Eftersom det är mycket lätt att skapa Facebook-sidor om allt möjligt och för alla möjliga så har detta även spridit sig till olika stall och ridskolor som har egna sidor för sina medlemmar/ ryttare.

På en sådan sida, som tillhör en mindre ridskola har jag sedan ett bra tag noterat en väldig aktivitet.

Man sköter där utsläpp, intag och fodringar enligt någon form av schema och efter att ha följt skriftväxlingen på nätet ett tag känner jag åter en stor tacksamhet över hur välorganiserat allting är på min egen anläggning.

Jag läser om fodringar som har missats, hästar som har släppts ut i fel hage eller med fel hagkompis och så dessa ständiga förfrågningar om någon kan åka ut och fixa med utsläpp/ intag (ofta med kort varsel) av olika anledningar.

Jag med mitt kontrollbehov hade blivit tokig av att ha det så rörigt och där det verkar finnas stor risk för att ens häst faktiskt kan råka illa ut.

Nej, jag tror inte på för mycket schemalagda aktiviteter där för många är inblandade- det är för stor risk att allt möjligt missas.

Men vad är er erfarenhet; ni som har stått i kollektivstall?

Har det fungerat smidigt och har alla skött sina åtaganden som de skulle eller har det slirats på olika vis?

Tyckte ni om systemet eller hade ni hellre sett att det sköttes på något annat sätt än genom just detta kollektiva ansvar med scheman och dylikt?

Själv gillar jag som nämnts ovan inte att för många kockar lagar soppan- risken är förutom tex glömska och att det missas av andra anledningar också att man har väldigt olika syn på hur sent det är ok att morgonfodra, hur noga man ska städa gemensamma utrymmen och annat som kan ingå i ett rullande schema.

För mig är det tex inte ok att slira för mycket på fodringstiderna eller tiderna då hästarna släpps ut eller tas in (om det inte är pga vädret) medan vissa kanske inte alls tycker att det spelar särskilt stor roll.

Läser följande på Facebook:

Sitter och läser om nya TR-ändringar och en tycker jag är extra bra och ska bli intressant att se hur den kommer att tillämpas:

”Överdomaren kan vid speciella omständigheter ge tillstånd att tävla utan ridkavaj eller ridfrack.”

I hoppningen har detta tillåtits länge och nu är det alltså vår tur att slipa rida i 30-gradig värme i en svart kavaj.

Kan ju bli spännande att se vad ryttarna väljer att rida i UNDER kavajen 🙂 !

Sedan säkert 1 år tillbaka FÖRSÖKER jag att rensa ut bland alla hästsaker jag har fast i ärlighetens namn går det sådär….

Det är ju (tyvärr?) så roligt att köpa nya fina saker till sin pälskling så samtidigt som jag rensar ut så fyller jag även på lite grann så det är väl inte långt ifrån ett nollsummespel i slutändan gissar jag.

Men jag vill verkligen inte samla på mig för mycket saker!

Dels har vi ganska begränsad plats i vår sadelkammare och jag vill inte dessutom använda vårt förråd hemma och andra utrymmen för att lagra hästsaker och dels vet jag ju hur det är; även om man tex har 30 schabrak så använder i alla fall jag bara högst 3-4 stycken, favoriterna så att säga. Resten ligger bara i högar och tar plats.

Bett har jag så att jag kan öppna affär sedan Décima-tiden (då provades allt mellan himmel och jord pga hennes tung-problem) , lindor likaså. Och hur sliter man ut 20 bett när man dessutom har en häst som fungerar ypperligt på ett vanligt tvådelat?

Nej, då och då får jag ett ryck och annonserar ut en del saker; nu senast 5 schabrak som jag insåg att jag ”var tvungen” att skiljas från om jag ville göra plats för några nya jag köpt.

Och det går inte att hålla fast vid saker av diverse mer eller mindre långsökta sentimentala skäl….herregud…då skulle jag drunkna i saker.

Så trots att det finns en hel del minnen förknippade med schabraken jag sålde (ett har Archie vunnit till mig, ett fick jag som bonus när jag köpte min Equipe-sadel, ett har Vicke tävlat i flera gånger osv osv) så tog vi ett osentimentalt farväl och jag får väl trösta mig med att de har hamnat hos en mångårig bloggläsare som säkert kommer att ta väl hand om dom.

Minns ni hur glad jag var när jag upptäckte att jag kunde sladda vår utebana med en gigantisk järnbalk som vår stallägare hade stående utanför banan?

Min bil drog den så fint efter sig och jag njöt av utsikten 🙂 .

Därefter ville jag utöka min maskinpark 🙂 med en HARV och fick en av en bloggläsare (!) lagom till min födelsedag i oktober.

När våra hagar började bli leriga skojade jag med stallägaren och sa att jag då önskade mig någon form av VÄLT som jag eller Vicke 🙂 kunde dra- detta för att jämna till hans hage inför stundande frost-nätter.

Stallägaren trodde inte alls på min idé (konstigt va 🙂 ? ) utan kom med argument för varför det inte skulle gå att dra något så tungt i djup lera men om, jag säger OM det skulle gå har jag hittat det perfekta redskapet, se nedan.

Välten finns hos en av mina grannar så vem vet…..det kommer fler födelsedagar 🙂 !

En kommentar från en bloggläsare kring vad jag ska skriva om på bloggen (läsaren menade att jag kanske har ändrat åsikt i vissa frågor över tid) samt inlägget om graman nyligen fick mig att skriva dagens inlägg där jag undrar just i vilka frågor ni som läsare har ändrat åsikt?

Tycker ni samma sak om foder, hagar, ridning, utrustning, whatever som ni ”alltid” har tyckt?

Och om ni har ändrat åsikt i någon fråga; vad har det i så fall berott på?

Själv har jag som sagt ändrat åsikt gällande graman från ”totalt förkastligt” (utan att någonsin ha provat) till ”kan vara en hjälp i vissa situationer”.

Även vad gäller skrittmaskiner har jag ändrat mig; i unga dagar tyckte jag att det såg ut att vara synd om de stackars hästarna som tvingades att gå runt runt medan jag idag hade varit överlycklig om vi hade haft detta hjälpmedel på anläggningen.

Sedan har jag ändrat både åsikter och SMAK i stor och i smått men innan jag eventuellt avslöjar mer vill jag höra vad ni har att säga 🙂 !

Jag har tidigare skrivit om vilken enorm serviceförbättring jag har upplevt inom veterinärkåren de senaste åren vilket jag har tillskrivit den ökade konkurrensen på området.

De må vara hur det vill med den saken- kanske beror det på helt andra omständigheter men det är inte desto mindre glädjande.

Exempelvis djursjukhuset i Malmö hade jag tidigare dålig erfarenhet av vad gällde servicenivån men nu jäklar! Det är sådan fart i dom att man baxnar.

Igår skrev jag ett mail klockan 8:19 där jag undrade om jag kunde få ett nytt recept på Soyas hjärtmedicin.

Klockan 8:34  får jag svaret att medicinen kan hämtas ut på valfritt apotek.

Ja, här finns banne mig inte mer att önska vad gäller service, eller vad säger ni?

Ska man enligt min tidigare erfarenhet vara säker på att provocera i alla fall några/ vissa/ många läsare ska man skriva att man rider med graman så…here goes…feel free att irritera och ondgöra er.

Yes, jag rider numera ut Vicke med graman och jag ska berätta varför.

Innan det vackra djuret provreds fick jag från flera håll höra att han var otroligt snäll vilket var, om långt ifrån den avgörande orsaken, så i alla fall en av dom som bidrog till att jag köpte honom.

Och ja, även jag anser att Vicke till kanske 90 % är MYCKET snäll, i alla möjliga situationer MEN om det finns något som verkligen skrämmer honom- då är han inte rolig kan jag säga.

Vicke har en helt annan bjudning och framåtanda än mina tidigare hästar (exklusive Kreon som var som Vicke är) och detta är jag otroligt glad för men det ställer också andra krav.

Tex Archie hade man kunnat spränga en bomb bredvid- han hadee ändå stått kvar vid min sida no matter what men det skulle Vicke definitivt inte göra.

Jag har hamnat i ETT FÅTAL situationer (möte med gigantisk traktor som inte saktade ner farten tex) där Vicke blivit rejält rädd och tyvärr är hans försvar i dessa lägen att antingen bara svänga runt i en halvpiruett med vindens hastighet för att undkomma det skrämmande ELLER att dessutom stegra sig- om jag försöker TVINGA honom att gå fast han inte vill/ är rädd.

Och var det något gott som uteridning på i dessa sammanhang extremt krävande Kreon lärde mig så var det nyttan av en graman.

Jag anser mig vara ganska stark i armarna men tro mig…det gånger Vicke har kört upp huvudet och smårest sig har jag inte haft en suck att hålla ner skallen på honom.

Och skalle ner= omöjligt att stegra= det jag vill uppnå i dessa situationer.

Med graman i samma situation så är det ”bara” till att dra i denna (inte riktigt så klart…man får ändå vara med lite och rida genomtänkt) och då har man löst en potentiellt farligt situation (ryttare som ramlar av och häst som skenar hem) väldigt enkelt enligt mig.

Så numera sitter gramanen alltså på även om den nästan aldrig behöver användas.

Men bara ATT jag har den inger mig en säkerhet och Vicke kanske en känsla av ”det är inte ens lönt att försöka” om man nu tror att hästar kan tänka så långt.

Oavsett vilket tycker JAG att det är en jättebra lösning- vad andra sedan anser skiter jag ärligt talet helt i- det är min häst och min säkerhet det handlar om.

Att jag ens skriver om det är för att i alla fall FÖRSÖKA nyansera bilden av gramanen som ett tortyrredskap så att kanske fler vågar prova i stället för att utsätta både sig själv och hästen för onödiga risker.

Sedan säger jag absolut inte att gramanen hjälper mot ALLT eller är allena saliggörande men i vissa situationer KAN den hjälpa och den hjälper i alla fall MIG.

Någon skulle kanske föredra eller föreslå att man ”betslar upp” hästen för att få bättre håll på den men det tycker jag inte alls är lika bra.

Dels är ju inte Vicke svår att hålla det tempo jag vill på och dels vill jag inte rida på ett skarpt bett om det inte behövs eftersom detta, enligt mig, inverkar mycket mer hela ritten än en graman som hänger orörd annat än OM man skulle behöva den i en minut.