Det var med en ”viss” (läs: ganska stor) nervositet jag började trava på utebanan idag men halleluja….det gick hyfsat bra jämför med för bara 2 dagar sedan.

Jag har hela livet haft en enorm tur och kunnat rida oavsett vilka sjukdomar/ skador jag drabbats av och enda gången jag haft rejält ont vid ridning var den första tiden efter att jag gick omkull med Vicke och skadade nacken för 7 år sedan.

Men annars har jag ridit med diverse skav, smärtor, kristallsjuka, urinvägsinfektion och jag vet inte allt men som jag skrev härom dagen GICK det då verkligen inte att sitta ner i trav ALLS.

Jag hoppas att det som hände i helgen bara var en varningsklocka att jag måste tänka mer på min hållning, hur jag lyfter osv- jag blir ju inte yngre….

På bilderna både ett tecken på hösten (att löven börjar blåsa in i stallet) och att sommarkänslan finns kvar hos de tappra tagetesen.

Vädret är btw fortsatt underbart och det var tur att jag inte packade ner hästarnas flugluvor- de behövdes absolut idag.

Idag har Frenchie en planerad vilodag och det passar utmärkt eftersom kiropraktorn sa att jag helst inte skulle rida idag.

Solen strålar och det är en sådan där ultimat höstdag; gud give att det kommer många fler sådana dagar framöver och inte trist regn och snålblåst!

Måste berätta en, som jag tycker i alla fall, rolig grej!

Hyfsat nära Ryhus går en ensam ko i en hage till vissa förbipasserandes undran.

Den korta storyn är att kon vägrade att följa med när flocken skulle flyttas till ett annat bete och den har tydligen en historik av att vara ”egen”.

Jag vet inte mycket mer än så och att den både tittas till av ägaren och snart kommer att få sällskap igen när hens vänner flyttar tillbaka.

Det jag själv har sett är att kon verkar fullkomligt lugn, rör sig över den stora hagen och både ligger ner och står upp, dvs verkar varken lida av någon sjukdom eller av att vara ensam och den är som sagt inte övergiven alls.

Och ja, jag vet att både kor och hästar måste ha sällskap av artfränder men ibland gör djuren inte exakt som vi vill och då kan det bli så här…tillfälligt!

Bilden föreställer Lillis och ”hans” kor och de går än så länge kvar med full styrka så vitt jag vet 🙂 !

Min rygg är en aning bättre idag så det går i alla fall så här långt åt rätt håll.

Och hur ont jag än hade de första timmarna efter att det smällde till och hur extremt irriterande det än är att jag fortfarande inte kan sitta ner i traven (igår gick det inte att sitta ner 1 steg, idag klarade jag 3-4 steg…) så har jag av läsning på nätet förstått att det jag råkat ut för är en mild bris mot hur illa det kan drabba andra.

Jag kan i alla fall gå helt obehindrat, ligga och sitta normalt, jag sover som vanligt osv.

Idag red jag 20 minuter på utebanan och sedan skrittade jag ut med Molly som sällskap samt klättrade lite i backen bakom ridhuset.

Hos kiropraktorn blev domen att mitt korsben (SI-leden) är helt stilla så detta åtgärdades.

Jag fick även tips hur jag ska träna och tänka när jag rider för att inte få tillbaka liknande smärtor (svanka mer, göra vissa övningar på morgonen).

På bilderna mina hemmaodlade tomater som nu börjar mogna.

Jag tog in en hel del gröna och lät dom mogna inomhus vilket har fungerat bra.

Bokstavligen sekunder innan jag skulle in på tävlingsbanan i lördags högg det till i ryggen, ”bara sådär”, dvs utan att något hände!?!

Jag kände bara att ”det är bara att rida ändå” och tyckte inte jag kände någon större smärta under programmet.

Efteråt hade jag däremot enormt ont och kunde knappt röra mig och då har jag en hög smärttröskel.

Efter några timmar hemma blev det lite bättre och igår ytterligare lite bättre och jag skrittade  ju i nästan 2 timmar utan minsta problem.

I morse hade jag mest ont när jag böjde mig ner så jag åkte dumt nog och tränade!

Jag trodde absolut inte att jag skulle känna av ryggen så pass som jag gjorde men det gick överhuvudtaget INTE att trava (sitta ner). Inte en bokstavlig meter!

Att skritta gick bra, att galoppera gick godtagbart bra med lite smärta liksom att rida lätt men nedsittning!!! Hade någon tvingat mig till det tror jag att jag hade svimmat av smärta alternativt ramlat av. Och då är jag verkligen inte en människa som ”piper” i onödan utan har mååååånga gånger ridit när andra hade avstått.

Jag ska till en kiropraktor imorgon bitti och se om det kan hjälpa, just nu är det Radital och Ipren som gäller.

Smärtan sitter typ i vänstra sidan av ryggen, ovanför svanken.

Har ni andra tips på vad jag kan göra så hojta gärna till!

”Ut på tur- aldrig sur” stämde VERKLIGEN inte på dagens uteritt; jag var genom-SUR när jag hoppade av vid stallet.

Men lite får jag skylla mig själv; jag var så glad över att få ridsällskap av min vän Åsa och hennes partner att jag drog ut dom på en nästan 2 timmar lång tur och tyvärr började det regna rätt så omgående.

Men det var det värt; jag rider ju mycket hellre med än utan sällskap i skogen och Frenchie skötte sig fint med sina nyfunna och stensäkra vänner.

Det var en sak jag uppskattade enormt med Vicke; att man kunde ha med honom överallt utan att skänka en sekunds tanke på om han skulle bli orolig, rädd, istadig eller jag vet inte vad och riktigt där är jag inte med Frenchie på långa vägar.

Han är dels mycket mer ovan vid att ridas ut och dels mycket mer reaktiv och var ju i början direkt istadig så honom tar man inte bara under armen och går med var och hur som helst.

Notera martingalen på bilderna; den köpte jag i ilfart för några dagar sedan efter att Frenchie kastade upp huvudet sist jag red ut (han blev rädd för något som flög upp framför honom).

Det är den enda gången han har kört upp huvudet (hans grej är annars ”sidokast”) och jag hade en sådan jäkla tur att hans huvud träffade skärmen på min hjälm för hade det träffat näsan tror jag den hade brutits i x delar.

Förresten; kolla den gigantiska rhododendronen på bilderna!

Den är 100 år gammal i år och finns mitt i skogen!

Idag gjorde jag något som jag aldrig prioriterar; jag körde till Granelundshallen (där jag tränar för Nina och har ridhuskort) för att rida.

Dels var vädret urtråkigt, regnigt och blåsigt, och dels ville jag träna på linjerna ut MSV B:2 programmet vilket inte riktigt blir rätt i mitt pytteridhus.

Jag kunde inte vara mer tacksam över mitt ridhus, tro inget annat men ska ändå se om jag inte kan ta mig tiden att köra till Granelundshallen lite oftare för det ÄR givetvis skillnad på att rida i ett 22*60 ridhus mot 17*36.

Men ”man” (läs; jag) blir lätt bekväm med eget ridhus och ids varken koppla släpet (tar ju hela 3 minuter….) eller köra de 25 minuterna det tar att komma till Flyinge…

Hur som helst; idag blev det ett bra pass och jag fick helt oplanerat sällskap av en ridvän som också tränar för Nina med sin fina häst.

Det var en trevlig känsla att rida samtidigt, chit-chatta lite i skrittpauserna och sedan lätt som en plätt skicka in Frenchie i transporten och köra hem.

Att allt runtomkring själva ridningen fungerar lätt ska verkligen inte underskattas konstaterade både jag och ridvännen; åker man alltid ensam blir det enormt svårt (och farligare) annars.

Årets äppelskörd är den bästa sedan vi flyttade till Ryhus, både vad gäller mängden äpplen och storleken på dom!

Hästarna har haft detta extragodis sedan slutet av juli och än finns det mycket frukt kvar.

Frenchie har vilodag idag och när jag tittar ut genom fönstret inser jag att det passar utmärkt.

Det blåser massor så hade jag inte ramlat av på utebanan pga djurets snabba sidokast orsakade av saker som vajar i vinden och skrämmer honom så hade jag nog ryckts ur sadeln av själva blåsten.

Idag blev det ett pass på utebanan i för Frenchie sämsta väder; det blåste.

Och eftersom han är en aning markskygg och tror att allt möjligt som vajar i vinden (gräs tex…) kommer att attackera (bäst att ibland slänga sig handlöst för att vara på den säkra sidan ) så blev det inte det bästa passet.

Jag vågar inte slappna av en sekund och rider också lite mesigt för att inte få för många ”sido-kast” men efter ett tag så blev det ändå ok.

Jag har idag även fortsatt att förbereda Ryhus inför hösten; idag åkte tex grillen in i förrådet och jag slängde slutligen penséerna som stått på hustrappan i många månader.

Blommorna på bilden ser ju som synes fortfarande väldigt fina ut så den krukan får fortsätta att åka in och ut ur stallet (jag tar in den varje kväll pga dovhjortarna).

Idag har vi haft trivseldag på jobbet och på schemat stod bla ”greengolf” (ett slags minigolf skulle jag kalla det).

Gissa vem som hade bäst resultat i min grupp om 4!?!

Måste vara Henkes golf-skills som har smittat av sig för mitt bollsinne är sämre än sämst i vanliga fall.

Innan golfandet hann jag skritta ut en timme med Molly och Frenchie i skogen och efteråt kunde jag hämta upp mina ridstövlar som jag lämnade in för om-sulning igår.

Det händer allt för ofta att jag tappar stigbyglarna när jag rider och förklaringen är nog inte bara tudelad utan till och med tredelad; jag är inte den mest balanserade ryttaren, Frenchie travar lite större än genomsnittshästen och sulorna på mina stövlar var väldigt släta/ ”o-greppiga”.

Dessa kombinationer gjorde sitt till så det ska bli intressant att se om jag kan hålla fötterna i stigbyglarna lättare/ bättre nu eller om jag är ett hopplöst fall.

Det var Nina som tipsade mig om att prova att ha sulor med bättre grepp och hjälper det var det absolut värt de 350:- det kostade.