Veckan som gått har innehållit både snö och tö och allt däremellan höll jag på att säga.

Vi får väl se vem som ska gå segrande ur denna kamp; kommer det att komma mer snö, kommer allt att smälta bort eller fryser det på så att vi får ännu värre isgator än vad vi har idag? Den som lever får se….

Tycker inte att det har hänt några större världssensationer värda att rapportera om, det mesta har väl gått sin gilla gång.

Joggingturer och promenader i Skrylle, ridning som vanligt och en träff med Robban och hans och Åsas whippar har avverkats. Den sistnämnda indikerade att Soya förmodligen kommer att börja löpa när som helst- det enda negativa med att ha en tik om ni frågar mig.

I torsdags var det den sista lediga dagen på länge och tyvärr kom det då världens snöstorm som pågick i flera timmar- man kan bara hoppas att det var årets sista.

Såg att första dressyrtävlingen är om 2 veckor men just den står jag över. Det känns lite väl vanskligt att anmäla under rådande väderförhållanden och jag får nog se till att komma igång med Ebba-träningarna först och främst.

Ska jag vara ärlig är inte ens en träningsnarkoman som jag sugen på att ge mig iväg för tillfället- det känns för bökigt att gräva fram transporten, försöka köra den över is på stallplanen och vägarna runt oss för att sedan kanske riskera att hamna i dåligt väder innan jag är hemma igen. Och allt detta i mörker dessutom.

Nej, jag lugnar mig lite och ser vädret an- ett år planterade jag penséer i februari så man kan ju alltid hoppas…..

Ännu en något kortare arbetsvecka förflöt- det börjar bli en alltför beroendeframkallande vana som tyvärr kommer att brytas efter nästa vecka.

Nåja, det var som sagt härligt medan det varade- nu får man väl se fram emot påsken eller nåt :).

Jag vet inte om det kanske var en kombination av vädret (inte så aktivitetsinbjudande) och att många varit mellandagslediga men allting har känts lite ”slow”- lugnt på jobbet, folktomma gator, ensam i stallet osv.

Jag har varit på Skryllegården nästan varje dag, både ensam och med maken men alltid med Soya. Två löprundor klarades av planenligt, övriga dagar har vi gått långpromenader.

Archie tränar på och känns fin och pigg- jättebra!

Vi har ägnat oss åt dressyrträningar i ridhuset, longering i snö och en skrittrunda ute.

Eftersom vägarna fortfarande är isiga och knöliga samt släpet mer eller mindre insnöat har jag inte ens funderat på att åka och träna.

Vi får väl se hur det blir de kommande veckorna- det är jobbigt att inte kunna planera i och med att nya snöfall, isgator och annat kan sätta käppar i hjulet men det är inte så mycket att göra åt detta.

Så länge hästen är frisk och ridhuset öppet är jag i dagsläget mer än tacksam :)!

Ännu en vecka med snö, snö och så lite mer snö!

Nu tror jag att till och med de mest hängivna ivrarna instämmer i att det kan vara nog, mycket blir väldigt mycket jobbigare med all denna nederbörd som dessutom är oberäknelig och landar lite hur som helst och var som helst.

Som extrem planerings-älskare är jag föga förtjust i att numera leva i total ovisshet kring många spörsmål:

– Kommer det att gå att köra till/ från jobbet/ stallet

– Kommer jag att kunna rida i ridhuset eller ligger det sådana drivor framför att jag inte får upp porten?

– Går det att köra till Skrylle och väl där: är det tillräckligt plogat för att det ska gå att springa?

– Tänker bilen fortsätta att starta som ett urverk om det blir under 20 minusgrader fler gånger?

– Har hästarna stått utan vatten på natten för att vattnet har frusit?

– Finns det risk att Archie får kolik för att han inte vill dricka tillräckligt av det iskalla vattnet?

Osv….

Ja, dessa frågor har jag alltså grunnat på i veckan och även om det mesta har löst sig aldeles utmärkt så gillar jag inte att behöva fundera i dessa banor.

Vad gäller min vatten/ kolik-oro försöker jag att ge Archie ljummet vatten så fort jag kommer åt men han vill sällan dricka.

Likaså får han mängder med betfor men den blir så kall så den är han inte heller så förtjust i och jag kan inte stå och hälla varmt vatten över den vid alla mål helt enkelt eftersom jag inte är i stallet då (han får betfor vid alla fodringstillfällen).

Ridmässigt går det på det stora hela utmärkt och om inte annat bättre och bättre :).

Fortfarande lyser bristen på bjudning nästan helt med sin frånvaro och det glädjer mig mycket även om detta främst/ mest yttrade sig på träningarna hos Ebba men även på hemmaplan så klart.

Vad gäller just träningarna vill jag vänta med dessa ytterligare, dels för att det än så länge känns ok att träna på för mig själv men framför allt för att det inte GÅR att gräva loss släpet och ge sig ut på de vanskliga vägarna kring stallet just nu.

Hade det gällt ett veterinärbesök så hade jag nog försökt men för en träning….näää- den tiden är förbi när jag riskerade liv och lem utan minsta eftertanke.

Under den gångna veckan har jag fortsatt min igångsättning av Archie och jag rider i dagsläget i princip som vanligt.

Det trista vädret med snöande, regn, isgator, hårda vindar och annat kul begränsar min ridning en hel del just nu men hur irriterande det än är finns det gränser för vad jag utsätter mig själv och hästen för.

Inte heller vågar jag hoppträna än så just nu varierar jag Archies träning endast mellan dressyr och tömkörningspass i ridhuset.

Som sagt inte optimalt eller önskvärt men jag får vara tacksam över att jag HAR ett ridhus att hålla till i.

I tisdags blev det ett efterlängtat besök i Ullared och som vanligt gjorde jag många härliga fynd som jag är mycket nöjd med.

Jag ser redan fram emot nästa tripp som vi har preliminär-bestämt ska äga rum i mars.

I onsdags och lördags sprang Soya och jag var sin mil i Skryllegården och idag blev det 2 timmars promenad i Järavallen med Åsas whippar.

Detta, samt makens dagliga promenader med Soyis gör att hon knappast lider av brist på motion och det är lite synd att all denna träning ändå inte biter på Sveriges långsammaste hund på rundbana. Ödets ironi skulle man kunna kalla det eller snarare bevis på att just Soya inte har avlats till att bli en snabbspringare.

Men ordna ett lopp över 20 kilometer så ska ni få se vem som kommer först i mål- jag vet vem jag hade satsat mina pengar på :)!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är inte klokt så fort dagarna går! Ena dagen är det måndag och nästa dag är det fredag minsann!

Under den gångna veckan var jag ledig både i tisdags och i torsdags och dessa mycket uppskattade ledigheter går i samma behagliga hjulspår- jag motionerar (går långt eller springer en mil) med Soya, tar hand om hästen och tar det lite lugnare än de dagar då arbetet stjäler så många av dygnets timmar.

I tisdags träffade Soya och jag Robbans och Åsas hundar- annars är Soyas liv tämligen hundfritt.

Där vi bor träffar man i princip aldrig några hundar och de hästägare i stallet som har hund har dom alltid i bilen eller hemma.

Så jag är glad för Soyas 4 pojkvänner som hon trivs så bra med- även om hon verkar nöjd med mitt och makens sällskap tror jag ändå på umgänge med artfränder.

För Archies del traskar livet på i lite långsammare mak fortfarande- han rids numera i alla gångarter men inte för fullt.

Det myckna snöandet har gjort att vi har kunnat använda gräshagarna lite grann och det tror jag har varit uppskattat hos min häst.

Närmast ser jag mycket fram mot en sedan länge inplanerad Ullaredsresa på tisdag och hoppas verkligen att inte väder eller annat sätter käppar i hjulen för ett av mina stora nöjen :).

Under den gångna veckan kom snön ”på riktigt” till Skåne, dvs den försvann inte inom loppet av 24 timmar som den vanligtvis gör utan den har minsann förblivit liggande- till de flestas delade förtjusning antar jag.

Det finns ju både för och nackdelar med detta rena täcke som fräschar upp det mesta, jag föredrar tex klart snö framför djup lera i hagarna men samtidigt är det en del som blir ganska mycket krångligare så fort snön dyker upp.

Beroende på snömängd och var i Skåne man bor kan man få större eller mindre problem med att ta sig fram och jag var tex ganska nervös inför tisdagens veterinärbesök då jag tidigare år har fått ställa in flera bokade kliniktider just för att det inte gått att ta sig fram pga snön.

Även helgens träff med Åsas whippets fick ställas in- Robban kom helt enkelt inte ut från där de bor (in the middle of nowhere :))och givetvis tar man inga risker bara för lite hundlek.

Själv tycker jag att jag har varit ganska flitig motionär under veckan och springer nu en mil, om inte ”lekande lätt” så i alla fall med livhanken i behåll.

Soya och jag har besökt Skryllegården 2 gånger och dit kommer vi säkert att återvända snart igen.

På Archie-fronten börjar det äntligen hända lite; han friskförklarades i tisdags och jag ska börja trava nu.

Annars har jag ägnat mig åt skritt-träning i olika former, detta enligt många underskattade men av få tillämpade arbete som faktiskt går att variera otroligt mycket om man bara anstränger sig lite.

På hästfronten har den gångna veckan varit mer eller mindre ”död”, Archie har mest gått i hage, blivit ledd någon dag och skrittad vid ett enda tillfälle.

Jag har medvetet valt att förlägga vintervilan nu när han ändå inte får göra annat än skritta, jag vill inte slösa mer tid på vila EFTER en friskförklaring utan då får det vara nog med semester.

Förhoppningsvis får jag positivt besked vid det planerade veterinärbesöket på tisdag men jag tar inte ut något i förskott.

De 2 viloveckorna har i alla fall gått ovanligt fort- annars segar sig dagarna fram när djur är sjuka tycker jag.

För egen del försöker jag att hålla kroppen i trim med långa promenader och joggingturer med Soya- det går fort att bli förslappad och jag vill tvärtom vara i ”topptrim” 🙂 när det är dags att börja rida igen.

Eftersom min häst inte är en raket i sig själv tror jag knappast att det är till vår gemensamma fördel om han ska ha en flåsande fettklump
på ryggen som inte orkar någonting :).

Skämt å sido men jag har alltid gillat att vara ”i form” och har man dessutom en hund som orkar motionera hur mycket som helst så är det lätt att förena nytta med nöje.

Nöje var det inte när jag under en av våra promenader i veckan fick en gren i ögat och nu har världens obehag av detta.

När man är sjuk är det enda man vill är att bli frisk- det skriver jag verkligen under på.

Under den gångna veckan besökte jag och Archie ”hans” veterinär och fick konstaterat att det fanns en liten böjprovsreaktion i kotan vänster fram och lite mugg på samma ben.

Annars fanns det inget att anmärka på och det blodprov som togs visade helt normala värden.

Det känns skönt att ha gjort denna check och nu är det skritt i 2 veckor som gäller, första veckan för hand och den andra veckan uppsuttet.

Archie verkar redan mycket piggare och jag hyser gott hopp om att han är fullständigt fit for fight snart igen.

Själv motionerar jag för egen maskin med löpning och långpromenader med Soya, det gäller att inte förfalla nu när jag inte får motion genom ridningen.

Det är uppmuntrande att märka hur fort man orkar springa längre och längre, särskilt då jag läste en tråd på Bukefalos om detta där vissa påstod att de knappt orkade springa en minut utan att falla ihop :).

Själv springer jag ca 40 minuter i ganska kuperad terräng och även om jag är trött mot slutet så återhämtar jag mig jättesnabbt och har inte den minsta träningsvärk.

Så nu blir det till att öka sträckan jag springer och/ eller börja springa snabbare så att träningen ”tar” bättre.

I veckan fick vårt stall en ny inackordering med 2 hästar så nu är det fullt (vi har 7 boxar).

Nästan alla satsar mer eller mindre seriöst på dressyr på olika nivåer och tävlar också så det är både roligt och inspirerande.

Det var ju en av de saker jag saknade på ridskolan; ”inspirationskällor”, dvs andra ryttare att kunna prata och diskutera dressyr med.

Det tycker en pladdermaja som jag är roligt och givetvis också väldigt nyttigt och användbart.