Som en spinoff på ett inlägg tidigare i veckan och efter ett tips från bloggläsaren Trasselkvast tycker jag att vi idag ska diskutera huruvida småbarn hör hemma i ”offentliga stall” (dvs andra stall än ens egna om man nu råkar ha eget stall):

Ja, vad säger ni?

Är det ok att ta med sig småbarn till stallet och under vilka förutsättningar?

Själv tycker jag att det är en komplex fråga där svaret kan variera dels beroende på vem man frågar och också på vad barnets förälder ska göra i stallet.

Kanske tycker man att det är mer ok om någon tar med sig småbarn om man ”bara” ska mocka och fixa med foder medan man kanske störs mer av om hästägaren även vill rida samtidigt som barnet ”springer omkring” i stallet eller ligger i en vagn och skriker eller vad vet jag?

Jag gissar också att de som INTE har barn är mindre toleranta mot barn i stallet än de som själva har eller har haft småbarn?

Jag ska inte sticka under stol med att jag inte är förtjust i varken skrikande bebisar eller småbarn som springer ”överallt” i stallet/ på läktaren till ridhuset.

Stallet är min ”fristad” där jag gärna vill ha lugn och ro och kunna vara avslappnad och många gånger kan småbarn om inte annat utgöra en RISK.

För någon vecka sedan var det 2 småbarn (under 6 år gissar jag) som lekte precis vid framridningen när jag skulle tävla.

Utan att gå in på några detaljer så bedömde jag att barnen kunde skrämma både Vicke och andra hästar och jag sa faktiskt ifrån- det fanns ”tusen” andra platser där barnen kunde leka än precis invid framridningen.

Visst kan man tycka att hästar ska vara så ”fostrade” att de ska tåla barnlek i sin närhet och jag vet att framför allt dressyrryttare ibland anklagas för att vara väldigt sjåpiga med sina hästar och inte vilja att någon knappt nyser i deras närhet men hur det än är så tycker jag att säkerhet går före allt annat och hästar är trots allt levande varelser på många hundra kilo.

Sedan kan jag faktiskt också tycka synd om barn som tvingas följa med till stallet om de inte har det minsta intresse av att vara där.

Det kan ju bli rätt så många timmar och sker det frekvent så kan det ju inte vara så roligt för ett barn att sitta av tiden medan föräldern ägnar sig åt sin hobby.

Personligen hade jag som förälder också känt mig stressad av att ha barnet med mig men kanske gör man inte det om man HAR barn (vilket jag ju inte har så jag bara spekulerar).

Men det är svårt det där….och inte bara vad gäller stallet.

Jag kan ibland reta mig på de som har barn och som tycker att deras liv ska fortsätta precis som innan de fick barn vilket också tydligen ska innefatta att barnet ska få följa med överallt.

För mig är det obegripligt att man tex tar med sig späd/småbarn till Malmöfestivalen när det är som mest trängsel och folk knuffas överallt eller att samma barn tas med till Gekås/ Ullared under samma premisser.

Samma sak på restauranger där barnet kan gallskrika eller på andra platser där JAG faktiskt tycker att barn STÖR.

Det är måhända inte alltid så politiskt korrekt att påtala att man blir störd och jag menar inte heller att man ska leva som en eremit bara för att man får barn och tills dessa är stora nog att kunna ”uppföra” sig offentligt men det kan vara svårt att dra en gräns för vad som är ok och inte.

En del föräldrar är väldigt egoistiska och en del barnlösa är lika intoleranta mot allt vad barn heter så det är inte alltid så lätt att mötas.

Ni som hade häst när ni fick ert första barn- blev det som ni tänkte och planerade i förväg med hästen eller ställdes allt på kant när barnet väl var fött?

Hur planerade ni och hur BLEV det?

Som med även andra saker i livet som man ägnade sig åt innan barnafödandet tycker jag ibland att den gravida hästägaren har haft lite väl naiva föreställningar om vad det faktiskt innebär att helt plötsligt få ansvar för en ny liten människa.

Men jag har också sett de som i princip fortsätter med hästeriet mer eller mindre som vanligt- med eller utan barnvagn i stallet.

Ja, det finns alla varianter och beror säkert också på ”tusen” olika saker som tex om man rent fysiskt KAN rida.

Vet de som velat men inte kunnat rida pga olika ”bekymmer” efter förlossningen så det behöver ju inte bara handla om vad man vill utan som sagt vad man klarar.

Och sedan har man ju olika nätverk och partner eller ej och det påverkar säkert också.

Vissa har stor stöttning av både partner och föräldrar tex och då är det säkert också lättare att klara logistiken kring barn och häst än om man är en ensamstående förälder?

Ja som sagt; hur löste ni det och fungerade det bra eller inte?

Blev det som ni tänkte och om inte- varför?

Då och då tryter min inspiration rent vilket kanske inte är så konstigt efter många tusen inlägg om allt möjligt 🙂 .

Så idag undrar jag om det är något speciellt ni tycker ska avhandlas på bloggen, något ni undrar över eller vill diskutera?

Om ni inte vill outa detta för någon mer än mig kan ni maila till bm6610@hotmail.com

Vill ni skriva något eget inlägg kan ni också hojta till!

Läste på ett hästforum att man tydligen måste ha en termometer som mäter temperaturen inne i transporten?!?

Hade ingen aning om detta- hade ni?

Och HAR ni en termometer där?

Var det bara i min ungdom man sa att man skulle ramla av minst 100 gånger för att bli en bra ryttare?

Enligt mig ett verkligen korkat uttalande då man i min värld antingen är otroligt klumpig om man ”lyckas” ramla av 100 gånger eller så utsätter man sig för väldigt dumdristiga saker med en för ändamålet totalt olämplig häst. Eller?

Har ni lyckats ramla av 100 gånger?

Jag har förvisso inte fört någon statistik på mina avramlingar men jag vågar nog påstå att jag inte ens har nått 50-stecket, möjligen har jag dråsat i backen…säg 30 gånger på ungefär lika många år.

I den absoluta merparten av fallen (observera ordvitsen) har jag fått markkänning vid hoppning (dvs då hästen inte velat hoppa utan tvärnitat framför hindret) och de gånger jag utsatts för regelrätta rodeoattacker kan tack och lov räknas på ena handens fingrar- det är ohyggligt obehagligt tycker jag.

Idag skulle jag nog inte behöva ramla av Vicke många gånger innan jag hade blivit rädd för att rida honom- så kände jag i alla fall med Kreon som är den häst som jag tveklöst haft de mest obehagliga ”situationerna” med även om jag bara ramlade av vid ett tillfälle.

Jag har alltid varit rädd för att slå mig (gillade inte ens snöbollskrig som liten tex) och så osmidig som jag är så gissar jag att chansen att jag hade skadat mig rejält om jag ramlade av hade varit ganska stor.

Men hur resonerar ni?

Är ni rädda för att ramla av? Händer det flera gånger om året? Varför?

Igår tog jag mig äntligen tid till ett av mina ”dåliga samveten”, en uppfräschning av min bil.

Jag både tvättade den utvändigt och dammsög den invändigt…eller ja…biltvätten skötte det förstnämnda.

Jag tycker nog att jag är en tämligen ordningssam person som vill ha det rent och fräscht omkring mig men jag måste tillstå att ”flera besök i stallet varje dag” och en kliniskt ren bil är en svår, om inte omöjlig, kombination att uppnå.

”Man” drar obönhörligen in grus, lera och lite boss med sig in i bilen och jag tycker som sagt att det är svårt att hålla den så ren som jag skulle önska.

Och jag måste säga att jag har sett en del rena skräckexempel vad gäller ”hästmänniskors” bilar för medan de kan vara hysteriskt noga med persedelvård och mockning tex så KAN vissas bilar se ut som rena soptippar.

Idag undrar jag hur ni ”vårdar” er bil?

Hur ofta tvättar och dammsuger ni den?

Är ni mycket noga, halvnoga eller har ni gett upp kampen mot smutsen?

När jag köpte min första häst var det i alla fall på ridskolan populärt att klippa svansroten ganska smalt.

Jag minns att det inte var helt enkelt att få det snyggt och framför allt så växte ju håren ut ganska snabbt så att man var tvungen att hålla efter klippningen om det inte skulle börja spreta åt alla håll och kanter.

På den tiden tyckte jag att det var väldigt snyggt med denna klippning men sedan många år tillbaka har jag helt ändrat smak och skulle idag inte drömma om att sätta saxen i svansen.

Men hur gör ni?

Ansar ni svansroten lite, mycket eller inte alls?

Vickes svans: orörd och fin (tycker ägaren i alla fall) 🙂 !