På en tävling för ett tag sedan såg jag en häst som jag har tänkt på en del sedan dess.

Den gick HELA sitt program igenom med rejält bakåtstrukna öron men när den vände upp på medellinjen till den avslutande halten spetsade den öronen framåt !?!?!?

Jag kan inte låta bli att fundera på beteendet och vad det stod för.

Hade hästen ont?

Kommer den att kollas upp?

Är det inget att bry sig om?

Det kände så ledsamt att se men kanske lägger jag in långt mer i det jag såg än vad det faktiskt var?

Med Vicke har jag väldigt svårt att avgöra vad han tycker om olika saker; han är liksom alltid glad/ neutral och visar aldrig ilska eller tjurighet.

Jag har ingen aning om han tycker att det är roligare att bli uteriden än att gå ett dressyrpass, om hoppning är skojigare än att bli tömkörd osv. Kanske ”tiger och lider” han över allt möjligt i det tysta även om jag så klart inte TROR det?

Idag undrar jag om det finns något kring er hästhållning som ni själva känner att ni är liksom överdrivet petiga med, dvs mycket mer noga än vad gemene hästägare/ folk i ert stall är?

Putsar ni på er utrustning varje dag?

Håller ni på och smörjer hovarna i tid och otid? Spolar av benen?

Har ni någon omständlig rutin kring mockning/ ridning/ whatever som ni inte vill rucka på?

Kom igen och delge oss andra!

Själv har jag framför allt en grej som jag är manisk med och det är mockningen eller snarare sagt ”bajs i boxen”.

Jag tror aldrig att jag har ställt in min häst i boxen om där har legat ens en enda bajshög där- den måste tas ut direkt!

Och skulle hästen bajsa medan jag är kvar i stallet så tar jag ut högen utan tvekan- hur bråttom jag än har.

Så har jag alltid gjort- just denna ”renlighet” (?) är jag supernoga med medan jag kan låta bli annat hur länge som helst (jag kratsar tex aldrig hovarna).

När jag skulle släppa ut hästarna i morse möttes jag av denna syn!

Och den snälla hästen stod så stilla och rörde sig inte ens för att komma åt en hötuss som den inte hade lyckats nå (resten av strå och kraftfodret hade den kommit åt att äta).

Gissar att inte alla hade haft samma tålamod utan dragit itu hela nätet!

Fick nedan kommentar från en läsare via mail och eftersom det är så mycket text (som jag för övrigt instämmer i till 200 %) föräras hen ett eget inlägg:

Det finns ju en massa parametrar som avgör HUR vi har häst. Vad vi har den till/vad det är för slags häst/ambitioner/ekonomi/tid mm i all oändlighet.

Och det där pratet om att hästar blir avstängda för att de går själva!!!! Jag har jobbat med häst i så många år och sett så himla mkt avstängda hästar och det är minsann ingen sanning att det är de som går ensamma i hagen.

Eller det där att det är flockdjur bla bla bla, det vet väl jag också, men nu lever vi inte på stäppen längre och det är andra förutsättningar – våra hästar är inte vildhästar tex.

Vi har ju hästarna för vårt egna nöjes skull, och då måste hästen funka för just oss, praktiskt genomförbart liksom.

När jag bodde på annan ort där marken kostar en struntsumma och man därför lätt kan ha hagar på flera hektar resonerade jag annorlunda än idag, då på den tiden tyckte jag det var självklart att hästarna gick i de stora hagarna med kompisar – varför skulle de inte det liksom?!

Visst min kompis hade en riktigt knepig häst som gav sig på andra hästar, den fick gå själv eller med bara en enda kompis så att han inte röjde runt. Men ärligt, vi HADE ju också skador på våra hästar; vi har fått ta bort tre stycken pga hagrelaterade skador. Jag skulle dessutom deltagit på ett Riks med min häst och där gav sig den omnämnda knasiga hästen på honom så att han fick ha boxvila…

Det är inte det enda saliggörande att ha hästar ihop i en stor hage…

När jag flyttade till Skåne ville jag förstås ha häst i stor hage, det var ju både jag och hästen van vid:-). Stallet jag skulle stå i brann upp, så jag fick snabbt hitta ett annat – litet stall med 4-5 hästar, alla i samma halvstora (liten enligt mitt mått) hage, det slutade med att min häst blev sparkad, biten och jagad av två små ettriga ponnyer (stort halvblod på 167 och som varit ledare i hagen hela sitt liv), så vi fick bygga en liten hage till honom så han fick vara ifred från marodörerna…

När jag sedan köpte ny häst så valde jag att stalla på landet, hos bekanta, lite större hagar, fantastiska uteridningsmöjligheter, grannen hade ridbana, ridhus på 30 minuters skrittavstånd. Perfekt!

MEN så blev det december och snökaos som höll i sig till mars –  jag kunde inte göra NGT med min häst under hela den tiden, vägarna var fulla med vallar på flera meter så att ta sig till ridhuset var omöjligt, ridbanan gick inte ens att lokalisera, det gick faktiskt inte att köra med trsp på vägen – skulle man köra hästen hade man fått leda fem km ut till landsvägen och lasta på den! Det var faktiskt flera ggr jag fick vända och köra hem för det gick inte att ta sig fram på vägen öht.

Därför satte jag mig på kö till en närbelägen anläggning, tänkte att dit kan jag bannemej krypa om det blir snökaos!

Tog nästan ett år så fick jag plats och jajamen även nästa vinter var ett elände, redan i november kom den uschliga snön. Återigen var bekantingarna på landet insnöade flera månader. Var såååå glad för mitt nya stall dit jag alltid kunde ta mig och där det fanns ridhus!!! (jag flyttade in fem dagar innan snön kom!!!).

Och med facit in hand så kostar det mig inte mkt mer, trots att jag står på ett av de dyrare ställena och att jag betalade ganska lite på andra stället – jag körde helt enkelt upp pengarna i stället!!!

Då och då överfalls jag av tankar på att låta Vicke gå med någon annan häst i hagen.

”Tack och lov” har dessa funderingar hittills infallit i typ precis samma ögonblick som andra omständigheter genast har fått mig på andra tankar; som härom dagen tex.

Det ni ser på bilden ovan är ett bett mot Vickes strupe och detta är andra gången samma häst biter honom; en häst jag dessförinnan varit lite sugen på att släppa ihop honom med.

Nu har dessa 2 ganska små bett (båda mot strupen intressant nog?) inte orsakat någon större skada men det får mig ändå att avstå från ihopsläpp; nästa sår/ spark kanske inte blir lika harmlös?

Att ha hästar gående tillsammans är enligt mig en klart kalkylerad RISK och något man bör ta ställning till om man vill ”utsätta” sin häst för eller inte.

För nej, jag tycker som ni förstår definitivt inte att det alltid är bäst att ha hästar tillsammans; det beror på så många olika omständigheter.

Hästar är flockdjur ja och i 99 fall av 100 går det alldeles utmärkt att ha två eller flera hästar i samma hage men som sagt; förutsättningarna ska vara de rätta.

I tex vårt stall med små grushagar där hästarna står utan mat anser jag att olycksrisken är för stor.

Ju större yta och mat som sysselsätter hästarna desto ”säkrare” känns det för mig men så klart finns det massor av undantag.

Jag har själv valt att ibland ha mina hästar med andra (2 i samma hage, aldrig fler) och ibland inte.

Hade 2 stallkamrater på ridskolan vars hästar hade gått tillsammans hur länge som helst då de en dag stod helt bitna och sparkade båda två- ingen vet varför (inga vittnen).

Till Archie provade jag flera olika hästar som sällskap- hans ”problem” var att han förvisso var supersnäll men ville ”valla” den andra hästen vilket alla hästar förr eller senare tröttnade på och började sparka bakut mot.

Bäst gick det med d-ponnyn Birk som dels hade ett tålamod av aldrig skådat slag och dels ”lyfte” bakbenen typ 50 centimeter från marken när han väl sparkade bakut.

Men Vicke får fortsätta att gå ensam…som det känns idag i alla fall…

Läser ett inlägg på Facebook från den här på bloggen (ö?)kände Silverbjälke.

Som ni kanske vet tycker jag att denne karl har en hel del klokskap att dela med sig av och nedan fick mig att fundera:

Brukar ni rida utan stigbyglar?

För flera år sedan gjorde jag det flera gånger i veckan eftersom jag faktiskt tyckte att det var lättare att rida utan än med.

Så när jag inte orkade kämpa med stigbyglarna släppte jag dom och tyckte att allting blev mycket behagligare.

Numera tycker jag inte att det är någon större skillnad mer än att man kommer ner i sadeln bättre utan stigbyglar men eftersom man trots allt tävlar MED stigbyglar så tränar jag alltid så.