Efter morgonens skoning och därpå följande hagvistelse begav jag, Emelie, Vicke och Flingan oss ut på en härlig skritt-tur.

Det var helt vindstilla, solen visade sig och den lilla is som hade funnits på vägarna var helt borta; läs: mina broddar var fullständigt onödiga 🙂 .

Flingan och Vicke verkar trivas bra ihop och kunde skritta sida vid sida utan ”kvinnliga mupperier” som vi ibland har råkat ut för med andra damer som velat visa var skåpet ska stå om Vicke har råkat titta till en gång extra eller gjort något annat ”opassande” 🙂 .

Min egen brunis är själv väldigt snäll och jag skulle inte tveka att tex agera draghjälp åt någon som fick trycka upp sin häst i häcken på Vicke- han har hittills inte visat några tendenser till att varken sparkas eller bitas.

Vi var ute i över en timme som gick långt snabbare när man har sällskap och allt gick så städat till som bara tänkas kan.

Idag var det dags för Vicke att få nya skor; han skos ju med kilskor i aluminium fram sedan i somras och vanliga järnskor med sidokappor bak var 6:e vecka.

Här står han och väntar på hovslagaren i anläggningens stora (och nyare) stall och som sällskap har han en av sina tjejer, Flingan.

Lite gemensam höätning och jag noterade att Vicke är en sann kamrat som delar med sig utan att tjura.

Så här ok ser hovarna ut efter 6 veckor och…ta i trä…jag är mycket nöjd.

Det ska sägas att hovarna såg ut ungefär så här också när jag köpte Vicke i augusti 2013 men i februari förra året, kanske pga det myckna regnandet och vätan eller inte så blev hovarnas kvalité mycket sämre och de gick sönder både här och där.

De 2 senaste skoperioderna har skorna suttit ”som berget” men innan dess så kunde de, när det var som värst, kännas lösa redan efter 3 veckor då även vinkeln gjorde att han såg ut som Kalle Anka i fötterna.

Kan vi hålla det så här får jag vara mer än nöjd och att slippa kilsulor hade varit otroligt skönt av flera anledningar.

Idag vågade vi oss faktiskt också på att slå i broddar (2 per sko) runt om.

Hovslagaren har provat på en annan häst med aluminiumskor och där sitter broddarna kvar än så länge och skulle Vicke tappa sina är det inte hela världen.

Dessa broddar har jag visat er förr, de slås alltså in i skon och sitter i tills man skor om.

Polishästarna i Malmö har dom året runt så de är inte speciellt höga utan lägre än vanliga broddar men ändå så pass ”good enough” att jag anser att de hjälper bra på isiga underlag.

Och nu fick vi faktiskt lite frusen mark och snö i någon dag och även om jag är ganska övertygad om att eländet försvinner lika snabbt som det kom så ÄR det ju inte fel att ha hästen ”skyddad” om det isiga inte ger med sig eller återkommer.

Kostnad för broddarna är 100 kronor, en billig livförsäkring.

Även idag blev det ett dressyrpass och jag valde att fokusera på galoppen- både den förvända och övergångarna till skritt.

Eftersom jag sedan en tid har tränat på galoppombyten händer det då och då (och det är ju otroligt vanligt hos många hästar) att jag även har fått ofrivilliga sådana om jag har flyttat mig det minsta i sadeln eller Vicke och jag har missförstått varandra på andra sätt.

Och eftersom jag fortfarande avser att rida MSV C-klasser går det inte an att ha en häst som byter ”för minsta lilla” utan han ska så klart byta på hjälperna men annars gå kvar i förvänd.

Övergångarna mellan skritt och galopp ser jag mycket som en ren styrkegrej- ju starkare Vicke blir desto mjukare kommer han att kunna göra dom och i bättre och bättre samling.

Samling var för övrigt det jag avslutade passet med- så mycket samling som jag kunde få i traven.

Jag tror att detta arbete är det som bäst fungerar som styrketräning just nu- att samla traven åt passagehållet men med bibehållen energi så att bakbenen verkligen får ta i.

Ha ha ha…vågar man verkligen skriva en så kaxig rubrik utan att karma genast ska slå till i form av världens snöstorm?

Tja…vi får väl se men kommande snö eller ej så vågar jag påstå att en ny årstid trots allt inte är så jättelångt bort.

Vicke och jag tillbringade dagens ridpass i ridhuset och övade på det sedvanliga.

Nu tycker jag äntligen att jag börjar få till bytena åt det svåra hållet bättre- det är inte BRA men det går åt rätt håll!

Jag fortsatte också att vara sträng i avbrotten- Vicke måste stanna på mjuka bakben och inte så tvärnitigt med fram och det beror (så klart) mycket på hur jag rider och vad jag accepterar.

Jag har tidigare förundrat berättat hur våra katter dricker vatten från gödselstacken och här är bildbeviset 🙁 .

Äckel-Gullis!

Onsdagar är ofta Vickes vilodagar- så även idag.

Vi gjorde inget mer ansträngande än att ta en promenad i ridhuset där jag passade på att titta på en hoppträning och Vicke…tja…på att lukta på lite andra hästars bajs…

Själv blir jag onekligen sugen på att återuppta hoppningen och det känns nästan som ett slöseri att INTE hoppa en häst som gör det så lätt som Vicke men steg ett får nog bli att köpa en hoppsadel eftersom jag sålde den jag hade då den inte låg bra på Vicke.

Jag har inte heller velat skynda mig med just hoppningen efter Vickes skada men nu börjar jag som sagt bli sugen.

Inspirerad av de tramp-embryon jag såg när X red Vicke i lördags har jag bestämt mig för att lägga några minuters träning på detta under varje pass framöver eftersom jag tycker mig både känna och se att det inte är så långt till man kan få till hyfsat tramp i alla fall- en utmärkt form av styrketräning.

Har provat lite både igår och idag och det går framåt tycker jag- fast just framåt ska det inte gå så mycket rent bokstavligt 🙂 , målet är ju att hästen ska stå så pass mycket på stället som det går.

Fick till några bra byten också, skolor som KÄNDES bra (men där litar jag långt mindre på min känsla) och en allmänt fin känsla.

Nu är det soffan som gäller och en passande bild nedan:

Det hör inte till vanligheterna med idag red jag faktiskt 2 gånger- dels dressyr i ridhuset i morse och dels skrittade jag ut på eftermiddagen.

Eftersom det fortfarande är både uppehåll och vindstilla ville jag passa på att lufta Vicke- jag lär knappast rida ut de kommande vardagarna eftersom det redan hinner bli mörkt innan jag är i stallet efter jobbet.

Vi fick en stillsam och odramatisk tur eftersom det faktiskt rådde ett fullkomligt lugn i och kring det hus där han så ofta har blivit skrämd och som jag har berättat om tidigare och det kändes skönt att Vicke fick den upplevelsen i bagaget- inte bara att det ”alltid” händer en massa där.

Denna nerlagda banvall är nästan alltid det bästa stället att rida på underlagsmässigt.

När alla andra vägar är stenhårda på sommaren brukar den fortfarande hålla sig mjuk.

Nej, det är varken havet eller några sjöar som skymtar längst fram bak i bild- det är översvämmade åkrar och så ser det ut lite överallt numera.

Under dagens ridhuspass bestämde jag mig för att verkligen anamma Carl Hesters tanke om eftersträva perfektion och inte nöja mig med lite ”good enough” eller slarva med sådant som jag måhända betraktar som detaljer men som ändå påverkar helhetsintrycket mycket.

Och där jag HAR slarvat är vid avbrott/ avsaktningar där Vicke gärna bryter av med frambenen först- inte bakbenen, på icke-mjuka bakben och ibland också utan bibehållen mjuk kontakt i munnen.

Detta djur kan tvärnita på en millimeter men det blir på bekostnad av just det mjuka, följsamma och eftersom jag inte tänker göra någon western-häst av honom (dessa djur kan jag ibland tycka stannas/ stoppas väl bryskt för min smak) så måste JAG skärpa mig.

För det är ju min acceptans för det slarviga som har gjort att övergångarna ser ut som de gör så det är också upp till mig att ändra mig.

Annars red jag lite allt möjligt idag, la inte så mycket fokus på formen utan mer på att verkligen få igenom böjning i skolorna tex, att få till byten på hjälpen och att kunna rida förvänd galopp på alla möjliga linjer utan att det kommer ofrivilliga byten.