Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 19-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 13 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Vädersidan klart.se har en tabell för den faktiska temperaturen och tabell som de kallar ”känns som”.
Den sistnämnda har att göra med tex vindar; blåser det upplevs oftast temperaturen som lägre än vad den faktiskt är.
Jag skulle vilja introducera ännu en temperatur; den psykologiska/ inbillade.
Detta är den temperatur man tycker att det känns som utifrån att man har läst/ hört att det minsann ska blir ”svinkallt”, köldrekord och dylikt.
Säg tex att man läst i tidningen att nästa dag ska bli ovanligt kall.
När man kliver ut ur huset nästa dag vill jag påstå att sannolikheten är rätt stor att man tycker att det känns väldigt kallt ENBART för att man förväntar sig det utifrån tidigare erhållen information.
Idag aspirerar jag på titeln ”Sveriges största idiot” och har varit och tränat med Frenchie.
Till mitt mycket lilla försvar snöade det inte när jag körde och prognosen i mina trakter sa ”mycket lite snö som dessutom skulle upphöra snabbt” . Så blev det INTE utan det vräkte ner snö och blåste som f..n…
Med facit i hand, trots att vi både kom fram och hem utan missöden var det otroligt dumt. Hade jag varit ensam på vägarna och fått köra i mina 20-40 km i timmen hade det inte varit några som helst problem men när folk vill köra om och t.o.m. blinkar med helljuset så känns det som att det hade varit bättre att stanna hemma.
Jag vägrar att gasa på bara för att det bildas otåliga köer bakom mig och tror att farten är det som är det absolut farligaste i detta väder. Såg en gigantisk jeep som låg i diket och kan inte tro annat än att föraren körde för fort.
Bibbi var ute medan jag tränade och jag hann tycka lite (läs: MYCKET) synd om henne men med megatjockt täcke och oklippt som hon är så såg hon oberörd ut när jag kom hem.
Lagom till att jag lastade ut Frenchie bedarrade både snö och blåst så han fick göra Bibbi sällskap som ni kan se på bilden.
Men av dagens galenskap lärde jag mig det jag skrev till Nina när jag parkerade hemma: ”aldrig mer”.
Även om jag är ambitiös och bla bla bla så måste jag lära mig att tänka att vissa träningar helt enkelt får vänta. För det är trots allt bättre att vänta och träna SENARE än att hamna i diket och kanske inte kunna träna ALLS.
Dagens blogginlägg är sprunget ur ett inlägg från Silverbjälke på Facebook som jag instämmer i till 500 %:
”Det är lite tragiskt att se att många av dem som köpt en ridtravare sitter och kickar med skänklarna, smackar och trixar med tyglar eller blir ledsna för att de inte får den övergång till galopp de vill ha när de vill ha den eller blir förtvivlade över bytet som inte funkar.
De blir ledsna, frågar andra om hjälp & råd när de första de frågat inte löst det..
Seriöst…. Har man köpt en häst som sedan generationer är avlad för att inte falla i galopp så har man liksom inte gjort det lätt för sig.
Lika märkligt är det när folk blir rädda, ledsna, uppgivna, betslar upp, byter bett & hjälp varje månad för att fullblodet blir starkt och drar för att det är avlat att bli starkt och dra..
Sånt här är bästa exemplen på vilket vansinne det är att begära resultat & respons av att göra som man alltid gjort och är lärd. När folk är övertygade om att de gör rätt flyttas fokus fort till att hästen är väldigt svår, har svårt för…blir spänd. Osv.
Om man lär sig varför den gör slipper man frustrationen av att den gör.”
När jag startade bloggen var ett av de enklaste sätten att få igång hätska diskussioner att skriva något negativt om travare som ridhästar.
Nu var det många år sedan jag gav mig in i dessa ordväxlingar men min åsikt är densamma nu som då; många travare köps som ridhästar av fullständigt olämpliga (läs; okunniga) människor.
Och med okunniga menar jag ”saknar insikt och förmåga att korrekt utbilda en för ridning helt rå häst”.
För det är som lök på laxen kombon ”okunnig människa och olämplig häst” som är försvårande; min tränare Nina hade säkert lyckats hyfsat väl med en fd travare om hon hade köpt en.
Tyvärr för många travare är de många gånger väldigt snälla vilket gör att deras ägare kan försöka tvinga dom in i ridhästmallen på tok för länge och med på tok för felaktiga metoder.
Hade dessa hästar haft vett nog att dänga av sina ryttare och/ eller på annat vis varit så svåra att många inte köpte dom ENBART för att det var det enda de hade råd med så hade de förmodligen avstått.
Och hästarna hade sluppit att försöka bli tränade till något de absolut inte är avlade för av många gånger inte bara okunniga utan även fattiga ägare som rider med sämsta tänkbara utrustning och snålar in på allt möjligt annat också (tränare, skoning, foder).
Nu fattar jag att jag trampar många på tårna och att jag generaliserar men varsågod och känn er träffade om ni vill eller avstå.
Jag raljerar lika ofta om dressyrkärringar som låser in sig i ridhuset för att de inte vågar rida på sin elektriska häst…det har ni nog läst.
Och även om ni tycker att jag är elak så HAR jag sett ovan rätt många gånger och i x olika stall så detta är inget jag bara griper ur luften baserat på andras åsikter och ”för att jag själv har en fin dressyrhäst”.
Tro mig, och detta har jag sagt i många år; om jag bara ville ha en häst att luffa runt i skogen med hade jag inte tvekat att köpa en travare.
Jag ”hatar” absolut inte travare eller tycker de är värdelösa osv utan tycker tvärtom att många är snälla, lätthanterliga, tåliga- hur skulle man kunna ha något emot dessa egenskaper?
Men om man FRÄMST vill rida dressyr och/ eller hoppning och om man inte har både rejält med kunskap och tid; köp för guds skull en lämpligare häst och bespara både dig och hästen massvis med misslyckanden på vägen!
Ridning är såååå jäkla svårt ändå…….
Och nej; ni behöver varken berätta för mig om Lulu Face som tävlar medelsvår dressyr eller om Jappeloup som gick OS i hoppning- de är UNDANTAG.
Och ja, jag har också ridit på travare som haft lätt för att både gå i form och galoppera hyfsat samlat (utomhus i alla fall) men de är fortfarande undantag.
Och innan ni börjar tävla om vem som hade mycket kallare än så (hörde detta på en radiokanal i morse och när jag slutade lyssna påstod en man kring Perstorp att det var minus 24 grader i hans håla) vill jag bara tillägga: I MITT STALL!
Ute var det runt 12-14 minus beroende på termometer och även om prognosen lovade ”varmare” (dvs mindre kallt) väder rätt snabbt gick jag och hämtade ett av Bibbis ”sponsortäcken” (gåvor från en fd stallkamrat) som är betydligt tjockare än det hon hade på sig.
Titta så söt hon är:
När Bibbi kom hade hon med sig ett enda täcke som dessutom visade sig vara trasigt så det åkte i soporna direkt och vad är oddsen att jag i samma veva fick hur många täcken som helst som Frenchie hade ”simmat” i, dvs aldrig i livet kunnat använda? Det fanns nog en mening med detta även om jag så klart hade fått köpa täcken till Bibbi annars.
Den här mannen hade frost i skäggen minsann men varken han eller jag frös under ridhuspasset som jag höll lite kortare om bottnen var lite frusen och därför hård. Jag försökte inte ens starta åkgräsklipparen för att harva då jag, vis av tidigare erfarenheter var ganska säker på att den hade sagt upp sig i kylan.
Några timmar senare var det som utlovat ”bara” minus 6 grader och med en härligt gassande sol mot snön som gjorde allting gnistrande och väldigt vackert och det var helt vindstilla och riktigt skönt ute. T.o.m. Molly samtyckte till några minuters promenad utan att skena tillbaka till ytterdörren!
Jag gillar verkligen möjligheten att ta reda på allt mellan himmel och jord via nätet; det hade jag tex stor nytta av när jag letade häst senast.
Jag och en god vän googlade så det brann i tangentbordet och vi skojade om att vi borde ha en detektiv/konsultfirma för att hjälpa andra att spåra information om olika hästar 🙂 .
Bibbi har inte varit svår att hitta information om alls och det jag nu vet är att hon aldrig har startat själv eftersom hon blev skadad redan som unghäst.
Hon importerades från Italien och fick i Sverige redan som 4-åring sin första avkomma, ett sto som inte längre lever.
Bibbi har fått sammanlagt minst 8 föl, 7 registrerade och ett som hennes ägare sagt dog en dag efter födseln år 2022.
Den yngsta registrerade avkomman är en valack född 2018 så det är mycket möjligt att den fortfarande tävlar eller i alla fall KAN göra det i framtiden.
Med denna information om Bibbi är jag rätt så övertygad om att det är många år sedan hon kördes (om hon ens ÄR inkörd ärligt talat) för man brukar knappast lägga tid på att köra fölston.
Och mot bakgrund av ovanstående och inte minst det faktum att jag aldrig tror att Frenchie hade varit ok med att lämnas kvar i hagen om jag gav mig iväg med Bibbi så lägger jag alla planer på att rida/ köra henne åt sidan helt.
Inte för att jag HADE börjat planera något men tanken har trots allt swishat förbi; ”tänk om…..”. Men det blir inget med det nu.
Och innan ni eventuellt börjar skria om att det vore hemskt att inte låta Bibbi ”bara” vara ett hagsmycke så hade jag givetvis aldrig gjort annat än typ skrittat lite i skogen några gånger i månaden. Hon är för mitt lekmannaöga fullkomligt ohalt och travar i sin roliga ”travar-trav” i full speed ibland och helt frivilligt så det är verkligen inte så att hon hasar sig fram på Ryhus ❤️.
Min morgon började med att en av kollegorna som skulle avlösa mig fastnade i hissen vilket jag inte kan minnas har hänt på jobbet någonsin på de mer än 8 år jag arbetat där.
Som tur var kom en annan kollega via trapporna några minuter senare för man är inte såååå sugen på att stanna kvar på jobbet en sekund extra efter 10,5 timmars arbete och med hästar som står hemma och vill ha mat och bli utsläppta.
Körningen hem var nästa pärs; det varnades för rejäl halka i hela Skåne och det snöade från sidan så jag drog verkligen en lättnadens suck när jag parkerade på Ryhus.
Min ursprungliga plan för Frenchie var att tömköra honom i ridhuset och bara jobba med trav, passage och försöka få till något steg piaff om möjligt (han har lika svårt för detta som han har lätt för passage eller rättare sagt; det är i dagsläget typ omöjligt).
På utebanan var snön igår ersatt med tunna is-skorpor, därav tanken om ridhuset men med all snö i morse såg det ut så här:
Det blev med andra ord det här:
Eftersom Frenchie är en klok och väldigt lätt-tömkörd häst gick det utmärkt att vara på utebanan trots liiiiite hala partier (han är broddad) men det blev i ärlighetens namn inget som jag ens skulle kunna kalla ”piaff-embryon” (föga förvånande) men bra trav och passage.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte vågar rida ut just nu- därav mina försök att vara på utebanan så mycket som möjligt som komplement till ridhuset.
Skogsavverkarna som jag har berättat om tidigare har kommit väldigt nära vägarna jag brukar/ behöver rida på och deras arbetsschema har absolut ingen lag i världen och styrs som jag kunnat uppfatta varken av veckodag, klockslag eller väder.
De kan med andra ord fälla träd mitt i natten (!), på en söndag och/ eller när det snöar för fullt eller regnar lika mycket så det känns i princip omöjligt att planera en uteritt.
Och även om Frenchie inte är den apa att rida ut han var när han kom så kan jag garantera att inga säkerhetshandtag i världen hade hållit mig kvar i sadeln om ett stort träd brakade rakt ner i marken i närheten av där vi rider. Så jag måste planera uteritterna bättre/ säkrare än vad det går just nu med även snöande och isgator i ekvationen.
Och make no mistake; även om det tveklöst stör mig är jag trots allt YTTERST tacksam att jag ens KAN rida just nu och inte behöver hatta med hästmotionen som många andra.
Kolla så många av hästarnas kompisar som mötte mig i Frenchies hage i morse. Minst 30 stycken men det är ju inget ovanligt förvisso.
Kanske var de sugna på det gräs som stack upp ur snön; Frenchie gick i alla fall raka vägen för att beta efter att ha ätit sin kraftfodergröt och lämnade temporärt det utlagda hösilaget åt sitt öde.
Jag var väldigt nöjd efter dagens ridhuspass och om någon är nyfiken så ser min setup där oftast ut ungefär så här:
Jag börjar med att skritta i 15-20 minuter vari jag inkluderar en hel del framdelsvändningar och några bakdels-diton.
Efter det följer trav under lättridning och därefter sätter jag mig ner och börjar med skritt/trav-övergångar samt ”nästan skritt” dvs markerade halvhalter i traven.
När jag är nöjd med övergångarna som ska ske i exakt samma form och för snabba, lätta hjälper är det dags för galoppen.
Jag rider i både rättvänd och förvänd galopp och varierar mellan arbetsgalopp och samlad galopp. Jag gör fattningar ur skritt och byten på diagonalen och långsidorna.
Efter galoppen blir det arbetstrav, samlad trav och övergångar mellan den samlade traven och passage. Kanske några öppnor och eventuellt någon diagonalsluta.
Som avslutning blir det ytterligare några varv i galopp fast denna gången i en lägre form och sedan lite trav under lättridning, också i lång och låg form. Skritt avslutar passet och när jag hoppar av har jag suttit i sadeln i 50-60 minuter inklusive skrittpauser. That’s it på ett ungefär 🙂 .
Vilodag för Frenchie och lite extra tid för stalljobb för mig.
Jag antar att många med eget stall liksom jag passar på att förbereda så mycket som möjligt när ni är lediga och/ eller hästen har en vilodag?
”Förbereda” innebär hos mig främst att packa så många höpåsar jag har (ca 20) eller ids- det är ett av de tråkigare stalljobben tycker jag. Men jag har ju mina +300-kilos balar i lösdriften och de går tyvärr inte in genom mina smala stalldörrar så därför måste jag bära hösilaget däremellan.
Varje gång Henrik och jag ska försöka rubba balarna för att öppna någon av dom suckar han ”köp MINDRE balar” och hade kostnaden varit densamma oavsett storlek hade jag så klart tveklöst gjort detta.
Men nu skiljer det rätt rejält i pris på plastade små och storbalar i mina trakter (typ dubbelt så dyrt med de små) och det är en kostnad (minst 15.000 per år) jag inte är villig att ta om jag inte måste.
Dessutom kände jag i somras att jag mer eller mindre fick ta det jag hittade i stråfoderväg och med ett delvis facit i hand (säger jag nu när jag har öppnat 6 balar av 19) verkar jag ha dragit en riktig vinstlott exklusive balstorleken.
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer