Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 56 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och mina två hästar, Frenchman och Baltazar på en gård vid Björnstorp i Skåne. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 11 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. Baltazar, 26 är mitt vackra hagsmycke och pensionär. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Idag efter träningen för Nina råkade jag kasta en blick på mitt släp innan hemfärd och tyckte att det ena däcket låg lite väl tungt mot marken.
Körde de få kilometrarna till en luftpump, då var det inte mycket luft kvar i däcket kan jag säga. Och då såg jag också att det satt en spik/ skruv i däcket.
Ringde också redan från bilen till Håkantorp däck i Staffanstorp som hjälpte mig sist jag hade punka på släpet och de erbjöd en tid en timme senare.
Så snabbt hem med Frenchie, iväg till däckfirman och 475 kronor senare är jag hemma med släpet igen!
Intressant det där med hur en lyckad träning kan gjuta socker och marsipan över tråkiga händelser.
I stället för att bli såååå irriterad över denna onödiga händelse vilket hade varit mer likt mig kände jag…tja…ingenting mer än tacksamhet att det gick att fixa så snabbt.
Och bjöd mig själv på det ni ser på bilden för att fira lite 🙂 .
Ibland läser jag om stallägare som på olika sätt fått problem med sina inackorderingar, både av ekonomisk art och på andra vis.
Och för ett tag sedan fick jag bekräftat att det jag själv upplevde och reagerade på inte var varken en engångsföreteelse eller att jag och en annan hästägare inte ”klickade”, för så kan det ju absolut vara ibland om man blir ovänner tex.
För x år sedan stod jag i samma stall som en kvinna som det skar sig mellan nästan direkt. Och det var inte bara jag som ”lackade ur” på personens beteende utan det gjorde även andra i stallet, så även den som drev anläggningen.
Utan att gå in på detaljer så blev kvinnan uppsagd tämligen omgående då hon dels inte fullföljde sina åtaganden enligt kontraktet och dels visade sig ha en aggressiv häst som ingen av oss i stallet ville hantera.
Hästen bet mig i armen när jag gick in för att fodra den, fullkomligt oprovocerat och det var bara min tjocka jacka som gjorde att jag inte fick ett rejält köttsår.
Värre gick det för en annan, mycket erfaren hästägare som samma häst högg i ryggen när hon skulle ge den hösilage i hagen och efter det fick vi nog.
Som sagt flyttade kvinnan kort därefter och sedan hörde jag inget mer om henne förrän jag bytte stall och en ny inackordering där började prata om kvinnan.
Det framkom att kvinnan i sitt nya stall inte berättade om hur rent ut sagt farlig hästen var och detta trots att det ibland var barn/ ungdomar som skulle fodra alla hästar (detta var ett kollektivstall).
Hur som helst hann det gå ytterligare x år då jag bara läste en del inlägg från kvinnan på Facebook i en gemensam grupp vi är medlemmar i tills jag såg ett inlägg från en stallägare som ville varna för henne. Denna gången handlar det om rätt mycket pengar som inte betalats för uppstallning.
Jag är i sak inte förvånad att även hästägare luras; så ser hela världen ut och hästsporten är per se inget undantag. Det finns alltid de som blåser sin omgivning och en del lyckas bättre och under längre tid än andra.
Men det gör det ju inte mer ok och jag kan bara beklaga stallägare som råkar ut för sådana här människor.
Jag har i många inlägg kommenterat att jag inte kan förstå hur så många vill hyra ut stallplatser för i princip inga pengar och med många gånger en jäkla massa besvär och inackorderingar som denna kvinna bidrar ju knappast till att jag omvärderar mina åsikter.
Jag skulle vilja råda alla som trots allt vill sponsra hästägare genom stallplatser att utan undantag ta referenser från tidigare stall och kan/ vill man inte presentera sådana så är det tack och adjö.
Man kan absolut ha olika åsikter om tex hästhållning men om någon inte ens betalar för sin stallplats i x månader skulle i alla fall jag aldrig någonsin ta in en sådan persons häst i mitt stall.
Idag var det så trist väder (ösregn och hårda vindar) att jag tog in hästarna redan till lunch och jag hade dessförinnan ridit i ridhuset.
På kvällen fick den lille lite manikyr och pedikyr vilket innebar att jag kapade av delar av manen och svansen samt klippte bort en jäkla massa hår från hans ben och då inte bara hovskägget.
Fast det låg en enorm hög med hår på stallgången märktes det ingen större skillnad på själva ponnyn 🙂 , maken till hårigare djur har jag sällan skådat.
Hade han inte varit en sådan dramaqueen hade jag klippt hela hästen med en klippmaskin, inte just nu så klart men i höstas eller längre fram i vår men jag tror ärligt talat att han hade blivit mer än upprörd och farit omkring på stallgången mer än vad jag hade orkat hantera.
Jag får se om jag vågar göra ett försök om någon månad….
Är det bara jag som är så trött på detta hemlighetsmakeri vad gäller pengar inom hästsporten?
Och kan det vara EN anledning till att den ibland betraktas som ”oseriös”?
”Man” sätter inte ut pris på vad hästen kostar i en försäljningsannons, en person som ger ridlektioner skriver att ”pris diskuterar vi vid närmare kontakt” (efter att ha skrivit ett 4 kilometer långt inlägg utan att ordna en stavelse om sin utbildning) och en annan person skriver en lika utförlig harang om allt som erbjuds om man vill ha en stallplats hos hen men priset, det ska tas via PM?!?!?
Vad tusan är det man är rädd för? Konkurrenter? Skattemyndigheten? Att omgivningen ska tissla om en?
Eller vill man ”bara” behöva svara på en massa PM?
Fattar man inte att man tvärtom går miste om en del potentiella kunder för vissa (jag tex) inte svarar på sådana annonser av princip.
Idag har Frenchie vilodag och det har jag också höll jag på att säga.
Jag har inte gjort många knop och ligger nu i soffan och tittar lite på olika resmål inför sommaren.
Vi har inte planerat något alls hittills utan mest fått inse att en resa till Los Angeles, som vi ville åka till, kommer att bli för dyr.
Ska man åka så långt vill vi inte sitta i ett sunkigt hotellrum och äta knäckebröd (lite överdrivet….) utan unna oss diverse utfärder tex och det blir på tok för dyrt givet att ”bara” mat i USA är så mycket dyrare än i Sverige vilket vi blev smärtsamt medvetna om i New York i vintras.
Och att betala +30.000 per person för en veckas utlandsresa känns för dyrt tycker vi så vi får leta andra alternativ.
Vi har redan varit på Cypern, i Grekland, Kroatien, Italien och Spanien för att nämna några närliggande länder men har ni tips på andra ställen man kan åka till sommartid och där det är solsäkert får ni gärna komma med input. Helst en resa där man kan kombinera sol och bad med sevärdheter.
Jag har alltid blivit väldigt förtjust i mina djur och väldigt snabbt dessutom men jag måste ändå säga att ingen häst har lockat fram ”Birgitta 6 år” så mycket som Frenchie.
Jag tycker att han är såååå gullig, pratar bebisspråk med honom och mitt ständiga mantra när jag ser honom är ”titta så söt han är” ….som sägs rakt ut i luften eftersom ingen mer än jag själv och han är där.
Ja jisses…är det detta som är ”när fan blir gammal blir han religiös” *ASG* ?
Bilden tog jag i morse och låt inte den klarblå himlen lura er; det har blåst ganska rejält även idag.
När jag ögnade igenom Facebook slogs jag som många gånger förut av tanken ”varför tänker inte vissa alls…”.
Gårdagens blåst kom absolut inte ”out of nowhere” , hastigt och oväntat och ändå kan jag idag läsa om studsmattor som flugit över bygden tillsammans med soptunnor, växthus och annat som verkligen kan göra enorm skada på annans egendom om det kommer farande.
Här på Ryhus låg det lite grenar här och där och när jag öppnade ridhusporten för att rida såg jag att lite löv hade blåst in, det var allt.
Dagar som dessa är jag extra glad att jag a) har eget stall b) inte jobbar dagtid.
Då kan jag och ingen annan avgöra om och hur länge hästarna ska vara ute när det har ösregnat mest hela dagen och det är aviserat storm.
Jag minns hur det var när jag stod inackorderad med Vicke som absolut inte kunde lämnas ensam i stallet utan fick stå ute i hagen oaktat väder för att ”andra” tyckte att det var bäst. Många gånger hade jag gladeligen tagit in honom, bort från tex ösregn men det gick inte.
Här var det bara uppehåll en liten stund tidigt på morgonen och jag tänkte passa på att rida ut.
Tyvärr började det regna ungefär när jag satte foten i stigbygeln men det blev ändå ett superfint pass med verkligen blandad ridning.
Jag red några jättefina skolor i trav, galopperade i både arbets och mellangalopp (nästan kapplöpningsgalopp om ni frågar dressyr-Birgitta ha ha ha), klättrade uppför någon rejäl backe och galopperade uppför en annan. Allt detta varvat med skritt så klart.
En dag som denna är det svårt att tänka sig vilken apa Frenchie var i början när han tex backade ner i och och satte sig på häcken i diket vid min utebana ( kunde gått riktigt illa men han blev bara väldigt skitig på bakbenen och jag klev av utan problem) eller när han tvärstannade 10 gånger på mindre än 50 meter för att han inte ville lämna vägen utanför Ryhus.
Som jag sa till Nina sist jag träffade henne är det så skönt att Frenchie numera är så fin att rida ut men jag tror att det beror rätt mycket på att det är både lugnt och tyst i skogen.
Hade det börjat knaka och braka bland träden och/ eller folk dök upp lite varstans som ”gubbar ur lådor” tror jag att han hade varit betydligt mer på tårna och tveksam.
På grund av regnet valde jag att ta in båda hästarna redan på morgonen efter min ritt och det tror jag om inte annat Marcus, som skulle komma och sko några timmar senare uppskattade.
Han klagar aldrig men det säger sig nästan självt att man hellre skor/ verkar torra ben än genomblöta diton och i mitt kallstall tar det låååång tid för allt att torka, även hästben 🙂 .
Jag släppte ut dom en stund efter hans besök i stället och då hade det äntligen slutat att regna.
På tal om mitt tjat om den individuella bedömningen kan ni på bilderna ovan se ett utmärkt exempel på detta!
Hade någon frågat mig om man kan vänta 19 (!!!) veckor med att verka en häst hade jag svarat ”nej, det tycker jag VERKLIGEN INTE”.
Men på bilderna ser ni hur min ponnys hovar ser ut efter så lång tid.
Nu har jag så klart låtit Marcus titta på Lillis under tiden och han rids ju dessutom inte utan går bara i en mjuk gräshage men ändå…
Och det handlar definitivt inte om någon snålhet från min sida för de ynka 300:- det kostar att verka ponnyn (eftersom det sker i samband med att den stora skos) kan jag liksom både ha och mista.
Hade jag haft en blogg för 30 år sedan och där, eller på andra sociala medier avslöjat hur många starter Heron gjorde som mest per år hade jag nog blivit lynchad eller kanske till och med anmäld till gud vet vem!
Men eftersom jag redan på den tiden trodde på den individuella bedömning hade jag inga problem med att låta hästen beträda tävlingsbanan 77 (sjuttiosju) gånger ett specifikt år och jag ska förklara varför;
Man ska betänka att jag tävlade i Skåne och oftast tävlade max 5-7 mil från stallet = korta resvägar med en häst som stod som ett ljus i transporten.
Jag red aldrig fram särskilt länge, hoppade inte många språng på framridningen och red aldrig snabbt inne på banan.
Jag alternerade mellan hopp och dressyrtävlingar.
Hästens resultat (placeringsprocent) talar för sig själv och då ska man betänka att vi på den tiden kunde tävla mot +30 ekipage i dressyr, inte som idag en handfull = tuffare konkurrens.
Om man tittar på resultaten så gick Heron också väldigt ”jämnt”- det var inte så att han i slutet av säsongen började dippa av leda eller utmattning.
Så; detta var en häst som tävlade ”bra” och jag kände aldrig att jag pressade honom nästan över hans förmåga; tvärtom.
Jag ville alltid att tävlande skulle kännas lätt och nästan som ”en halv vilodag” medan träningarna kunde vara mer tröttande.
Och det är det jag tycker är lite ”lustigt”…hur vissa inte har den minsta åsikt om hur ofta andra åker iväg för att träna med sin häst men tävlingar…då ska det hållas räkning och ojas ibland.
Hur som helst menar jag så klart inte att jag anser att 77 klasser på ett år är det bästa- det kan fungera för vissa ekipage och inte alls för andra. Det märker man förhoppningsvis själv som ryttare och anpassar sig därefter.
Jag tror att jag valde rätt i Herons fall och han tävlade framgångsrikt i många år efter detta lite speciella år även om det inte blev fullt så många klasser därefter (av olika orsaker).
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer