Idag undrar jag hur ni gör med framför allt kraftfodret men kanske också stråfodret vid en planerad vila?

Hur många dagar ska hästen vila för att ni ska korrigera foderstaten om ni över huvud taget bryr er om att göra detta?

Hur mycket ändrar ni i så fall fodermängden?

Anledningen till mina frågor är att jag, något förvånat fast ingenting längre BORDE förvåna mig, har noterat att en del hästägare inte alls drar ner på kraftfodret trots att hästen kanske ska vila 1-2 veckor.

Eftersom jag själv har haft hästar (framför allt Décima) som har fått både kolik och korsförlamning (dock inte pga för mycket kraftfoder under vila) är jag väldigt noga med att dra ner på fodret vid vila och det ska inte många dagars planerad sådan till för att jag ska minst halvera kraftfodermängden.

Vicke, som vanligtvis äter knappt 2,5 kilo havre (beror lite på vad den väger krossad, det kan variera något) får när han vilar med andra ord runt 1 kilo havre- och detta uppdelat på 3 mål.

Stråfodret brukar jag däremot inte dra ner på.

Sedan ska jag erkänna att jag sällan har varit med om att hästar har blivit direkt sjuka av för mycket foder vid vila- det jag däremot märkt är (så klart?) att en del djur blir galet pigga i sin hage= risk för skada i min värld.

Men som med så mycket annat i livet så finns det sällan någon rättvisa; hästar som knappt ser ett havrekorn kan få kolik medan sådana i vilka man nästan öser i mat aldrig drabbas av något.

Minns en häst vi hade på ridskolan där ägaren insisterade på att djuret skulle äta 4-5 kilo havre trots att hästen i princip aldrig reds och gick ensam i en liten grushage.

Denna häst blev förvisso vild i hagen initialt men övergick efter en tid till att bara bli smällfet och apatisk. Och någon kolik fick den aldrig under alla år den stod uppstallad hos oss….

Är det bara jag som tänker ”det hade blivit en perfekt utebana” när jag ser ett stort, fint grönområde någonstans 🙂 ?

Eller en hage….

Jag har genom åren följt en hel del bloggar som drivits/ drivs av duktiga, många gånger unga (runt 20) tjejer.

Det som har slagit mig massor av gånger är hur tabu det verkar vara att skriva om PENGAR som i alla fall jag menar är en minst lika stor faktor till att nå framgång på hästryggen som tex ridskicklighet.

Dessa tjejer har författat spaltmeter om sina ”resor” med hästarna, om den ”kamp” det ibland har varit rent ridmässigt men de skriver aldrig ett ord om det som gjort detta möjligt, dvs att någon (oftast en eller båda föräldrarna)  haft möjlighet att BETALA.

Jag vet inte om det är för att personerna är liksom naiva och aningslösa och tillskriver sin egen skicklighet lite för mycket i framgången eller om de…tja…skäms eller har fått påtalat för sig att ”berätta inte varifrån pengarna kommer”.

Och jag tycker bara att det är så fjantigt för i alla fall som vuxen fattar man ju att det krävs en rejäl plånbok OCKSÅ för att ”lyckas”- inte bara att man är en duktig ryttare.

Dessa tjejer har inte bara köpt/ fått allt från ”hyfsade” till riktigt fina hästar, de har också hästen uppstallad på en anläggning som möjliggör träning 365 dagar om året, de tränar för mycket skickliga tränare vars lektionspris ligger på runt 500 spänn per gång och de har tillgång till bil/transport/ lastbil trots att de själva inte har något 8-17-jobb utan antingen studerar eller jobbar lite extra här och där, liksom när andan faller på.

Och jag vill ju som sagt hävda att om dessa tjejer så fick Valegro så skulle de inte kommit särskilt långt på sin ridskicklighet om de stod i ett litet stall ute på vischan utan ridhus, inte hade möjlighet att köra till träningar när de ville och inte heller hade råd med varken träningar eller tävlingar när helst de önskade.

Diskuterade detta med en vän över mailen och hennes kommentar nedan skriver jag under på till 100 %:

Det är när de som faktiskt har det ganska förspänt ska förringa detta på ngt vis som jag blir irriterad… Varför i hela världen ska man låtsas om att man inte har fördelar?!?! Det är väl bättre att framhålla att ja, min mamma/ pappa/ föräldrar/ whoever hjälper mig en massa både med support och pengar?!? Blir ju bara löjligt för man kan ju faktiskt läsa mellan raderna, o det bör vara fler än jag som ibland hajar till över vissa inlägg…

Så ja, det vore trevligt att i alla fall någon gång läsa lite mer så att säga verklighetsförankrade inlägg där någon faktiskt ger cred till även den som håller i plånboken och förser med supporten för utan dessa undrar jag var dessa ryttare hade varit? Definitivt inte där de är idag vill jag påstå.

Medan Vicke bjöd mig på en fin ritt på årets första dag valde min bil att bjuda mig på motsatsen kan man säga- synen ovan mötte mig när jag vred om startnyckeln på nyårsdagens morgon 🙁 .

Så medan flera vänner roade sig med att njuta av Carl Hesters clinic i lördags roade (nåja….) jag och modern oss med att lämna min bil hos en milmekare som, efter att vi hade handlat erforderlig reservdel, kunde fixa till bilen.

Och vet ni vad som slog mig?

Tänk om man kunde diagnosticera hästar lika lätt som man gör med bilar?

Man kopplar ju bara upp bilen mot en bärbar dator och får på en minut veta exakt vad som felas fordonet- lätt som en plätt!

I min bils fall var det en givare till ABS-sensorn som hade lagt av- en kabel för 616:– inköptes på Mekonomen, byttes och sedan var det klart (och plånboken åter uttunnad….).

Idag håller Carl Hester clinic på Flyinge- tyvärr kommer jag inte att åka och titta.

När biljetterna såldes var jag för deppig pga Vickes hälta och hade dessutom ont om pengar så det blev inget köp.

Gissar att flera bloggläsare kommer att vara på plats så det vore trevligt med ett referat efteråt!

Bra/dåligt/ tips- berätta allt!