från vänster till höger lika bra och säkra.

Efter 45 minuter kände jag mig nöjd och hoppades i mitt stilla sinne att dagens pass ska bli representativt för nästa års diton :).

Nu har jag precis kommit hem efter att Soya och jag har varit och kvällsfodrat i båda stallen där det för övrigt råder full disco-stämning.

I ett försök att låta hästarna påverkas så lite som möjligt av allt smällande runtomkring har vi satt på radioapparaterna i både stora och lilla stallet och det sista jag hörde innan jag stängde om Archie var Whitney Houston som ville ”dance with somebody”.

Lill-kinesen verkar tack och lov inte det minsta skotträdd utan sprang helt ombekymrat omkring på stallplanen trots en del smällande.

Hon har ju tillbringat sitt första levnadsår hos en familj som hade flera jakthundar och kanske har detta påverkat henne att inte bry sig om skott-liknande ljud eller så är hon bara sådan av sig själv. Oavsett vilket är det väldigt skönt.

Väldigt skönt ska det även bli att bara slappa resten av kvällen- något avancerat nyårsfirande blir det inte här enligt önskemål :).

Året som gått i bilder, del 1 (av 2)

När jag bläddrade i min I-phone hittade jag dessa bilder som jag jag valt att spara av olika anledningar.

Några för att de blev så bra, andra av andra orsaker…

I år kom våren senare jag jag någonsin kan minnas att den gjort- mycket beroende på att vi hade en liknande vinter som råder nu. Det tog en evighet innan snön smälte och det blev i princip så att vi hade vinter och snö och sedan var det liksom plötsligt nästan sommar.

Jag som tycker mycket om våren blev besviken. Våren är den tid då jag tycker att man njuter av att allting börjar spira och att det är relativt varmt men man har ändå fortfarande den underbara sommaren att se fram emot.

Nu blev jag snuvad på denna övergång…

…men lite vackert hann jag njuta av i trädgården.

Jag har för egen del aldrig velat ha barn men har ingenting emot barn ”som sådana” för den sakens skull :).

Här en av mina absoluta favoriter, lilla Alma som frestar Soya med en morot.

Rapsen gör sig bra på bild tycker jag….liksom…..

…min snabbspringare som här springer allt vad hon kan (jag undrar jag…..) på hundkappbanan i Landskrona som vi besökte många gånger.

Soya älskar verkligen att springa men måste ha missförstått något när det gäller ”målet är att försöka komma först i mål- inte sist”.

En som inte heller kom i mål först så värst många gånger är den här skojaren som dock njöt av att kunna äta gräs i hagen- något han aldrig kunnat under åren på ridskolan.

Den 6 juni lyckades gossen dock komma först i mål i en LA:1 och vann då denna mycket praktiska pall.

En av sommarens favoritbilder på kinesen!

En av Archies tidigare stallkompisar, Tulle, som älskade honom så mycket att han åt upp halva hans man. Nu har denna äntligen vuxit ut!

Här på besök hos ”vår” veterinär i Bollerup- ett ställe vi ogärna besöker trots den ypperliga service vi alltid fått. Men som jag alltid äger då vi skiljs åt:

”Hoppas att vi inte ses på lääääänge”.

Här anledningen till veterinärbesöket! Att ett så pass litet sår kunde orsaka så långvarig hälta trodde jag inte.

2 av mina älsklingar myser i solen.

Ett favoritkort från i somras.

Året som gått

De som påstår att åren går fortare och fortare ju äldre man blir får väl i alla fall jag ge rätt- jag kan inte fatta att 2010 är slut om bara några timmar.

I ärlighetens namn kommer jag inte att sakna just detta året- ska jag vara krass har det varit ett av de sämre.

Mycket som jag planerat och hoppats på har helt eller delvis gått i stöpet och det passar ju så klart inte en planeringsmänniska som mig- jag vill gärna kunna styra över så mycket som möjligt i mitt liv.

På hästfronten har det varit mer pannkaka än sol.

I våras ville jag hitta en foderhäst men fann ingen.

Archies tävlingsresultat har varit tämligen mediokra- ”nära skjuter ingen hare” och att vara första utanför placering flera gånger har känts tröttsamt även om ännu sämre resultat har känts ännu tristare.

En seger i LA:1 och någon rosett till blev det under året men som sagt- det räcker inte (tycker jag).

Under våren och sommaren skadade sig Archie vid 2 tillfällen- vid det första tror jag att han slog benet i en badkarskant eller något annat vasst och fick ett sår som han blev halt av.

Inte så himla långt efter detta snubblade han till under en skritt-tur och blev halt av det- otroligt onödigt kändes det som och vi förlorade mycket träningstid på dessa 2 skador.

Under hösten började Archie kännas segare än någonsin- han har förvisso aldrig varit någon hetsporre men detta började överskrida vad jag kunde acceptera som ”normalt” och en tid därefter blev han halt- jag har ingen teori om av vilken anledning.

Nu är vi igång och tränar igen och det känns som om de kommande månaderna får avgöra vårt liv tillsammans.

Jag har ju köpt Archie enkom som en tävlingshäst för de lite högre dressyrklasserna och känner jag det kommande halvåret att det blir för svårt för oss att någonsin komma dit tillsammans så kanske våra vägar skiljs åt.

Med facit i hand gjorde jag tyvärr misstaget att behålla Décima allt för länge, flera år efter att jag borde sålt henne, och det påverkade mig negativt.

Mitt ridintresse tar för mycket tid, kostar för mycket pengar och dränerar mig på för mycket energi för att jag ska orka och vilja känna mer ledsnad än glädje och dithän vill jag inte komma med Archie. Än så länge tycker jag att det är roligt i princip alltid men jag vet också att risken är att jag känner helt annorlunda om jag inte lyckas få upp oss på en annan nivå än där vi varit stora delar av året.

Soya är väl den delen av mitt liv som minst av allt berett mig några bekymmer någonsin- en underbarare hund får man leta efter, det är både jag och maken rörande överens om.

Dock var det en del planer som gick om intet med snabbspringaren också under året och det var väl inte så kul får jag erkänna.

Att min kines skulle visa sig vara den i särsklass långsammaste whippet som någonsin beträtt en rundbana kunde jag inte drömma om ens i min vildaste fantasi- tvärtom trodde jag nog på, om inte världsrekordtider, så i alla fall att hon skulle stå sig ypperligt i konkurrensen mot de andra vinthundarna.

Men icke- oaktat en kondis utan dess like och en minst lika stor entusiasm så kvarstår faktum: Soya är en snigel som kom sist i alla (3) lopp hon ställde upp i.

Som jag känner idag kommer vi inte att fortsätta med rundbanetävlandet nästa år- det kostar för mycket pengar och tar för mycket tid för att man i slutändan ska konstatera att ens hund har agerat klassutfyllnad.

Lure Coursing-träningarna där vi var tämligen flitiga besökare under 2009 kommer jag nog också att lägga på hyllan helt- de är numera oftast förlagda allt för långt bort för att jag ska anse det mödan värt att köra dit för att Soya ska få springa i någon minut.

Om jag ska fortsätta på temat ”allt som gick fel 2010” kan jag väl också nämna att maken och jag fortfarande inte har hittat varken något hus eller någon gård värd namnet (läs: där vi kan tänka oss att bo) och det börjar kännas tämligen hopplöst.

Ska man titta krasst på allt ovanstående så är det ju egentligen I-landsproblem alltihop och tro inte annat än att jag trots att jag gnäller ibland är oerhört tacksam över att vi är friska, har jobb och bor billigt och bra (även om vi vill flytta).

Vad jag önskar av nästa år är nog inte så svårt att lista ut om man läser mellan raderna och ni vet väl att önskningar som uttalas högt inte blir uppfyllda :).

Så jag nöjer mig med att önska mig ett bättre 2011 än 2010- så får vi se vad som händer!

Torsdag- näst sista dagen




Idag, på årets näst sista dag verkar det som att de flesta människorna valde att ta ledigt och hålla sig inomhus.

Gatorna var väldigt folktomma och även på jobbet var det lugnt- skönt!

Jag kunde sluta lite tidigare som jag tänkt och hann komma till stallet medan det fortfarande var ljust vilket var en förutsättning för dagens planerade hästaktivitet- longering i snö.

Idag blev det 5+5 minuter i trav, därefter skritt i 2-3 minuter på fast underlag och därefter nya 5+5 i lite djupare snö.

Archie verkade fullständigt oberörd av sitt otroligt flotta travande men så var snön inte heller jättedjup och hans kondis har dessutom alltid varit utmärkt.

Oaktat ovanstående vill jag ändå ta det liiite lugnt så här i början, hellre det än att få en överansträngd häst.

Om snön ligger kvar, och inget talar i dagsläget för motsatsen, hoppas jag kunna ägna mig åt denna träningsform på en regelbunden basis då detta verkar vara det enklaste sättet att få Archie att verkligen lyfta på benen rejält :).

När jag kom hem var det dags att motionera nästa djur och maken och jag tog med henne till Skrylle för en långpromenad.

Nu 3 dagars ledighet- hurra!!!!

Dagens (konsument)fråga

Idag frågar jag mig hur mycket vinstmarginaler vi konsumenter egentligen är villiga att betala affärerna för?

Frågan väcktes då jag nyligen besökte EKO i Malmö och tittade runt på deras hästavdelning där jag inte varit på länge.

Jag har alltid uppfattat EKO som relativt prisvärda med det mesta, inte bara hästsakerna men efter att ha tittat runt så insåg jag att även de tjänar bra med pengar på oss konsumenter.

Någon vecka innan EKO-besöket hade en god vän bett mig att kolla upp vad EMIN:s Glucosamin kostar i Ullared och jag tog till och med kort på burken med prislappen ovanför; 349 kronor (se bilden ovan).

Döm om min förvåning när jag på EKO ser EXAKT samma produkt, dvs samma märke och samma storlek på burken fast med prislappen 449 kronor, dvs 100 kronor dyrare!!!

Nu tror ju inte jag att GEKÅS i Ullared skänker bort sina varor och just denna produkt var hos dom varken någon form av ”2:a sortering” eller ”kort datum- därav prissänkt” utan det var deras ordinarie pris.

Och EKO är i mina ögon inte någon liten exklusiv butik med skyhöga lokalhyror vilket ibland ju kan förklara det som vi som köpare upplever som ”överpris”.

På EKO såg jag förresten även samma Mountain Horse-stövlar (termo-varianten) som i Ullared kostade 499:–, här kostade de det dubbla, dvs 999:–.

Nu kan jag inte svära på om EKO:s stövel var årsmodell 2010 och Ullareds någon utgående modell men de såg banne mig EXAKT likadana ut.

Jag skulle kunna fortsätta att rabbla prisjämförelser tills jag storknade men jag tror nog att ni ”get my point”- det finns otroligt mycket pengar att spara om man är det minsta lilla intresserad.

Sedan har man inte alltid varken tid eller lust att vara ”om sig och kring sig”- jag kan också handla ½ liter Cola Light på Statoil för samma pris som jag skulle kunna få 2 liter för i varuhuset bredvid men jag har också vänner som klagar på att de lever så fattigt, inte kan unna sig något osv samtidigt som de ALLTID gör de onödigt dyrare valen. Och då ska man inte klaga- man har banne mig valt själv!

Onsdag- kall dressyr och lite Malmö-bilder

Tänkte bildmässigt illustrera lite av det jag skrev om i föregående inlägg och visa hur det såg ut i Malmö idag:

Claesgatan- fotot är taget från vår garageinfart och jag är verkligen glad att våra tjänstebilar står inomhus!

Som synes är vägbanan full av snö-slask trots att det inte snöat på flera dagar. Snöröjarna har helt enkelt inte hunnit med får man väl anta?

Jägersrovägen: jag tycker inte riktigt att jag har lyckats fånga hur högt den här bilen faktiskt står uppe på snön- det såg nästan ut som om bilen var på en piedestal :).

Klaragatan och i princip inga bilar som kunde ta sig loss.

Samma sak på Rolfsgatan.

Och så min egen ”favorit”….morr…kan man inte stå på gatan kan man väl stå uppe på trottoaren, eller?

Bilen har stått så här i minst 2 dagar nu :(!

Efter att ha jobbat, tagit dessa foton och hastat till hasten….jag menar HÄSTEN blev det ett dressyrpass där jag mot slutet kände att det kylde ganska bra på låren.

När jag hoppade in i bilen för att köra hem såg jag att temperaturmätaren visade på minus 13 grader medan det igår bara var minus 3!

Gissa om jag var glad att jag klarade av en av veckans 2 löprundor igårkväll- Soya hade nog blåvägrat att springa i sådan kyla.

Dagens (bil)fråga

Idag är det åter dags att fundera lite över BILISTERNA och frågan till dessa är:

Får man göra och köra som man vill?

Det för Skåne ovanligt myckna snöandet den senaste tiden har fått i alla fall mig att förundras över beteenden hos mina medmänniskor som jag i vanliga fall varit förskonad från.

Härom dagen ondgjorde jag mig över cyklister som försökte forcera snö och is på gatorna samtidigt som de riskerade att bli påkörda av sladdande bilar och jag hade också synpunkter på ”kapuschong-marodörer” som inneslutna i sina huvor är både blinda och döva för allt och bara kliver rakt ut i trafiken.

Nu är turen alltså kommen till bilisterna och om dessa skulle jag kunna skriva mycket…..

Det som dock fascinerat och chockat mig mest med dessa ”vägens riddare” (jo pyttsan….) är att en hel del verkar tro att flera trafikregler som funnits sedan urminnes tider upphör att gälla- i alla fall dom– för att det kommer snö?!?!

Artiklar i tidningar har berättat om, och jag har flera gånger sett det med egna ögon, hur bilförare helt iskallt väljer att parkera där de kommer åt– oavsett om detta är tillåtet eller ej, om de blockerar allt möjligt annat och/ eller riskerar sin egen bil.

Jag har sett flertalet bilar parkerade mitt ute på körbanor, på trottoarer precis utanför husportar, i korsningar osv!

Personligen förstår jag inte hur man, om inte annat, vågar riskera sin egen bil då media går ut med att de med egenskapade parkeringsfickor riskerar både böter och bortforsling av bilen till dryga kostnader.

Men trots detta så är Malmö just nu fyllt av de märkligaste parkeringar man kan se och därav min fråga!

http://www.sydsvenskan.se/bil/article1338139/Svart-for-Raddningstjansten-att-ta-sig-forbi-felparkerare.html

Tisdag- 3 snabbspringare

Morgonen inleddes med ett dressyrpass i ridhuset och Archie är numera om inte en snabbspringare i jämförelse med en galopphäst 🙂 så i alla fall fullt tillräckligt framåt.

Jag behöver varken använda spö eller sporrar för att driva vilket ju varit mitt mål sedan jag satte igång honom efter hältan.

Träningsmässigt ”tragglar” vi på med främst skolor, byten, övergångar mellan galopp och skritt samt bakdelsvändningar.

Själv kände jag mig som en riktig snabbspringare ikväll när Soya och jag avverkade vår mil.

Soya behöver aldrig använda sin snabbaste gångart utan travar så stilla bakom mig under våra löprundor och även undertecknad har sprungit i ganska makligt takt hittills.

Idag bestämde jag mig dock för att ”gasa på” och sprang de 3 sista kilometerna, vad jag själv tyckte i alla fall, jättesnabbt:).

Än så länge tar det dock fortfarande över en timme att avverka milen men jag får väl skylla på att jag springer i snö och ganska påbyltad:).