Nu sitter vi på flygplatsen redo att åka hem och varje gång jag reser slås jag av hur hemskt jag tycker flygvärdinneyrket verkar vara.

Det tycker jag förvisso om många andra yrken också men just flygvärdinna var något många ville bli när jag var ung, det var liksom ett drömjobb för många tjejer.

Jag kan bara gissa att det berodde på möjligheten detta gav att ”resa” även om man säkert mest tillbringar tid på olika flygplatser?

Nu för tiden hör jag aldrig att någon vill bli flygvärdinna och det förstår jag.

Tänk att lägga så mycket tid av sitt arbetsliv med att fråga människor om de vill ha ”kaffe eller te” !

Att lyssna på gallskrikande barn i allmänhet och bebisar i synnerhet utan att kunna stänga om sig.

Eller att inte snabbt kunna ta sig hem om man blir magsjuk, får migrän eller något annat hastigt påkommet som gör att man vill hem direkt!

Och så detta evinnerliga trugande att passagerarna ska köpa påstått billiga taxfree-varor, lotter eller jag vet inte vad.

Jag kan bara hoppas att lönen är hög för detta enligt mig oattraktiva jobb. Och så klart är smaken som baken så det finns säkert de som hundra gånger hellre hade jobbat uppe i luften än som exempelvis socionom.

Jag är en mästare i att ha saker i ”en evighet” och denna solhatt är ett exempel på detta.

Jag köpte den på en resa till Egypten för 20 år sedan och numera har det liksom blivit en grej att den ”ska” följa med på alla resor.

Så hatten har varit i bland annat Spanien, Italien, Grekland, Turkiet, Kroatien, Förenade arabemiraten, USA, på Kap Verde och några platser till. Ett berest tygstycke 🙂 som nu även besökt Cypern!

På tal om min aversion mot ”fula-fötter-bilder” där folk måste få med denna kroppsdel på fotot även fast man många gånger hade kunnat beskära det (fotot inte foten ha ha ha) undrade en bloggläsare om jag inte kunde visa någon sådan bild själv 🙂 🙂 🙂 !

So this one is for you Ulrika 🙂 och jag vet inte hur jag skulle ha kunnat beskära den hi hi!

Bilden föreställer för övrigt mig sittande på båten vi åkte ut med igår.

Blev nostalgisk när jag såg detta på frukostbuffén!

Heter väl ”Fattiga riddare” på svenska?

Jag har inte ätit det sedan mina somrar hos mormor i Serbien där vi kallade dom ”przenice” (fritt översatt: stekisar)!

Vi åt dom med strösocker på….

Dagens fråga:

Brukar ni numera skicka vykort?

Ja minns hur jag ”förr” kunde skicka i vart fall 10-12 vykort till släkt och vänner men det är numera ett minne blott.

Det finns avsevärt snabbare, säkrare och billigare sätt att ”säga hej” från semestern så numera är det bara min och Henriks mamma som får var sitt vykort.

På tal om det har jag faktiskt bara EN enda gång, efter alla de resor jag gjort, hört att vykort inte kommit fram.

Det var de vi postade i Rom för 3 år sedan och man kan ju undra var de tog vägen?!?!

En del åsikter/ agerande har jag ändrat mig kring över tid även vad gäller sol och bad-semestrar (jag skulle tex idag definitivt inte sola toppless som jag gjorde som 20-åring även om mina bröst ser likadana ut så det är inte av DEN anledningen) medan annat klarar tidens tand.

Nedan 3 exempel:

* Foppatofflor är sett till sitt pris det absolut bästa/ mest multianvändbara skodonet på stranden enligt mig.

Ja, de är fula men de är outslitliga, enkla att ta av och på utan att glida av i vattnet, de gör att man kan gå på steniga havsbottnar och på brännande sand, man kan skölja av dom utan att materialet påverkas och de väger ingenting.

*Att sola utan solkräm med hög solskyddsfaktor, i alla fall de första dagarna är komplett vansinne och att be om sönderbrända kroppsdelar. Att gå runt illröd från dag 1 på semestern är varken snyggt eller skönt när man ska sova och huden svider. Ändå ser jag ofta kritvita människor leka med, tja om inte elden, så den nästan lika farliga solen.

*All-i inklusive-maten har oförtjänt dåligt rykte så vida man inte är en gourmet som gärna äter på Guide Michelin-etablissemang.

Maten är oftast nästan överdrivet varierad och mycket fräsch och jag undrar vad man brukar äta hemma om man inte kan hitta något gott på de dignande borden?

Jag gissar att man antingen uttalar sig utifrån EN dålig erfarenhet för 20 år sedan, är otroligt kräsen och beroende av mycket ”markerad” kryddning eller så vill man helt enkelt gnälla för att man ”hört från någon som hört från någon” att maten var trist.