Idag var jag och köpte något som ÄN så länge verkar vara ett bra och prisvärt köp, hovskyddet på bilden ovan och som ni också kan läsa om här.

69:– är ju verkligen ingen pengar och skyddet är lätt att sätta på.

Sedan begriper ju jag också att hållbarheten är därefter (med tanke på priset menar jag)  men jag har i alla fall gått med Vicke i ridhuset i 20 minuter utan problem och utan att skyddet sett det minsta skadat ut efteråt.

Förhoppningsvis och gissningsvis håller det för mer eller mindre stillastående i en sjukhage,  alla fall så länge denna inte är helt genomgyttjig tex.

Hööks sålde också någon mycket rejälare variant av ovan i hårdplast (?) som man även skulle kunna rida med men dels kostade denna 1400:–  och dels verkade den otroligt bökig att sätta på.

Ja, vi får se vad som händer men än så länge verkar skyddet jag köpte som sagt bra.

För övrigt är alla 4 benen nu nästan normala igen bortsett från pulsen som fortsätter att dunka på i det skadade benet- inte dygnet runt men tillräckligt.

Enligt mailsvar från min veterinär idag ska pulsen förhoppningsvis avta och om skillnad kvarstår mellan frambenen om 3 veckor när tanken är att jag ska börja trava så ska jag höra av mig.

Jag behöver väl inte skriva huruvida jag tror att pulsen ska avta….när den har dunkat på i 12 veckor….

Jaaa….det är lätt att vara efterklok…det är väl det jag kan säga idag och jag kan nog bara skylla på att min hjärna inte har fungerat på topp de senaste snart 3 månaderna….

När jag tog in Vicke från hagen kunde jag nämligen konstatera att han har trampat av sig den ena framskon, tack och lov på det friska benet.

När jag ringde hovslagaren för att höra när han kunde komma frågade han om jag inte hade haft boots på hästen och ärligt talat- jag har inte haft en tanke på detta trots att jag VET att hästar med sulor trampar av sig skorna lättare.

Så nu blir det sjukhage tills på torsdag då ny sko ska spikas på och så får jag väl leda djuret i ridhuset i några minuter varje dag tills dess.

Efter att ha konstaterat ovanstående samt letat efter tappskon i ösregn i en evighet och utan resultat är humöret inte på topp om man säger så….

Jag brukar alltid ögna ignom Facebook när jag vaknar och när jag i morse läste en statusuppdatering om att ”vårt” föl på anläggningen hade kommit till världen någon timme tidigare fick jag bråttom iväg.

Det blev en fux-pojke efter Balou du Rouet, han har faktisk en 4-årig helsyster i stallet, också hon en fux.

Kan man annat än tycka att föl är BEDÅRANDE för övrigt? Nej, inte enligt mig.

Här är pojken ungefär 4 timmar gammal och har sedan länge hittat till mat-affären.

Hans mamma är väldigt bra på att ta hand om sin bebis, lugn och till synes väldigt opåverkad av födelsen av sitt tredje föl.

Nej, den som förutspådde dagens väder ljög verkligen inte- det har varit precis så varmt och soligt som gårdagens väderleksprognos lovade.

Vickes ben såg väl inte direkt bättre ut i morse men inte heller sämre.

Jag bestämde mig faktiskt för att börja släppa honom i en våra gräshagar från och med idag- trodde att det skulle göra benen gott att få strosa i sakta mak medan Vicke äter och så blev det också, svullnaderna hann gå ner under hagvistelsen.

De gånger jag tittade till djuret såg han också väldigt lugn ut- det har ju varit av rädsla för att han ska ”springa järnet” som jag inte har vågat ha honom ute annat än i hans egen lilla grushage och den gräsfyrkant jag hägnade in åt honom i början av veckan.

Även under vår hela 20 minuter långa (läs: KORTA ) skritt-tur höll sig Vicke mycket lugn och jag hoppas bara att det fortsätter så.

Soya höll sig också ganska lugn under vår timmes-långa promenad i Dalby i sällskap med Åsa, Vilja och en gammal bekantskap; västgötaspetsen Tyra- värme är inte riktigt hennes grej om hon inte ska ligga stilla och sola sig vill säga- men att rusa omkring, nej, det blir för jobbigt i för många plusgrader.

När jag kom till stallet i morse var Vickes ben nästan så telefonstolpstjocka som jag hade förväntat mig.

Eftersom Vicke var feberfri och verkade som vanligt i övrigt gissar jag att han har ätit något olämpligt så svullnaderna lär väl ge sig om någon dag.

Intressant tyckte jag var att det skadade benet var påtagligt mindre svullet än övriga 3 ben- min lekmannagissning är att detta beror på att det benet ”innehåller kortison” sedan förra veckans injektion och att det är detta som håller svullnaden stången.

Annars var det ”nypremiär” vad gäller ”ridning” idag- vi skrittade ut i 20 minuter enligt tidigare ordination från veterinären.

Nu väntar minst 20 skrittpass till innan jag får börja trava och just idag (det pendlar från dag till dag) är jag så less så less så det finns inte ord.

Har också tänkt mycket på en hästägare som fick ta bort sin häst pga fång idag- DET är en ohyggligt lömsk sjukdom om ni frågar mig.

Dels kan hästen få ett återfall efter många friska år och dels vet man aldrig på förhand vilka hästar som kommer att klara sig.

Det är inte alltid de som är mest illa däran som får tas bort- de kan kvickna till medan en häst som inte har fullt så ont från början aldrig läker trots allt.

När jag kom till stallet efter jobbet idag kunde jag trött konstatera att Vicke var lite tjock i alla benen.

Svullnaderna gick ner under den 15 minuter långa promenaden vi tog och medan han gick i sin minihage men 1 timme senare började benen att kännas tjocka igen så jag kan ju bara tänka mig hur dom kommer att se ut imorgon bitti 🙁 .

Frågan är vad som har hänt; om Vicke har ätit något ”olämpligt” eller om han har fått någon infektion eller….

Ja, jag får väl se vad jag möts av imorgon.

Ja, som synes är det varken en jättehage eller mängder av gräs som jag erbjuder Vicke att gå i en timme på sen-eftermiddagen men han verkar uppskatta vistelsen väldigt mycket oavsett.

Annars går han ju en liten grushage om dagarna, jag vågar inte ha honom i de större gräshagarna OM han skulle få för sig att springa.

När jag kom till stallet efter jobbet möttes jag av en mycket högljudd gnäggning och DET hör verkligen inte till vanligheterna.

Eftersom Vicke inte brukar brumma på detta vis när jag tex kommer med sadeln så kan jag inte tolka hans glädjeyttring på någon annat sätt än:

”Hallå där…snälla, snälla, snälla…säg att du ska ta mig till den där mysiga gräsplätten där jag fick vräka i mig gräs igår”.

Och visst- Vicke fick gå i min egengjorda hage idag också- det är egentligen gången mellan våra gräshagar som jag har spärrat av till en lagom ruta där Vicke kan gå och mumsa.

I ärlighetens namn är det inte något direkt BETE att tala om men för den timme Vicke går där räcker det bra.

När vi gick tillbaka till stallet för lite avborstning tyckte jag att djuret såg väldigt nöjd ut- tänk att lite gräs kan betyda så mycket 🙂 .

Eftersom Vickes ”hage” gränsar till Messys passade jag på att klappar om henne rejält.

Hon är ingen blyg viol det lilla livet, det kan jag säga efter att ha sett henne bita tag i sin 1 år äldre kompis rumpa som den mest självklara sak i världen- hon verkar inte känna av att hon är yngst i skaran det minsta.

Men det är inga elaka bett utan bara lite spel för galleriet när jag står och tittar på känns det som, ungefär som när småbarn ibland ”spelar över” när familjen får besök och barnen vill ha lite extra uppmärksamhet 🙂 .

Vilket oflyt: i exakt samma stund som jag gick ut med Vicke för att släppa ut honom i den provisoriska gräshagen jag har gjort åt honom bredvid Messy och hennes kompisar så började det regna och dropparna övergick på bara någon minut till ett skyfall utan dess like. Ni vet så där så att det börjar rinna små åar i marken.

Herr Gräsbesatt verkade inte ens notera att det vräkte ner så jag lät honom stå kvar i sin lilla gröna ruta i en knapp timme och de sista 20 minuterna kom äntligen uppehållet.

Jag får ju verkligen säga att jag imponerades av det ofodrade Horseware-täcket jag köpte sist jag var i Ullared- det var SNUSTORRT (!!!!)  på utsidan också när jag tog in Vicke och då vet jag inte hur många liter vatten som hade hunnit skölja över det. Snacka om att bekänna färg!

Även idag fick Vicke ägna sig åt vad som tycks vara hans favoritsysselsättning; att beta.

Den som höll i grimskaftet i en TIMME (!!!) medan detta pågick var inte en tusendel så road men vad gör man inte för sin kära häst?

Betandet och en avborstning var det jag ägnade mig åt med honom idag och jag kunde under den sistnämnda lite sorgset konstatera att den gigantiska hals som djuret satte de sista månaderna jag red honom har övergått till den förvisso rejäla men ändå ”klenare” hals han hade innan dess. Men men…jättehalsen går väl att rida tillbaka igen 🙂 .

Idag blåste det kallt- då passade det bra med combat-täcket!