Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Vädrets makter- skåningar, minns ni?

I samband med det senare snöfallet i Skåne nämndes som så ofta ”vintern 1979” då det tydligen kom enorma mängder snö här.

I wouldn’ t know för just den vintern var den enda under min skoltid som jag och min bror var hos våra släktingar i Serbien (annars åkte vi bara dit alla sommarlov).

Så jag missade hela snökaoset och det otroliga är att jag verkar ha missat de flesta (alla?) väderkatastrofer som har ägt rum i Skåne sedan barndomen.

I december 1999 stormade det rejält i Skåne medan det samtidigt snöade i stora delar av hela södra Sverige; även detta missade jag då jag och min dåvarande sambo bara någon timme innan stormen bröt ut satte oss i bilen för att köra till Stockholm varifrån vi skulle flyga till Thailand.

För att göra en lång historia kort missade vi planet pga snöovädret på vägen upp och som sagt var det ”fullt blås” hemma i Malmö.

Minns att min mamma berättade att folk i hennes bostadsområde rastade hundarna i det stora underjordiska garaget- det gick inte att gå ut med djuren i det vädret!

Och jag och exet kom med på ett annat plan till Thailand 1,5 dag senare….

Minns ni den lilla jordbävningen i december 2008?

Då var jag och min fd man på Mallorca och kunde bara läsa om händelsen via nätet och hoppas att ingenting hade hänt med vårt hus (det hade det inte).

Kommer ihåg hur det raljerades över de klena skalven; några publicerade en bild på en omkullvält trädgårdsstol i plast med texten ”never forget” 🙂 🙂  🙂 !

Kommer ni ihåg något av detta?

Instämmer helt (om okunniga hästägare)

Ovanstående citat av Per Michanek skulle man ju bara önska var mer självklara ord än vad de tyvärr är.

Det räcker med att antingen se sig omkring IRL eller gå in och läsa lite på diverse hästforum för att man ska förstå hur okunskapen frodas.

Just det där med att lägga pengar på ”fel” saker tycker jag mig ha sett mycket av genom åren; både vad gäller tex foder och utrustning.

Man köper svindyra fodertillskott men snålar på stråfodret, tror att det bästa sättet att banta en häst är att dra in på det sistnämnda, man prioriterar extremt dyr utrustning men rider nästan aldrig och tränar ännu mer sällan osv.

Vad gäller det sistnämnda är jag av åsikten att man absolut inte behöver varken rida eller träna om man inte vill/ är intresserad/ har råd men då ska man se till att hästen får sitt rörelsebehov tillgodosett på annat vis. Och att tex ha hästen stående i en liten grushage en handfull timmar om dagen är INTE att erbjuda den motion.

Och har man pengar till dyr utrustning så ska man absolut köpa den om man vill men om man samtidigt har ”krav” på sin häst vad gäller träning eller rent av tävling så bör man hellre lägga sina slantar där för det kommer att ge långt bättre resultat än en ridhjälm för 5.000.

Ja,  vi hästägare är för vissa delar av näringen väldigt tacksamma mjölkkossor tänker jag; kan man bara marknadsföra sig själv eller sin produkt som det som kommer att ge oss ”en ny häst”, helst snabbt och utan egen insats, så får man många godtrogna kunder.

Läser ofta på forum på nätet hur man söker billiga hovslagare, tränare eller veterinärer men när någon ”bush-person” utan vetenskapligt underbyggd utbildning vill komma och ”behandla” hästen (eller för allt i världen via telepati och på distans prata med den) då frågas det inte efter kostnaden!?!?

En del är harmlöst skit; finns säkert massor av pulver och vätskor som påverkar hästen noll och inget liksom om man som sagt påstår att man samtalat med djuret genom att titta på en bild av detsamma men det finns också djur som fått både tänder, hovar och andra kroppsdelar skadade av klåpare.

Usch…nu blir jag så irriterad så jag får sluta och bara hoppas att det BLIR förbättringar över tid och inte motsatsen, dvs ännu mer okunskap i framtiden.

Fråga från en läsare om mina träningar

Läsaren Cornelia undrar följande:

Känns det inte surt att lägga så mycket pengar på träning och mestadels få 62-64 % på tävling? Eller du tränar inte bara för att tävla?

Jag förstår din fråga Cornelia och ska försöka förklara hur jag tänker:

Jag är 52 år gammal och GISSAR att jag inte kommer att äga mer än 1 på sin höjd 2 hästar till om något skulle hända så att jag inte har kvar Vicke.

Så klart kan ingen veta vad framtiden bär med sig, livet kan ändras oerhört snabbt osv men jag har i alla fall ingen ambition att bli en ny Ulla Håkansson och tävla vid 80 års ålder (inget fel i det i sak men det är få förunnat att ha den hälsan och fysiken då så det är inget jag räknar med).

Den häst jag har idag har visat sig på flera sätt ha lättare för riktigt svåra saker (tex byten i varje) än långt enklare saker som ….tja….travökningar tex 🙂 .

Jag har aldrig haft en så välutbildad häst tidigare och förväntar mig inte heller att få/ lyckas utbilda fler, dels pga min ålder ( jag räknar som nämnts inte med att tävlingsrida i massor av år till) och dels pga att sådana hästar kostar flera hundra tusen i inköp- pengar jag inte har.

Jag vill av denna anledning…ursäkta uttrycket…lite ”suga musten” ur Vicke rent träningsmässigt, dvs träna på så hög nivå som det bara går även om jag aldrig kommer att tävla svår dressyr.

Och som många hästägare bittert har fått erfara kan man stå utan ridbar häst från den ena sekunden till den andra så det gäller att passa på och utnyttja sin hästs kapacitet medan man kan tycker jag (så klart med hållbarhet osv i åtanke).

Hade jag (eller någon i hela världen) säkert vetat att jag har X år på mig att rida Vicke hade jag kanske satsat mer på att träna det jag de facto tävlar och väntat med tex seriebyten men åter igen; ”allt” kan tas ifrån en såååå snabbt och sedan lär jag inte få fler chanser på DEN nivån…

Som Olof själv uttryckte det härom dagen på tal om något helt annat så är det mycket roligare att rida byten i varje än att rida slutor- det kanske man inte förstår förrän man själv har gjort det?

Massor av hästar kan göra hjälpliga slutor men jag vet då inte så många som gör tex 12 byten i varje…

Så ja; som svar på din fråga; jag tränar inte bara för att tävla utan för att det är så himla KUL att rida mer avancerat.

Och även om jag lägger ”mycket pengar” (allting är relativt….) på mina träningar så är det inte pengar jag tar från något annat så att säga.

Jag har inga andra dyra intressen, jag kan ändå spara rätt många tusen i månaden och unna mig 2 utlandsresor per år- det räcker gott åt mig.

Som avslutning får jag erkänna att jag (ganska givet) hoppas på resultat på mer än de 62-64 % i MSV B som du nämner och vi får väl se om all min träning får mig att nå längre 🙂 .

Läs först- dela sen

Läser följande vädjan på Facebook från en bloggläsare:

Låt mig slippa läsa gamla inlägg om ammor som söker föl och föl som söker ammor. Läs ordentligt från vilket datum och år(!) inlägget är. Era intentioner är goda men det blir så fel.”

Och detta är ett perfekt exempel på hur ”folk” delar allt möjligt på nätet utan att läsa ordentligt.

För ja, det är relativt vanligt att man denna årstiden läser om mängder av föl som söker ammor och ston som mist sina föl men OM man läser NOGA ser man att inläggen ibland är flera år gamla !?!?

Foto-fail

Ibland tar jag ofrivilligt någon mycket märklig bild- här en sådan från vår senaste uteritt 🙂 .

Det ser ju ut som att Vickster har Sveriges klenaste hals vilket jag tycker är extra kul eftersom halva hästen IRL består av en jättehals som tidigare tom oroade mig pga sin storlek (en späckhals kan vara ETT tecken på fångvarning även om det i Vickes fall mer handlar om muskler än fett 🙂 ) !

Vad har ni lärt er?

Den här lilla skämtbilden fick mig att tänka ”aldrig mer” och då syftar jag på tidigare hästar jag haft som, handen på hjärtat, saknat tillräcklig EGEN bjudning.

I ett fall kom det smygande över tid och med ökade krav och när jag därefter köpte först Kreon och sedan Vicke och fick något att jämföra med så har jag ännu mer  insett vikten av egen bjudning.

Så det är en sak jag har lärt mig; att aldrig mer tumma på ärlig bjudning!

En annan, som delvis hänger ihop med ovan är att ”inte hålla på för länge”.

Jag tycker att det ibland är lite kontroversiellt och även skambelagt att sälja en häst som man inte klickar med och jag vet många som kämpar på, enligt mig, in absurdum.

Så länge man ser en utveckling, tycker det är kul osv ska man absolut ”kämpa på” men man bör kanske också rannsaka sig själv, gärna med sin tränare tex och fundera på ”är det lönt”?

Man ska inte ofta känna hopplöshet, ledsnad, ovilja att rida, avundsjukt snegla på andras hästar osv- därtill tycker jag att ridsporten är för kostsam, tidskrävande, energislukande osv.

Sedan är det väl alltid lätt att vara efterklok; när man är mitt uppe i något ser man inte alltid klart, orkar inte fatta beslut, tror kanske inte att det finns något bättre (gäller ju alla förändringar; ett jobbyte, separation etc) men oftast (alltid för min del) BLIR det bättre!

När jag tex tänker på hur jag kämpade med Decimas tungfel i nio (NIO!!!) år fattar jag i efterhand inte vad jag höll på med.

Alla tips och trix, alla konsultationer av veterinärer, massörer, equiterapeuter och gud vet vem mer, all utrustning jag provade (jag har fortfarande bett nog att fylla en halv ridsportaffär….) osv.

Jag hade besparat både mig själv och även hästen mycket om jag sålt henne tidigare- det är lätt att inse nu.

Så det har jag lovat mig själv; att i framtiden sälja mycket snabbare och inte ”hålla på” i flera år.

Har ni gjort liknande erfarenheter genom åren? Insett vad ni aldrig mer vill göra/ köpa vad gäller hästar och ridning? Eller annat?

Oberäkneliga smittor

Jag tillhör dom som INTE stannar hemma vid förkylning och det har inte alltid setts på med blida ögon av kollegor/ andra som menar att man är egoistisk som riskerar att smitta andra.

För mig är det dels en ekonomisk fråga (jag vill inte förlora vad jag tycker är rätt så mycket pengar på att stanna hemma) och dels en åsikt att man aldrig kan veta när och om man smittar någon.

Jag som brukar dras med seglivade förkylningar kan liksom inte stanna hemma i flera dagar ”bara” för att jag KANSKE kommer att smitta någon.

Och här kommer det som jag lutar mig mot vad gäller smittspridning och som jag också tycker är väldigt märkligt; jag och min fd man smittade ALDRIG varandra med förkylningar under mer än 10 års tid tillsammans (jodå…vi delade säng osv 🙂  ) och nu har det visat sig vara samma sak mellan mig och Henrik.

Visst har vi varit förkylda båda två men flera månader efter den andre…visst är det konstigt?

Så om man inte alltid (eller i mitt fall ALDRIG)  smittar sin partner…ska man då verkligen stanna hemma för att man kanske, eventuellt, möjligen smittar någon annan?

När schemat inte är optimalt

Jag har de senaste veckorna läst en hel del inlägg på nätet från ryttare som inte har kunnat rida som de har velat/ planerat och så är det delvis för mig också just nu.

Jag vill egentligen helst inte rida i ridhuset 3 dagar i rad och hade förr känt mig ganska stressad om jag var tvungen att göra det men nu har jag faktiskt tänkt om.

Nu tycker jag inte att det är hela världen om jag någon enstaka vecka om året rider väl många gånger i ridhuset- det är ju inte så att jag har satt det i system och jag tror knappast att Vicke far illa av det heller.

Det känns bättre och vettigare att prioritera ridning på bra underlag än att till varje pris rida ut för omväxlingens skull även om det skulle vara halv storm, hällande ösregn, jättehalt eller någon annan omständighet som nästan garanterar en ”oskön” och till och med riskabel ridtur.

Samma sak vad gäller hagvistelse: jag vill generellt ha Vicke ute så många timmar som möjligt varje dag men är vädret ”för djävligt” dör han faktiskt inte av att komma in några timmar tidigare eller till och med stå inne en hel dag (händer inte ens en handfull gånger om året).

Jag vet en del hästägare som är nästan rabiata med ovan och har själv också varit det i perioder men det känns skönt att kunna släppa lite på kraven och inse att varken världen i allmänhet eller hästen i synnerhet går under om det inte blir som jag helst vill ha det 🙂 .

Inte bara Vicke

Underbar box men potentiellt farlig….

Sitter och läser en diskussion på nätet om hästar som har svårt för att stå ensamma i stallet och nickar igenkännande.

Hade det inte varit för detta problem med Vicke hade jag högst troligt stått kvar i det stall där jag bara stannade i en månad innan jag flyttade till nuvarande anläggning även om stallbytet med facit i hand blev otroligt mycket bättre.

Och diskussionen på nätet bekräftar det jag visste var fallet med Vicke i alla fall; det kan ta väldigt lång tid (flera månader) innan man vänjer en häst vid att vara ensam på detta viset.

Så var det på den större anläggningen varifrån vi flyttade till det mindre stallet i höstas- även där tog det jättelång tid för Vicke att sluta att stressa runt i boxen om han lämnades ensam i stallet men där KUNDE jag träna honom korta stunder utan att det blev farligt eller för jobbigt för oss båda.

Men i det lilla stallet hade han en så stor box att han kunde trava i den och vad värre var; boxdörren hade ingen ”övergrind” utan hade Vicke satsat mot den hade han säkert brutit nacken om han hade lyckats ta sig över och landat på betonggolvet utanför.

Detta gjorde att jag aldrig kunde ta in min häst i förtid och ha honom i boxen- på stallgången stod han konstigt nog stilla men där hade jag ju inte kunnat lämna honom i flera timmar om jag ville ta in honom pga dåligt väder medan de andra hästägarna ville ha sina hästar ute.

Så det var ett klokt beslut att flytta; jag hade aldrig orkat eller vågat hålla på med denna ensamhetsträning i månader och dessutom kanske riskerat skador bara för att ”han ska minsann lära sig” som en del tycker.

Man får välja sina strider och jag känner att jag valde rätt….